Dagarna går sakta mot höst, så sakta att man knappt märker det. Löven gulnar och snart faller de av. Vinden viner och det blir bara kallare och kallare.
Det är kväll och Fröken Äspings utsända tar taxi till SÄTRA — ett ställe beläget i Stockholms definitiva periferi.
Vi skall till SÄTRAGÅRDEN. Det är så illa, att inte ens taxichaufförn vet var den ligger. Han kör fel och vi blir smått irriterade. Gång efter annan får han ropa upp taxi-Stockholm för närmare besked.

VI TAR SAKEN I EGNA HÄNDER

Resignerade kliver vi av i Sätra Centrum, för att leta reda på dess gård. Här råder en ödesmättad stämning. Men det finns dock vissa tecken på liv — en patrullerande ABAB-vakt och några småfulla tonåringar. Vi frågar efter vägen till nåt som heter Sätragård. Stället är tydligen välbekant. De fnittrar och pekar norrut.

DET ÄR LÖRDAGSKVÄLL I SÄTRA

Vi passerar Sätracentrums enda ”korvmoj” och dess klintel. Sedan är vi ute ur kommersens högborg. Vinden möter oss och piskar i ansiktena. Det resulterar i att rockar sveps runt kalla, huttrande kroppar. Här ute är det folktomt sånär som på några gamlingar med tillhörande hundar i snören. Vi traskar snabbt vidare mot Sätragården.

VI MÖTER…

Jonne — trummisen i bandet Boom Boom, tillika kvällens enda begivenhet i Sätra. Iallafall om man är under 15 år och skall dra till gårn. Väl inne i denna dogmernas fritidsgård, fylld av Ta-hand-om-anda och överorganisation, säger Jonne:
— Det här är mina vänner. En av ledarna, som heter Leif (han har en hemmagjord namnskylt på sig) nickar förståeligt — ”Rockstjärnor har ju alltid en svans efter sig…” Den gamla klyschan igen.
Vi banar oss en väg mellan 12- 13-, 14- och 15-åringar och deras präktiga ledare. De säger åt oss att släcka cigaretterna — här är det både rök- och drogfritt. Som sig bör. Nu är det vi som nickar och himlar med ögonen.

FÖRORTSBARN

I kväll klockan elva skall Jonne och hans band spela 60-tals musik för alla dessa små. Och jag, jag undrar om de kommer att förstå… Här i denna subkulturens skräp- och glam-tillvaro. Varför läsa en bok, när man kan se på video. Varför höra på BRA MUSIK, när vi har både Carola och Herreys? Jag bara undrar — är det någon som anar skillnaden på bra och dåligt, på gott och ont?
Det här är äkta förortsbarn av vår tid. De är matade med Michael Jackson och Iron Maiden — Det senare alla föräldrars skräck. Jag förmodar att föräldrarna skulle uppskatta Boom Booms musik på ett helt annat sätt än vad deras små telningar, strax kommer göra.

EN GYMNASTIKSAL

Vi kommer in i ett rum, som ser ut som en amerikansk gympasal. Där finns redan Jonnes kompisar — en med bas och en med gitarr. De står där liksom Bellmans fader Berg, skruvar och spänner strängarna på fiolen och stråken tar i hand. Grinar mot solen och pinar fiolen… Läs basen respektive gitarren. Det brukar allmänt gå under benämningen soundcheck. Jag får en snabb förnimmelse av Beatles, eller varför inte The Who? Killarna är klart 60-talsinfluerade. Basisten har rotat i farsans garderob och grävt fram en äkta 60-talsskjorta, samt ett par byxor i samma snitt. Han medger att det var det absolut värsta som han kunde hitta.

EN MYRSTACK INVADERAR

Jag tycker om musiken, lika mycket som jag tvivlar på att de nu inströmmande ungarna kommer att göra det. De är alltför indoktrinerade av det kommersialistiska tramset, som de översköljs med varje dag. Dörren ut till gården står på vid gavel. Ungarna droppar in, en efter en, eller i klungor om flera.
— Du dra ett trumsolo, skriker en liten kille.

BANDET FÖRSÖKER SKAPA PUBLIKKONTAKT

— Vi har inte kommit hit för vår egen skull, utan för er, så nu vill vi se drag, säger basisten och småler. Han blickar ut över den unga skaran för att få respons.
— Jara och Jodå, kvider några småflickor, som står längst fram. De är i gott sällskap av några lika små pojkar, som verkar uppskatta det här med Rock ’n’ Roll.

STRÅLKASTARSKEN

Strålkastarnas kalla ljussken glöms bort, då bandet drar igång sin första låt. Som förövrigt heter ”Need You So Bad”. Det ger kanske en vink om texternas innehåll? Tyvärr så tröttnar de allra flesta ur publiken. De drar iväg till Cafeterian, krusbärsläsken och kompisarna. Ungarna väntar på att discot skall sätt igång. Och på att få höra Madonna, Prince och de andra balla polarna. De är artister som representerar säkra kort. Boom Booms smäktande 60-talstoner känns inte ens igen.

