De av er därute som lyssnar på p3 regelbundet har säkert hört the Mopeds. Deras låt Lizard spelas dagligen där, och har man väl hört den låten glömmer man den inte i första taget. The Mopeds är ett av vårens absolut bästa band och deras ep hände hoch innehåller sex låtar man helt enkelt inte kan vara utan. När mopeds kom till Stockholm på turné tillsammans med Three Blind Mice och Dipper passade vi på att fråga ut dem lite om låtarna, popstjärneskapet och lite annat…

The mopeds började egentligen i ett annat band, Astrotuff, där Jens, Petter och David som idag är mopeds spelade tillsammans med lite andra människor. Jens och brodern Petter spelade blås där och David spelade bas. Fast efter ett tag tyckte de att det var trist att inte kunna spela de låtar de skrev, som inte riktigt passade i Astrotuff, så då startade de mopeds. Jens och Petter började låna de andras instrument. Jens började plinka på gitarren och Petter började slå lite lätt på trummorna och efter ett tag började de försöka spela sina låtar själva.
De hade lite svårt att bestämma sig för ett namn då, de hade lite olika, men efter ett tag bestämde de sig för the Mopeds eftersom de tycker att deras attityd till musiken är väldigt lik den känslan man har när man är fjorton år gammal och inte egentligen får köra moped, men gör det ändå. Då man över huvud taget är glad och ung och sorglös. Man har fått en moped, det är ingen motorcykel, men man är glad för det. Jens förklarar att det är ungefär som när man är fjorton år och man står där i replokalen och rockar på de två ackord man kan. Och man njuter mer för det än vad vilket fett rockband som helst i karriären gör bara för att man är så nära den äkta känslan utav hängivelse inför musiken.
Efter ett tag kände de att de ville dokumentera vad mopeds hade gjort så då spelade de in sin första demo. Det var egentligen inte meningen att någon skulle få höra den demon, den var egentligen bara för att just dokumentera vad de hade gjort. Fast på något sätt fick de på Tambourine studios tag på demon, precis när de var på gång och skulle starta Vibrafon så då frågade de mopeds, på Davids födelsedag, om de ville spela in i deras studio. Så de var i studion ett tag i somras och spelade in lite låtar och så och sen släpptes mopeds första ep, den helt underbara hände hoch, vilket betyder upp med händerna på tyska.
Alla tre i mopeds tycker att det är jätteroligt att spela i ett band. Jens tycker lite skämtsamt att det absolut trevligaste måste ju vara att få göra såna här intervjuer med små fanzines.

Men hur är det då med det där att känna sig som en popstjärna? Känner Mopeds sig som popstjärnor?
Petter — Nej!
David — Knappast!!!
Petter — Jag känner mig mer utelämnad och… jag känner mig inte… Jag känner mig mycket mer som en entertainer när jag spelar trumpet i nåt band. Jag känner mig absolut inte som en stjärna när jag sitter bakom trummorna.
Jens — Nej, man känner sig rätt så, vad ska man säga, man känner sig ganska ödmjuk när man står där med Mopeds, men så tycker man att det är jävligt kul och man gillar ju det, så hoppas man att nån annan ska tycka om det. Så är det ju när man är en inte speciellt duktig gitarrist, sångare eller trummis, men som du säger, det är ju en annan sak när man står på scen… Vi spelar ju mycket blås och då känner man sig mer säker. Men det är ju inte det vi vill med Mopeds utan vi vill ha den här feelingen, den är ännu bättre än att känna sig säker. Feelingen av att man balanserar.
Petter — (till David) Du kanske känner dig som en popstjärna?
David — Som en king? Nej, det gör jag väl inte direkt. Den här musiken går ju inte ut på heller att vi ska spänna oss på något sätt. Från början gjorde vi ju det för vår egen skull och det är ju ingen vits att stå och spela sånt man vet att man kan bara för sakens skull. Det är ingen uppvisning.
Petter — Men det är jävligt roligt om folk tycker om det. Men vi känner oss inte som några popstjärnor. Inte jag i alla fall.

