Överallt i vårt land står det band och repar i källarlokaler, men endast ett fåtal lyckas komma upp och se ljuset utanför. Geary lyckades, de släpper en skiva i oktober och har haft en del spelningar även om producenten Torstens önskan om att spela med Frälsis inte gått i uppfyllelse än. Andreas som sjunger har alltid skrivit texter men det var bara för två år sedan som han träffade Janne och Morgan. När de fått ihop lite material skickade boråskillarna det till Torsten ”Stonefunkers” Larsson. Han gillade vad han hörde och tillsammans gjorde de skivan Green Loafers & Husky Freaks.
Enkelt sagt skulle man kunna kalla Geary för ett ordinärt rockband. Jag vet att det oftast uppfattas negativt att generalisera på det viset, men varför krångla till det? Geary verkar vara bandet som ogärna gör det.
– Vårt samarbete ledde fram till en bra skiva och det är det vi vill fortsätta att göra, spela in bra skivor.
Andreas uttrycker sig opretentiöst om sin egen musik. Egentligen har det aldrig funnits någon speciell plan över hur Geary skulle låta, visst strävade de åt samma håll men det har aldrig funnits någon fast plan. Låtarna har växt fram en i taget, viktigaste är att ta fram själen i varje låt, att få fram hela atmosfären.
– Det är det musik går ut på och det är det som kännetecknar oss. Vi har inga muskler och tatueringar – bara själ. Leonard Cohen och 16 Horsepower är artister som lyckats med det. De har något slags oförklarligt, en själ.
– Jag hänger inte med i musiken idag så jag vill inte bedöma vad som skulle kunna vara bra. Har ingen aning vad det finns för nya svenska band. Men det är lite så när man spelar in, jag försöker att inte lyssna så mycket på annan musik. Just nu håller jag på med våran musik och vill inte bli för influerad. När allt sedan är klart kan jag börja lyssna på annan musik igen.
Vad driver folk till att göra musik i tider som dessa när vi ständigt får det bekräftat svart på vitt att det egentligen inte är någon idé med kvalitet och finess, inte om man vill tjäna pengar i alla fall. Visst finns det hundra andra, viktigare skäl till varför folk sysslar med musik, men när vi dagligen blir matade med monotona takter och enkla textraden som ligger överst på listorna kan man lätt tappa hoppet. Men Torsten och Andreas ser inte det som något problem.
– Det rör inte mig, säger Torsten. All musik fyller någon slags funktion, man borde inte klaga så mycket. Folk behöver Dr Bombay för att glädjas upp. Allt behöver inte vara så djävla allvarligt. Om man kollar på ABBA så var ju de stora när vi var små och det är ju egentligen samma sak. Man borde inte gnälla över ny musik, musik är till för att skapa glädje. Jag tycker bara det är roligt när de gör musiken själva. På 50-talet snodde alla av varandra, allt lät väldigt lika. Little Richard snodde av Elvis, men det var det aldrig någon som sa någonting om. Idag har man snöat in på att folk tar saker från olika håll. Folk dömer ut och försöker leta fel hela tiden. När jag hör en låt på radion som är bra så är det självklart något nytt som jag inte har hört förut, men samtidigt finns det ett element av något gammalt, annars skulle jag antagligen inte fastna för den.
Vilka element som finns hos Geary är upp till er att ta reda på. Själv säger jag hej då till Andreas och lämnar Torsten lekandes med sina maskiner och ljud. Fast innan jag går undrar Torsten.
– Förresten heter inte er redaktör Geary eller något sånt?
Lämna ett svar