BOOM BOOM KONVERSERAR PUBLIKEN

Alla de tre på scenen gör sitt bästa för att småprata mellan låtarna. Det faller sig också helt naturligt. Snacket går säkert hem och grabbarna är för all del roliga att titta på — lite häftiga sådär.
— Det låter ju som ZZ-top, säger nån och dryper ut till polarna. Jag antar att det är svårt att applicera Boom Booms musik på den egna verkligheten. En verklighet fylld av Disco, Synt och Hårdrock. En av ledarna berättar att just därför försöker man föra in annan musik än den gängse. För att få upp ögonen på ungarna och peka på alternativen.

KONSERTEN ÄR SLUT

Efteråt säger grabbarna Boom Boom:
— Att spela på en sån här gård är väl ungefär som att repa inför publik. Givetvis är det ju mycket roligare än att stå instängda i en trist replokal.

I VALVEN MED BOOM BOOM

Lagom nonchalant släntrar vi ned på en privat fest. Belägen på Roslagsgatan i STOCKHOLM CITY. Och året var, om ni har glömt det — 1985. Det har ännu inte hunnit bli riktigt dekadent. Å vi skrev fortfarande oktober månad. Den årliga känslan av höstnostalgi gjorde sig emellertid påmind.

CIGARETT OCH ÖLÅNGOR

Genom underjordiska valv tar man sig fram till det största — en dartklubbs lokal i källarplanet.
Det är här Boom Boom skall spela. Grabbarna kommer direkt från en lyckad spelning på konstfack. Så det här blir kvällens andra i ordningen. Stället är klart mystiskt. Cigarett- och ölångor lägrar sig. Stämningen är skum. En överårig gubbe sitter och filosoferar. Han nickar åt alla som går förbi honom. Annars är klientelet blandat —kategori yngre.

THIS IS RADIO CLASH

I väntan på Boom Boom utforskar vi lokaliteterna. Genom en trång passage tar man sig fram till ett annat valv. Tillika festens discotek. Här spelas det Clash. Joe Strummers röst fyller effektivt ut valvets alla hålor och bäddar in mitt hjärta i bomull. Skor och huvudbonader flyger av — här skall dansas. Clash är ändå alltid Clash, även här i valvet på Roslagsgatan. Låten tog emellertid slut. Alla låtar brukar ha ett slut. Vi letar då reda på baren. Där man kan köpa det mesta i alkoholväg. Varför inte? Det här är berusningens kväll. Så berusa dig — med vin och poesi. Och i kväll — med musik.

BERGAKUNGENS SAL

Nu är det Boom Booms musik som gäller. Vi ställer oss framför den provisoriska scenen — bestående av just ingenting. Det finns dock en matta under trummorna. Det är också det enda.
Bandet drar igång. Akustiken i det trånga utrymmet är inte den bästa. Ungefär som i Bergakungens sal. Men Grieg lyssnade nog inte på rock. Men ändå — vad det svänger.

SMÄKTANDE TONER

Publiken verkar gilla Boom Booms musik — de flesta vaggar med. Vaggar rytmiskt med, ty det är ingen punk det här. Ånej, men väl, som tidigare skrivits — smäktande 60-talstoner. Det tål att upprepas. Eller kanske dunk och fasta trumslag. Det är trummorna som hittat den här musikens egentliga puls. Ibland kan man skönja samba och jazz-rytmer. Det får mig att tvivla på sinnena. I musiken går det att hitta vilka rytmer som helst. Det skapar frustration. Men också intresse. Så intresserad lyssnar man vidare — vad skall hända härnäst, hur går nästa låt? Det är också detta som etsar sig fast och gör Boom Boom till ett intressant band.

60-TALSPUNK

Kanske är det så, att gitarr och bas är ett stöd för trummorna som driver på. Själva sången — vacker, gör dessutom musiken dansant. Eller varför inte — trallvänlig? Detta är 60-talspunk. 77 betyder säkert mycket för grabbarna Boom Boom. Nu har de valt att söka sig ännu längre tillbaka.

SNUTSLAKT

Två av dem spelade med i legendariska Snutslakt. Vi minns ”— Varför rösta på svinen, när du kan rösta på dig själv.” Därför blir kanske en del förvånade över att numera höra Boom Booms musik… Publiken anammade dock musiken totalt. Och bandet verkade att trivas. Jockum på bas, sågs småle. Hans ansikte utstrålade universal spelglädje.

RYTMPROFIL

I låten ”Jimmy Ball”, tror jag att man hittar Boom Booms verkliga rytmprofil. Den spelades också här. Då blev publikens dansande till ett eget litet crescendo. Och visst finns det gemenskap i musik. Jag såg den på Roslagsgatan. Och som ni säkert redan klurat ut — så var det Boom Boom som musicerade.

REVOLUTION

En musik som i sig inte betyder så mycket. Ingen går väl ut och gör revolution efter att ha lyssnat på Boom Boom. Men några blir säkert rejält upplyfta av den. Själva framförandet är ett unikum i sig.
Jag bara hoppas att även ni får tillfälle att se — och höra, Boom Boom. Ty musiken kan aldrig beskrivas — den skall lyssnas till. Om inte så finns det tre singlar. De kan ni förövrigt beställa från Fröken Äsping.