PLASTIKMAN
”Artifakts (BC)”
Novamute/MNW IRL

Plastikmans sätt att använda en 303:a liknar ingen annans. Med rötterna i original-acid-musiken från Detroit gick han åt andra hållet från resten av världens acidproducenter, mot en mer sparsmakad och minimalistisk stil. Men fortfarande svänger det jättebra, om än inte på det där upp-och-dansa-NU!-sättet. Ett mer meditativt, närmast ambient, sväng, med plats för eftertanke.
Det här är Richie Hawtins tredje album under namnet Plastikman. Det fjärde, Consumed, som kom ut redan i våras, förvirrade många med att vara väldigt annorlunda mot de två första, Sheet One och Musik. Nu är mysteriet löst. Artifakts (bc) är ett dokument över den utveckling Hawtin genomgick för att komma fram till Consumed, och innehåller både medryckande acid-slingor liknande de på de första albumen, och de mer minimala trumprogrammeringar och djupa basgångar som genomsyrade både Consumed och skivorna under namnet Concept 1. Att Artifakts (bc) sedan släpps först nu är mer av administrativa skäl.
Vad som gör Plastikman extra roligt är den genomtänkta designen. Man behöver nästan bara titta på skivorna för att se hur musiken låter, och att Hawtin ändrat inriktning. Sheet One, Musik och Artifakts (bc) har alla vita omslag med svarta och röda detaljer, som dessutom blir allt mer minimalistiska i takt med musiken — den sista är mest extrem, ett helvitt omslag med bara en relief av en plastikman-figur mitt på. Consumed, å sin sida, är mattsvart med grå och svartvila detaljer, precis som musiken: mörk och minimalistisk.
Förutom den alltför själlösa Hypokondriak är det här en riktigt bra skiva, en av de bästa Hawtin producerat.