Tisdagen den 25/7 träffar jag Johan Edlund (gitarr och sång) och Anders Iwers (bas) från TIAMAT, några timmar innan deras spelning på Pub Anchor i Stockholm. Internet, METALLICA, astronauter, Satan och filmmusik — vi pratade om det mesta. Möt bandet du hellre ska hata än vara likgiltig inför.
Ingen kan anklaga TIAMAT för att de slösar med spelningar i fäderneslandet. Men så en tisdagskväll, ganska precis ett år efter att deras senaste album för första gången sett dagens ljus, dyker de upp i den kungliga huvudstaden. Fler med mig vill nog veta varför de kommer hem till Sverige, gör en spelning och försvinner.
— Vi åker till Mexiko i morgon och vi behövde repa, vi har varit hemma några dagar nu och nött lite, inleder Anders.
— Vi har faktiskt tjatat mycket om att få åka hem och spela lite, för att folk ska få se att vi lever. Till slut tog vår trummis Lasse saken i egna händer, ringde runt lite, och här är vi nu, berättar Johan.
Många stora band säger att det är ett jävla ös i Sverige, men när man går på mindre spelningar, råder det oftast rena begravningsstämningen och publiken sviker. Därför spelar många av våra egna band nästan aldrig på hemmaplan utan bara runtom i Europa, framför allt i Tyskland. TIAMAT är ju ett band som rört på sig ganska ordentligt, därför vore det kanske på sin plats att man delade med sig av sina erfarenheter och berättar lite om hur de upplever livespelningarna i olika länder.
— Det är kul att spela överallt. Om folk här ikväll skulle stå och trycka och se uttråkade ut så skulle vi ha kul i alla fall. Vi ser till att alltid ha kul! Det blir ju så sällan vi spelar i Sverige, så det är alltid skönt att komma hem och lira. Bra drag och så. Tyskland är extremt. Bra ställen, mycket folk. Alla band spelar där hela tiden. Det finns många ställen med bra arrangörer. De ligger så jävla mycket före oss där. Det finns ju knappt några möjligheter att lira hemma i Sverige. Det går runt ekonomiskt i Tyskland, för alla får komma in fastän det säljs öl på stället. Det flyter helt enkelt på bättre där.
Det är nästan ett år sedan ”Skeleton Skeletron” släpptes. En platta som enligt mig ligger lite närmare ”Wildhoney” i låtbygget än 1997 års ”A Deeper Kind Of Slumber”, som var en ganska ordentlig utsvävning. Då senaste alstret är betydligt mer lättlyssnat än föregångaren ber jag killarna berätta om de har märkt om folk är mer positivt inställda nu, samt hur responsen har varit.
Johan berättar:
— Responsen har varit jävligt bra. I Sverige har det väl gått lite sämre om man jämför med våra tidigare plattor. Men generellt sett så har det varit bra. Vi har till exempel aldrig varit så nära att få en riktig hit som nu. Det har varit mycket rotation på bra kanaler. Vi har aldrig legat lika högt på försäljningslistor i Tyskland. Det är nog lite så också att en del gamla köpare har kommit tillbaka, för nu kanske de fattar vad vi håller på med. Men det känns också som att vi har fött många nya lyssnare i och med nya plattan. Jag blir alltid så nyfiken när vi släpper en ny skiva, så jag brukar gå runt lite i affärerna och kolla om det är någon som köper den. Den här gängen har jag träffat folk som har stått och hållit i vår nya platta och till exempel en platta med RED HOT CHILI PEPPERS och SMASHING PUMPKINS. Människor som aldrig hört talas om oss tidigare.
En ganska härlig känsla kan jag tänka mig, att vinna över folk från ett helt annat område.
— Det är det enda vi kan bygga vidare på känns det som. På ”Wildhoney” hade ju faktiskt i stort sett alla inom scenen köpt ett exemplar, vi headlinade Dynomo liksom. Så efter det hade alla inom hårdrock och gothic-scenen en åsikt om oss, de visste vad de tyckte om oss. Alla hade fått en chans att bestämma om vi var bra eller dåliga. Nu är det kanske ett sådant läge att resten ska få avgöra.
Ni verkar ju inte vara rädda för att experimentera, är det att vänta nya utsvävningar från er sida i framtiden, eller känns det som att ni har hittat ”er grej” nu?
— Jag tycker att man kan sväva ut lite mer, men låtarna måste vara bra. Det får inte bara bli en massa skumma ljud känns det som just nu, säger Johan.
Anders fortsätter:
— Tanken är väl att vi ska börja spela in en ny platta nu till hösten, och det är väl tänkt att vi ska försöka hålla kvar vid det stuket som vi har nu. Men samtidigt så vet man aldrig hur det slutar när det gäller TIAMAT. När vi väl sitter där i studion kan vadsomhelst hända. Men det kändes väldigt bra senast och vi trivs med det vi gör nu, så vi ska nog försöka hålla kvar vid det.
Händer det att ni skickar på en TIAMAT-platta och tycker: ”Fan, det här är bra!” Eller tillhör ni den typen av musiker som aldrig mer vill höra det ni har gjort när ni lämnar studion?