Vi funderade också lite på om inte mopeds sliter på varandra när de är ute och reser tillsammans så pass mycket som de gör. Speciellt Jens och Petter som är bröder borde ju slita mycket på varandra, för det vet väl alla att syskon bråkar mycket med varandra. Fast Jens, Petter och David tycker inte att det är något större problem, egentligen inte något problem alls. De umgås jämt med varandra, till och med när de inte repar eller har spelningar. De träffas dagligen ändå, har de inget annat för sig så går de och fikar eller spelar biljard eller nåt sånt. De tycker inte att det vore nån mening att hålla på annars, om de inte vore så pass goda vänner som de är. Jens berättar att det tråkigaste som kan hända i band är när medlemmarna får personliga motsättningar, för när folk bråkar kan man oftast inte få igång någon riktig skapande process. Ibland kan det vara så i band att två av medlemmarna verkligen inte kan med varandra men de fortsätter ändå att spela tillsammans, de ser sig lite som ett gammalt gift par. De fortsätter i detta bandet, ibland sätter de till och med ihop nya band tillsammans.
Jens och Petter tycker att de har varit bröder alldeles för länge nu för att bråka med varandra. Som alla andra syskon så bråkar de väl ibland, men de menar att det är ju inte bara nackdelar med att vara ute och resa så mycket tillsammans med sin bror. Det är ju mycket lättare för syskon att förstå sig på varandra eftersom de har växt upp tillsammans, då ser man på den andra om det är något fel. Och David har de känt så pass länge, de har till och med bott tillsammans med honom så det är inget problem där heller. Sen tycker de inte att man får ta allt för allvarligt på det här… trivs man inte längre så är det bara att lägga av, är det inte roligt att spela i mopeds längre då slutar de och försöker hitta på något roligare på annat håll. Det gäller för allting menar Petter, har man inte kul ska man inte göra det — ‘så om ni tröttnar på att prata med oss behöver ni bara säga till.’ ha ha
Mopeds har i vår varit ute och turnerat tillsammans med Three Blind Mice och Dipper, två andra band på Vibrafon. En turné som de själva tycker har gått rätt så bra. De spelade inte live alls förrän två veckor efter det att ep:n släpptes, när den här intervjun gjordes var det mindre än en månad sedan de spelade live för allra första gången. Det går bara bättre och bättre för dem hela tiden.
De tycker att det är gött (vilket David och Jens obedda hjälps åt att förklara betyder mycket fint, och stavas g-ö-t-t) att åka ut med just TBM och Dipper också, dels eftersom de är rätt så olika mopeds och dels eftersom de har olika sorts rutin. Petter förklarar att “det är en bra blandning helt enkelt.”
Jens fortsätter: — Vissa festar mer än andra och vissa kan man prata länge med, mer än andra och så, så man kan alltid hitta den man vill för det humöret man är på. Ofta kan det vara samma person också, det beror på läget liksom, vad man känner för. Vi kommer tillbaka på det att det är kul att spela musik och med det mår man bra och då tycker man om sig själv och då har man kul också. Då är man trevlig. Jag har svårt att förstå många som klagar otroligt mycket på sitt sammanhang. Dom får ju ändå lov att spela musik och det tycker jag att man ska vara tacksam och glad över. Och, för att återgå till det, är det nu så jobbigt och tråkigt så finns det ju en mängd saker som är roligare förmodligen och då kan man ju göra det då. Det kan ju vara lätt för mig att säga man kanske sitter där själv en dag och inte har möjlighet att göra nåt annat, men just som det är nu i alla fall så känns det som att roligare, det kan säkert bli roligare, och det blir det säkert inom att spela musik. Det är bara att hoppas att det förblir så.
De gillar de andra bandens musik också.
Jens — “Ja det kan man säga. Dipper är ju ett otroligt imponerande liveband, verkligen. Jag har inte tröttnat på att titta på dom live än och de skriver låter på ett sätt som ungefär liknar oss. Så absolut, dom kan man låta sig inspireras av och jag hade, konstigt nog, inte precis hört Dipper förrän vi hamnade på samma bolag och sen mer och mer liksom. Sen TBM det är ju en sorts musik som man har lyssnat på länge, kan man väl säga. Det är ju pop av gammalt härligt märke och det har jag väldigt lätt för att uppskatta. Jag gillar båda banden.” Petter och David nickar medhållande och tillägger att det finns mycket bra musik i sverige nu och Jens fortsätter: — “Det finns jävligt många bra svenska band. Jag kan börja med att säga att dom på Vibrafon tycker vi ju om allihop och låter sig inspirerats av dom. Sen har vi ju bob hund, dem har jag varit svag för sedan jag hörde dem första gången, de lyssnar ju mycket på samma musik som vi gör. Ray Wonder som vi ju också har spelat med då, men inte för det. Henrik skriver låtar på ett mycket fint sätt. Det finns mycket att upptäcka där och det är ett jävligt härligt band. Jag gillar band som det inte är så mycket med just nu, som Sator och Di Leva.”
Petter — Di Leva gillar jag.
Jens — Och Psychotic Youth. De var ett surfpunkband i den tidiga svängen som var jäkligt trevligt, skitgött att kolla på live och sjöng bra och sådär. Dom har inspirerat mycket av det här att man vill spela gitarr.
Petter — Jag vill inte sitta och säga att det är något annat band som är dåligt. Det kan vara, för mig, ointressant musik men jag tycker inte om att sitta och säga att andra band är dåliga. För mig kan det vara fullständigt ointressant, jag vet inte varför de gör det eller var de kommer ifrån eller nåt sånt.
Jens — Om det tilltalar en eller ej, det kan man tycka om men det känns bara tråkigt att säga att ett band är dåligt.
Petter — Jag blev glad när jag såg Brainpool på TV häromkvällen, när de körde My Sweet Lord. Jag tycker att de har fått en lite orättvis stämpel som fjortis-band, de är inte mer fjortis-musik än många andra större svenska popband.

