En av vårens ljudligaste rock’n’roll-nedslag torde vara göteborgska Silverbullet. Vårens debutplatta blev väl mottagen och med den på scen smått okontrollerbare Simon Ohlsson på sång har de fått ett rykte om sig som ett fantastiskt liveband. Dessa är ett par av anledningarna till att vi ville träffa Simon när tillfälle gavs.

Röken ligger tung som vid Poltava kring scenen. Plötsligt skingras den när musik och rörelse tar över och sätter publiken i förväntansfull gungning. Sångaren far som en skållad råtta av och an på scenen, som bränd av det hemskt energiska ackompanjemang resterande delar av bandet ryter ur sig. De är ett monster, en femhövdad avartsbest, skapad av explosiv och skitig bluesrock från ett amerikanskt 60-tal. De är Silverbullet, ett band som lämnar få åskådare oberörda.
En halvmulen majdag träffar jag sångaren Simon Ohlsson på Café 35 på Linnégatan i Göteborg. Det är ett kristet café, startat av missionskyrkan, och han säger att det är hans favoritcafé. Dels på grund av de låga priserna och dels den lugna stämningen. Själv småler jag och blickar ett par bord bort där en hetlevrad alkis gormar ut sina funderingar över en av expediterna.
Simon säger sig inte vara kristen, men han är uppvuxen med kristendomen i sin närhet. Alla texterna till plattan är skrivna här på detta café. Han är precis hemkommen från en spelning i Växjö som tydligen var lyckad.
— Vi spelade på en innergård, det var inte särskilt mycket folk, men det funkade. En av arrangörerna för Emmabodafestivalen fyllde år, så de kombinerade hans födelsedag med en releasefest för festivalen. Det var schysst.
Silverbullet har funnits i cirka tre år. Innan dess spelade Simon en tid med Jon Ölmeskog, keyboard, och Andreas Nilsson, gitarr, då under namnet Simon & the Wild Angels.
— Musiken lät väl likadant som nu, men vi hade inte så värst mycket låtar.
Deras första spelning som Silverbullet var på en pizzeria i Eksjö. Någon scen fanns inte, så det blev till att spela på golvet.
— Vi körde hårdare då. Man var ung och orkade mycket mer. Personligen så orkar jag inte det tempot längre. Sedan är jag trött på att mitt scenagerande kommer före musiken.
Så du offrar dig?
— Ja, skrattar Simon, det känns väl bättre så.
Efter ett antal spelningar så dök ett erbjudande från ett skivbolag upp. Det var göteborgska Fine Tone som fick äran att “inhysa” Silverbullet. Just inspelningen av plattan minns Simon som något underligt.
— Hela inspelningstiden kändes nojjig, för vi hade så ont om tid. Det här bandet funkar nämligen så att det tar lång tid innan alla blir fokuserade samtidigt. Live är vi som ett tröskverk som bara skövlar på. Men i studio tar det uppemot fem timmar att få en bra tagning. Man fick stanna uppe nätter för att fixa låtar, så till slut visste man inte riktigt om man var död eller levande. Men vi var ju svinglada att bli erbjudna ett skivkontrakt så…
Är du nöjd med resultatet?
— Jag hade velat ha ljudet lite skraltigare, extremt, kanske lite mer åt demohållet. Men det blev okej, jag har inte lyssnat just på plattan så jättemycket.
På grund av att inspelningstiden kutade iväg till tre (!) veckor, så blev det tydligen en ganska dyr historia för det lilla skivbolaget.
— Vi har ju inte kommit in på Trackslistan, men kritiken har ju som sagt varit skitbra.
Såpass skitbra har det gått att de både kommer att spela på Hultsfreds- och Roskildefestivalen.
— Vi ska tydligen spela först av alla i Hultsfred, tidigt på eftermiddagen. Jag skulle mycket hellre ha spelat på kvällen eller nåt.
Annars så ser Simon fram emot att se Jimi Tenor och Wolfpack på Hultsfred, vilka han har hört ska vara bra. Därefter drunknar samtalet i en gröt av rap-metal-hat från Simons sida.
— Jämte Mikael Wiehe så tycker jag att Rage against the Machine är det värsta som finns, säger Simon eftertryckligt. Längst ner på skalan av politisk musik.
Samtidigt som vi reser oss för att lämna caféet berättar han om en gång då en vilt främmande man kom fram till honom här och undrade om han ville spela fia.
— Vi spelade i en timme utan att säga ett ord till varandra. Svinkul.
Det tror jag det.