— Vi är jättestolta över oss själva. Anders och jag bor hemma hos mina föräldrar nu när vi är hemma och hälsar på, och igår satt vi och lyssnade på TIAMAT när vi åt frukost. Man ska inte skämmas för att man gillar det man själv gör, det är ju fantastiskt om man kan känna så. Jag kan inte säga att jag har känt så många gånger. Den här senaste skivan är den jag själv helst lyssnar på hemma, avslöjar Johan.
— Man måste ju tycka att man själv är bra, annars går det inte. Det är klart att man kan ledsna på alla låtar som man alltid spelar live. Man kan inte gå omkring och skämmas över det man har gjort, även fast man kommer på att man borde ha gjort vissa saker annorlunda. Jag är stolt över allt jag har gjort, allt man har spelat in visar ju vad man stod för på den tiden. Det är lite fotoalbumskänsla med gamla plattor, tycker Anders.
Ni lär ju vara det band som säljer bäst på Century Media, därför misstänker jag att ni har högsta prioritet. Jag behöver knappast fråga om ni är nöjda med deras arbete. Men eftersom ni verkar vara ett band som hela tiden söker nya vägar och inte är rädda för att chansa, känns det då inte aningen begränsat att ligga kvar på CM, eftersom det trots allt är ett metal-bolag?
— Det gjorde det ett tag. Men nu, efter några plattor som de har blivit tvungna att pusha på lite andra områden och ställen, så har de börjat lära sig hur det ska gå till faktiskt. Nu är det inte ett lika stort problem. De anlitar mycket externt folk när vi ger ut något nytt. Folk som tar hand om lite radio och TV, medan de själva tar hand om Kerrang!, Metal Hammer, Rock Hard och den biten som de vet hur man handskas med, berättar sångaren.
— Jag har aldrig legat på ett majorbolag, men jag kan tänka mig att det är bättre för ett band som oss, att ligga på ett etablerat mindre bolag. Det är nog inte så kul att ligga på samma bolag som BACKSTREET BOYS, det är nog lätt hänt att man glöms bort av bolagsfolket då, funderar bandets egen göteborgare.
Johan fortsätter:
— De svarar i alla fall i telefon när man ringer. Bjuder på sprit gör de också.
”A Deeper Kind Of Slumber” känns väldigt mycket science fiction tycker jag. Har ni någon kommentar till det?
— Vi har pratat om det faktiskt. Vi var lite inne på om vi skulle ha en astronaut istället för ett förband på förra turnén. Jag hittade på en hemsida genom NASA, att man kan hyra gamla avdankade astronauter som var på månen i början av sjuttiotalet. Till firmafester till exempel. Vi spånade på vad det skulle kosta att ha med en som skulle hålla föredrag i en halvtimme före varje konsert. Jag vet inte om vi glömde bort det, eller om vi bara sket i det innan det var färdigt.
När vi ändå är inne på ämnet måste jag fråga om ni tror att det finns liv på andra planeter?
— Det är fruktansvärt arrogant att påstå att vi är ensamma i hela universum, svarar Anders.
Himmel och helvete, Gud och Satan?
— Vi är väl de enda riktiga djävulsdyrkarna tycker jag, säger frontmannen.
— Jag tycker inte att det hör ihop med hårdrock, jag kan inte på något sätt första hur folk har fått för sig det. När jag började inom death metal-svängen, fick jag alltid höra att vi var barnsliga och att vi snart skulle växa ifrån det där. Men jag såg alltid en skillnad. Det här är den musik jag spelar och det här är vad jag tycker och tänker. Om jag sedan börjar spela en annan typ av musik, har inget med den saken att göra. Men jag försöker nog ändå få fram samma sak med texterna nu som texterna jag skrev då. Fast på ett annat sätt kanske.
Anders fortsätter:
— För mig handlar det om att unna sig. Känns det bra, så gör jag det. Knulla tio brudar samma dag, röka cigarr, dricka whisky och raka av mig håret när jag ätit sill. Känns det bra för dig, så gör det. Skit i alla andra. Det behöver inte vara så jävla religiöst, jag behöver ingen motpol till Islam, det är inte det jag är ute efter.
Politik i era låtar, är det något som vi kan komma att hitta någon gång?
— Nej, för det är totalt ointressant. Jag är personligen inte intresserad av att rösta eller försöka bli engagerad. Och även om jag skulle bli det, så har det absolut ingenting med TIAMAT att göra. Därmed inte sagt att det är fel att använda sig av politik i sina texter, men det är inte vår grej. Vi kan ingenting om det. Vi har absolut ingenting att sätta emot politiska band, erkänner Johan.
— Om man ska blanda in politik i musiken så måste man försöka toppa THE CLASH, och det går ju inte. Så är det bara, skjuter Anders in.
— Vi är mycket bättre på att röka cigarrer och dricka whisky, så vi håller oss till det. Man ska göra det man kan!
Vad inspireras ni av förutom den sinnesstämning ni är i för tillfället och eventuellt annan musik?