Till sist tänkte vi, eftersom Mopeds ju än så länge är ett rätt så litet och okänt band, fråga vad de har för drömmar med sitt band. Vad vill de egentligen med Mopeds?
Jens — Drömmen är ju helt klart att fler ska tycka om det som man respekterar för vad dom tycker. Eller tycker… ja, att vi ska kunna fortsätta göra musik så som vi vill ha den och att fler ska tycka att det är ett bra sätt att förhålla sig till musik. Vårt mål nu är att, ja man kan kalla det att etablera sig. Att man ska kunna säga Mopeds och en person ska kunna veta hur det låter och ha nåt sorts förhållande till det. Eller…?
David — Jo visst. Ett primärt mål när man sysslar med musik är ju att man ska få nya såna här ‘Aha’-upplevelser och ‘ja!’-upplevelser när man gör nya låtar och så vidare, så att man inte känner att publiken väntar sig att man ska att skriva samma sak en gång till. Man vill fortsätta evolutionen, eller vad man ska kalla det.
Jens — Precis! Musikaliskt för Mopeds är det ju en fortsatt upptäcktsfärd, den har knappt börjat.
Petter — Men annars, karriärmässigt, så har vi inga mål utsatta överhuvudtaget. Vi ska väl spela in en ny skiva antar jag. Men vi har inget bestämt. Det är skönt.
Jens — Det hade förstås vart fint om man kunde livnära sig på det på ett hyggligare sätt än vad man gjort hittills, även om vi försöker livnära oss på det. Det går ju men det går väldigt knackigt. Säkert ungefär som ni vill med er tidning och med ert skrivande.

— Jag tror inte att mopeds kommer att ha några problem med att få sina drömmar uppfyllda. Mopeds är alldeles för bra för det!