TVÅ GATOR BAKOM Möllevången, in på en gård, ner i källaren och innanför det underjordiska garaget ligger Flava Productions. Bensinlukten följer med dig in förbi de tunga ståldörrarna men ersätts av inrökt studiosvett, utstänkt på betongväggarna. Du bedövas snabbt av den mindre studions basattacker i raggatakt som läcker ut till samlingsrummet och du flyr frekvensfrenesin förbi den vräkiga soffgruppen och in i stora studion. Här är det uppenbarligen inte ragga som tillverkas utan hiphop. På vänster sida om dörren in till inspelningsbåset hänger två inramade foton — Biggie och 2Pac. En manshög krukväxt som sedan länge glömt att den behöver solljus för att överleva gör mikrofonen sällskap. På motsatt sida om de två mördade rapparna betraktar tre par mörka ögon dig. Det är den lika avsomnade Malmögruppen Latin Flavor. Tico, Mauri och Digge.
— De andra har gett upp och nu är det bara jag kvar, skrattar Digge, Don Diego även kallad.

BORTSETT FRÅN ATT han väger några rejäla kilon och har en blick som Al Pacino fortfarande tränar på, liknar Digge kompisarna från högstadiet. Träningsbrallor, bakvänd keps, en hårt tvinnad nackfläta och ett Mercedes-märke i örhänget. Hans argentinska föräldrar flydde militärjuntan och när Digge var sex år kom de till Sverige en januaridag med snö och minusgrader. Tjugotre år senare tar han emot Gidappa! för att bli skriftligt placerad i 2000-talets svenska hiphop.
— Jag kan rappa på tre språk. Jag kan producera mina egna grejer, jag har en egen studio. Jag är inte beroende av någon! Vill jag göra en låt så kan jag komma hit mitt i natten och fixa det. Och det jag berättar om — mig och mina polare, Malmö, Möllan, Rosengård — är min historia. Ingen annan kan den.
— Konkurrensen nu ökar kvaliteten på rappare och producenter. Innan var rappen mycket influerad från USA. Det är den inte idag. Nu är det mer verklighetsbaserat, härifrån. Man ser det från ett annat perspektiv. Förr fanns det ju ingen man kunde kolla på här i Sverige! När vi började, just då var det ju westcoast till döds, Dr Dres The Chronic och sånt. G-funk till döds! Nu kan väl folk känna igen sig lite mer i rappen. Och ändå, i Latin Flavor så kickade vi rim om oss och våra polare, hur det var på den tiden. Jag var ju värsta brottslingen då. Tico och Mauri också…

MÅNGA SOM HÖRDE Latin Flavor när de kom trodde säkert att det bara var opersonliga kopieringar av vad Snoop, Dre och Ice Cube gjorde i Kalifornien. Tyvärr, eller vad man ska säga, stämde mycket av rimmen och uttryckssättet överens med verkligheten för de tre malmöskurkarna. Å andra sidan har Digge ett rykte i klass med 2Pacs våtaste thug-drömmar. Skulle vi tro allt som sägs hade han inte ens haft tid att skita för alla heroinuppgörelser, vapenaffärer och avrättningar han sysslade med. Mannen är snäll, för fan! Och fokuserad.
The Don ingår i en ny trio nu. Tillsammans med Rob-K och Space som mano respektive consigliere har han skapat Syndikatet. Rosengårdsbröderna kallade sig tidigare The Low-Lifes men har, precis som Digge, lagt de egna projekten i frysen för att fullt ut satsa på denna nya rappkartell som hotar att omkullkasta stora delar av den svenska verksamheten.
— Syndikatet, ja. Nu kör vi på skånska. Och det är en helt ny grej! Gangstarap men ändå inte. Det jag fick spel på var alla som snackar hårt. Och det där är inte nåt de kan stå för, de kan inte relatera till vad de rappar om! Så nu visar vi hur det egentligen ska gå till. Ska man nu göra allvarlig rapp så… jag vet inte, måste man va’ sig själv!
Men varför vill alla vara gangsters?
— Jag vet inte, de har väl lyssnat på NWA och tror att det är coolt att va’ sån. Och det är det inte. Men vill man nu va’ hård så får man fan va’ det hela vägen!
Vem av de andra svenska aktörerna respekterar du?
— The Latin Kings. Sallas produktioner, t ex ”Topp Dogz” från Svenska Underjorden, är feta. Och jag gillar hur Dogge ser på grejer ur sitt perspektiv, hur han berättar. Och hur nära det är honom som person, hans inspelningar är honom själv upp i dagen! Och när han kommer till Malmö har vi skitroligt, jag flippar med honom varje sekund. Latin Kings har gjort skitmycket för svensk hiphop. Jag diggar dem!

