Johan Kinde, numera ett tungt namn i det svenska musikklimatet, en välklädd ung man som skriver odödliga musikstycken eller helt vanliga schlagerdängor, en man som man antingen älskar eller hatar, men som omöjligt kan lämna någon oberörd. Åtskilliga spaltmeter har skrivits om detta fenomen, från gödsel till rubiner, och aldrig har bilden varit entydig. Det finns tydligen något hos denna man som gäckar varje rockskribent, någonting schizofrent som inte går att greppa. Den ena stunden utmålas han som den onde demonen, vars skugga flyger in i den ene efter den andre gruppmedlemmen och kastar ut honom ur bandet. Den andra stunden förvandlas han till en orolig, socialt medveten ung man som talar hjärtgripande om de fattiga i tredje världen (se Lars Nylins intervju i Schlager nr 54 -83).
Kanske kan grunden till dessa drag spåras i hans barndom. Enligt tillförlitliga källor var Johan Kinde mobbad under skoltiden. Han kallades för ”grisen” och fick ofta ta emot stryk. Det här gjorde att han blev aggressiv och hatisk. På skolbussen från Åkerstorp in till Bergaskolan i Åkersberga satt han ofta i baksätet och lekte gerillasoldat med en låtsas-k-pist i högsta hugg som han skulle ”meja ner alla utlänningar” med. Enligt en annan källa hade han klart rasistiska åsikter. Han ville chockera och visa att han var något.
Men ändå säger dom som vi har talat med att han i grund och botten var smart, känslig och en bra kompis om man underkastade sig hans behov att alltid stå i centrum och bestämma hur allting förhöll sig. Han hade en järnstång i ryggen, en vilja att ”jag ska nog visa er en dag”. Redan i sjätte klass var han bombsäker på vad han ville med sitt liv: ”Jag ska bli rockstjärna”, och alla garvade åt honom. Med några kompisar i samma klass bildade han sitt första band — utan att ens äga en gitarrsladd. I en villakällare i Åkerstorp repade och spelade gruppen i bästa play-back stil med några småtjejer som publik. Man hade till och med namn på ett 20-tal låtar — men inga melodier…
1978 bildades Åkersbergas Musikgrupper och så småningom dök namnet Lustans Lakejer upp. Deras första stora spelning var på Ekbacksfestivalen sommaren -79. Därifrån finns den första officiella ljudupptagningen med bandet. Kinde har problem med sin spruckna röst och trummisen klarar inte av att hålla tempot. Det hela är en helt onjutbar soppa som inte blir bättre av att man försöker sig på punkversioner av några Stones-låtar. Nästa gång jag hör bandet är på en spelning på Jarlateatern ett år senare. Den nya maxi-singeln Diamanter är huvudattraktion och bandet har genomgått en iskall förvandling. Det skrikiga och okontrollerade är bortstädat och ersatt med en sminkad Kinde à la Grace Jones med bländande vita strålkastare bakom sig som kastar mannens skarpa skuggor ut över salongen. Ljudet är renputsat och trummisen håller tempot med järnhand. Kinde har hittat fram till ”sitt” röstläge. Nu talar ingen längre om punk utan ”new wave” är i var mans mun…

Eran första skiva var Diamanter. Hur fick ni kontakt med Klas Lunding på Stranded Rekords?
— Klas träffade vi genom kamrater. Diamanter spelades in under mycket enkla förhållanden på den dåvarande gitarristen Leffe Turessons fyra-kanaliga bandspelare.

Medlemmarna i Lustans Lakejer försvinner ofta efter en kort tid. Är du svår att samarbeta med?
— Det kan hända. Jag är envis och ganska dominant. Men dom flesta som har lämnat gruppen har faktiskt blivit sparkade.

I Lustans Lakejer är du ledargestalten, men hur är det utanför gruppen?
— Jag försöker undvika ledarrollen, men det går ju inte alltid.

Vad vill du syssla med efter Lustans Lakejer?
— Efter?! Så långt har jag inte tänkt. Just nu ser det bra ut för LL. Räcker länge. Men vid sidan om skulle jag gärna skriva böcker och göra film.

När kommer nästa LL LP och vad blir det för stil på den?
— På senaste LP:n slog vi in på amerikanskt västkustsound med mycket gitarr. Vi fortsätter på den vägen. Om jag får säga det själv så är det bättre låtar nu och vi är tajtare.

Ni håller på med LP:n nu?
— Ja, det gör vi. Och nuvarande release-datum är i början av februari.

Vad gör du när inte musiken upptar din tid?
— Sover, går på bio, äter, dansar. Helt enkelt umgås med folk. Jag är helt klart en sällskapsmänniska.

Finns det något i litteraturen som har fångat dig?
— Mycket har fångat mig. Men få författare har influerat mina texter. Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde är en av mina favoriter.

Brukar du läsa serier och i så fall vilka?
— Jag läser Modesty Blaise, Agent X9, Asterix och Biffen och Bananen för södersnacket och humorns skull.

Ger klädmodet dig en yttre trygghet?
— Intressant fråga. Mode finns ju inom alla konstarter. Det gäller att bygga upp en hållbar myt runt sig själv som konstnär, t ex genom kläder, för att ge produkten en extra dimension som köparen har lätt att identifiera sig med.

Lider du av några särskilda brister?
— Som jag sa tidigare: Jag är envis och dominant. Jag har ledaregenskaper. Visst, det kan vara bra, men det kan också gå till överdrifter.

I nästa nummer av Äsping kan våra läsare se fram mot en lång och spännande vandring genom Kindes textvärld. Han är idag lika berömd för sin rocklyrik som Ulf Lundell och Mikael Wiehe. T.o.m på universitet använder man hans texter som analysobjekt. Vi återkommer alltså.