Det börjar med en hetsig, rentav olycksbådande orolig basgång. Sen gitarrerna som först omärkligt kryper fram från… Ja, varifrån? Från ett annat håll de febrigt jazzigaktiga trummorna. Sen orgeln som ett läckage från en psykedelisk spökvision i förvrängd technicolor. Och sist, den uppfordrande på gränsen till anklagande sången. Snart har låten – Subcutaneous – kravlat sig upp ur sin underjord och lagom till refrängen står den och skränar ursinnigt som en Hulken på speed.

Gruppen heter Smartalec och låten finns på Hitta Mitten -98, Emmabodafestivalens manifestation på CD för i år. Subcutaneous är tillsammans med Girls Like Steel på en annan festival-CD, den från Hultsfred, det hittills enda som finns utgivet på skiva med Malmöbandet. Att ett band som Smartalec fortfarande står utan skivkontrakt kan först tyckas lika gåtfullt som orättvist för de som har hört dem. Men om man ser till att de funnits i bara drygt ett år ändras perspektiven något. Då kan man istället häpna över vilka minst sagt märkvärdiga framsteg de hunnit med på sin korta tid.
Medan 1998 fortfarande ruskade av sig fostervattnet spelade Smartalec in sin första demo, Good Luck, Mr. Gorsky!. Bara två månader senare, i mars, spelade de in demo #2 – Speak And Spell. Utvecklingen som skett däremellan skulle kunna få någon med grav muskelstelhet i ansiktet att tappa hakan. Det lovande bandet på den något tunna och lätt struttiga förstlingsdemon har istället blivit ett självsäkert band som med lätthet blandar till en trollkarlsbrygd av garagepsykedelia a la Subcutaneous, New York-bandet The Feelies medryckande spattighet, tidiga Triffids kantighet och B-52’s partyanda. Referenserna är dock främst mina egna – Smartalecs basist Jonas Mattson nämner helst inga inspirationskällor vid namn. Han menar att det mest handlar om ett tämligen enkelt förhållningssätt. Eller för att använda ett förfulat ord, attityd.
– Det finns så många pompösa gråtmilda tycka-synd-om-sig-själva-band. Vi vill istället spela, som vi säger i Skåne, “go jävla rock med schysst sväng”. Det kan ta sig olika uttryck. Ibland blir det tungt och ibland blir det tralligare. Lite fjäskigare.
Än så länge har Smartalec bara hunnit med ett fåtal livespelningar, bl.a. på de två tidigare nämnda festivalerna. Jonas menar att det kräver en del att spela på en festival.
– Det kan vara rätt tufft. Särskilt om man spelar tidigt, redan vid femtiden. Folk har inte hunnit bli fulla då ännu och ligger gärna i gräset istället för att röja framför scenen. I Hultsfred hade man också beskrivit oss i programmet som “No Doubt goes rock”. Vem fan vill gå och se oss efter att ha läst det? Men det är kul att spela på festivaler och demoscenen i Hultsfred där band utan skivkontrakt får spela är en väldigt bra idé.
– Vår kanske roligaste spelning hittills var i Växjö i källaren till Ulf Ekerots skivaffär. Han är en av dom som driver skivbolaget Absurd Records. Samma dag som vi var där spelade Backyard Babies på en annan plats lite längre bort. Till vår spelning kom mest en massa kids men det var ett otroligt röj. Malmöpubliken släpper inte loss lika mycket, så vi blev lite överraskade. Efteråt fick vi till och med skriva autografer!
Hultsfreds-liknelsen med No Doubt, hur fel den nu än är, kommer sig troligen av att de har en amerikansk sångerska med kraftiga stämband, Manuela Bianca. Övriga icke redan nämnda medlemmar är Mikael Fant, gitarr, Jan Lövgren bakom orgeln och Marcel Struub, gruppens faktiskt skolade trummis. Så gott som alla i bandet spelar i andra band vid sidan av Smartalec.
Jonas ser Smartalec som i första hand ett liveband. Det är inför en publik som de verkligen visar musklerna. Men mer muskler blir det enligt honom på den inspelning de just nu håller på med i Christoffer Lundquists (från Brainpool) studio.
– Det blir mer neandertal. Christoffer har ett fantastiskt öra för musik, är extremt lyhörd och har massor med idéer. Han är inte rädd för att spåna heller och det gör honom till ett väldigt bra bollplank.
Kreativ, alltså?
– Det är det bästa ordet för att beskriva honom. Vi håller på med en låt som är nån sorts discojazzpunk. Till det har han fixat nån sorts industri-trumkomp.
Hur får ni in det i en och samma låt!?
– Ja säg det, särskilt som den är på bara tre minuter! Men den har rätt makabert sväng tack vare Christoffer.
Tanken med den nya inspelningen är att den inte bara ska fungera som demo, utan också hålla för en eventuell utgivning på skiva. Och visst vore det förvånande om något sådant inte skulle bli av. De rätt massiva utskicken av de båda första demokassetterna väckte ett intresse för bandet lite här och där, även om Jonas Mattson är förtegen om exakt var. Men gynnsamma krafter arbetar för bandets väl och ve. Utöver Christoffer Lundquists kreativa stöd har de en hjälpande hand i Ben Marlene på Jimmy Fun, Per Gessles lilla organisation som bl.a. hjälper ännu icke-kontrakterade band att hitta intresserade skivbolag. Såna tycker man det borde finnas rätt gott om i fallet Smartalec.
(Den som för blott 25:- redan nu vill höra svänget från Malmö kan e-maila en demobeställning till smartalec@email.bip.net.)