MEN SÅ VAR DET inte från början… Digge minns hur bråket mellan de två latinorapgrupperna surrade i början av karriären. Mest berodde allt på de likartade namnen och på att Sverige kändes väldigt litet för två så likartade musikidéer. Det krockade.
— Hade vi vetat att Latin Kings fanns och att de skulle släppa skiva hade vi aldrig döpt oss till Latin Flavor! Efter att vi vann Zoom -94 var det det enda vi fick höra: ”Jaa, ert namn är väldigt likt Latin Kings… Är ni influerade av dem?” Vi sket i dem, vi körde på spanska och engelska! Vi tyckte de var sellouts… Det var de inte. Och när vi träffades sen så var det lugnt. Men redan då visste vi; de var från Stockholm och vi från Malmö — klart de kommer knulla oss! Egentligen gick det minst lika bra för vår singel ”Get Away”. Den gick på ZTV, spelades i radio och sålde bra. Men vi var från Möllan och Rosengård — vi fuckade upp det för oss själva. Du vet, vi var vana att flippa runt och kröka, blanda feta, ta tjack och ryppar — allt. Helt plötsligt satt vi där hos eliten, slipskillarna, vi passade inte in. De fick spel på oss!
Sista stöten i gruppens bröst blev när Digge, hög som en snut på häst, satte en 45:a mot ADL:s huvud mitt på Slagthusets scen i Malmö. Branschfolk var där och Breaking Bread, Adams bolag låg under Stockholm Records där Latin Flavor var skrivna. Allt dog på en helg, samma sak som Ken upplevde efter hans kungahusattack.
— Det var en personlig biff mellan oss, Adam vet vad det gäller. Han var flabbig och jag fick spel. Men vi är polare nu, det är lugnt.
— Jag har lärt mig av mina misstag. Hade jag fått ett skivkontrakt nu så hade inte det första jag gjort varit att hoppa upp på en scen och drämma en pistol i huvudet på nån… Man måste passa sig för vad man gör — man är någon i en massa människors ögon.
Ångrar du det idag — att temperamentet tog överhanden?
— På ett sätt ångrar jag det. Att jag gjorde ett sånt misstag mot gruppen. Det gjorde de andra också men ändå… Men redan innan detta hade jag känt att de gick förbi oss, det var en enda posse där uppe i huvudstan. Vi fick bara vänta och vänta. Och jag tror att de blåste oss på pengar. Tico la av, jag och Mauri fortsatte men vi kunde inte resa oss. Jag pallar inte ringa och rövslicka, som en massa andra som har kommit upp sig helt plötsligt, så vi la av. Nu släpper jag hellre musiken underground, säljer ingenting, men får props av folk för det jag är bra på. Det är därför jag håller på med musiken — för att jag älskar det! Det är en kick för mig. Bara det att folk gillar mina produktioner får mig att fortsätta.

I OCH MED ATT Latin Flavor dog tog Digge tag i egna idéer och hamnade på vägen bakom mixern och samplern. Han nämner Dre och Premier som viktiga influenser.
— Det är så fett när man börjar sätta ihop det, lägger beatsen, det börjar funka! Men det fetaste för mig är när jag lägger på basen! Jag har satt loopen, beatet, alltihopa och så lägger jag på basen och bara sitter där…
Ett stort leende sprider sig över Digges ansikte när han illustrerar hur han tar in basfrekvenserna med sin stora kroppshydda.
— Och basen spelar jag alltid själv, det måste man. Jag skulle aldrig kunna sampla en basslinga!
Jobbar du snabbt med dina låtar?
— Det varierar. Men jag har jobbat så länge nu att det går ganska fort. Remixen av ”Malmö City” med Dogge och mig som kommer på Ordkrig-tolvan, den gjorde jag på två-tre timmar. Och den blev bättre än originalet!
Han spelar upp den och Joe Simons ”Drowning In The Sea Of Love”, samma intro som Premier samplade till moderna klassikern ”You Know My Steez”, sprider sig i rummet, smutsigare och söndrigare än vad soulmannen nånsin tänkt sig, med Digges kolafeta och Dogges getingvassa röst ovanpå.