THE MICRONAUTS
”Celluloid – the Electro Years – Why Is It Fresh”
Distance/Goldhead

Någon gång i 80-talets början upptäcktes trummaskinen. Inte så att den inte fanns innan, men det var nu den började växa och utvecklas till ett eget instrument vars syfte inte var att efterlikna, utan skapa helt nya världar av stelbent polyrytmiska orgier. Samtidigt erövrade den övriga musikteknolgin nya världsdelar i form av mer eller mindre märkliga elektroniska byggen. Då behövde man inte springa benen av sig för att hitta Moogar och 303:or, fritt fram att leka alltså. Amerikanska skivbolaget Celluloid var tidigt ute att hitta artister som på ett märkligt sätt förenade leklustan och teknikens möjligheter med dåtidens groende hip-hopvärld. Africa Bombaataa, Grandmaster DST och inte minst basvirtuosen Bill Laswell, skruvade och vred av hjärtans lust och skapade musik ingen då hade hört maken till. Electron, den nyskapande leken, har kanske först idag tiden hunnit ikapp i allt ifrån den trista och bleka stonkhousen (Daft Punk) till dot.-artisterna. Franska Micronaughts har tagit saken i egna händer och knåpat ihop en smakfull samlingsskiva med kanske lite likartade men typiska Celluloid-electrohits. Sjuka synthbeeps, talkboxar och så dessa trumorgier. Visst det är präglat av sin tid, men det är kul musik och kul musik är tidlös så länge den är kul. Inte känns det heller som ett desperat försök att blåsa liv i något obskyrt hörn av musikhistorien. Nej tvärtom, mer ljus på just detta hörn. Som en liten extra knorr återfinns även Futura 2000s samarbete med The Clash ett självklart förenande med det bästa ifrån två underjordar. Electro är grymt fräscht.