— För tillfället känns det som att jag får väldigt mycket inspiration från det liv vi lever. Vi reser världen runt tillsammans hela tiden, ser och upplever nya saker varje dag. Allt det roliga och allt det jobbiga kommer nog med på ett eller annat sätt. Även fast det här är någonting man har drömt om hela livet, så finns det en slags melankoli i det hela. Det är mycket upp och ner. Ena sekunden är det ett enormt ös och allt är roligt, sedan panikångesten sekunden efter då man tycker allt är skit. Då börjar man att kasta flaskor och skrika. Det är lite heaven and hell över alltsammans, förklarar Johan.
Jag har hört någonstans att du hatar att repa Johan, hatar du att turnera också?
— Nej, det gör jag inte. Om solen skiner och det är 25 grader varmt så är det inte så kul att gå ner i en källare i fyra timmar. Det jag kanske kan ha sagt någon gång, är att jag inte tycker att det är kul att repa tre-fyra gånger i veckan, bara för att man ska vara tight. Då får det fan hellre vara otight. Men som nu, när vi inte har träffats på ett tag, då är det självklart kul att träffas, dricka lite bira och köra igenom låtarna.
Anders fortsätter:
— Vi känner varandra utan och innan numer, så vi behöver inte hålla på och repa hela tiden. Det räcker med att vi träffas en sväng innan en turné och kör låtarna några gånger. Vi vet verkligen var vi har varandra.
Om vi fortsätter att prata om det här med inspiration. Många hämtar det från böcker och filmer, hur är det med er?
Grabbarna förklarar:
— Det kommer säkert in någonstans omedvetet. Allt man ser, läser och hör finns ju någonstans där inne. Men det är inte som IRON MAIDEN. De tar en bok och plötsligt har de en text.
Skulle det vara lockande att göra filmmusik med TIAMAT?
— Ja, svarar Johan snabbt.
— Jag tror att vi kommer att få den chansen inom en snar framtid, för min tjej jobbar i den branschen. Det har varit aktuellt tidigare faktiskt, men det har varit helt fel filmer. Lite Leslie Nielsen-komedier typ. Men om rätt film dyker upp är vi med på en gång. Det roligaste vore om någon bad oss skriva en låt speciellt för en film.
Kan det vara samma utmaning för ett band som har hittat ”sin grej”, att fortsätta med den och försöka göra låtar som håller, inte blir tråkiga och låter som allt annat man gjort, som att hitta på nya grejer?
— Jag vet inte riktigt, tvekar Johan. Det ska erkännas att vi tycker det känns väldigt skönt och tacksamt att folk fortfarande bryr sig varje gång vi kliver upp på scen, eller spelar in något nytt. Att man överhuvudtaget får lira någonstans. Det är skönt att de bryr sig, fastän vi har kämpat på i tio är.
— Precis, det är ingen jävla självklarhet eller rättighet som vi har, att åka runt hela jorden och spela inför en massa människor som ägnar oss uppmärksamhet. Jag är fruktansvärt tacksam så länge det fungerar, viker basisten in.
Hur väljer ni set-list? Är det svårt med tanke på att det gamla materialet skiljer sig en hel del från senare?
— Vissa låtar måste vi spela. Det har blivit ganska självklart vilka låtar som kommer att komma med på spelningarna. En del låtar är mer populära än andra, dem väljer vi ut först. Efter det tar vi några som vi tycker det är roligt att spela. Låtarna som vi kör, kommer från ”Clouds” och framåt, avslöjar Johan.
Om TIAMAT får chansen att åka ut på en drömturné med tre andra band, vilka blir det då?
— Du får olika svar beroende på vem av oss du frågar. Vi har pratat med vår manager om att eventuellt fixa en turné med SMASHING PUMPKINS. Inte för att det är mitt favoritband direkt, men jag tror det skulle vara bra för oss. Men vad ska vi säga? Vi, ENTOMBED och SMASHING PUMPKINS, det vore rätt okej, svarar Johan.
— Det skulle nog bli en hel del sprit då, funderar Anders.
Då ska jag be att få ta tillfället i akt, och passa på och fråga om det finns något ställe den turnén absolut inte skulle besöka?
— Det finns självklart några sådana ställen som man kommer till ibland. Men det har ändå alltid blivit så jävla kul. Så här på rak arm kan jag inte nämna något särskilt ställe som jag alltid upplever som dåligt. Det gör inget om man kommer till ett ställe där alla verkar hata en och tycker att vi är skitdåliga. Alltid finns det någon därute som tycker att vi är bra, det räcker för mig. En gång åkte vi som förband åt BLACK SABBATH och MOTÖRHEAD i Staterna. Alla hatade oss verkligen. Det var skitkul! Det hände att folk stod framför mig under hela vår konsert, pekade fingret och skrek att jag skulle dö. De gav aldrig upp heller. Då blir det bara roligt.
Det är ganska imponerande att folk engagera sig så mycket…
— Absolut. Hade någon av de har killarna bara vänt sig om och gått därifrån, så hade det tagit mycket hårdare.
Anders viker in:
— Det är viktigt att man åtminstone påverkar folk på ett eller annat sätt. Det är mycket bättre om de hatar oss, än tycker att det varken är bra eller dåligt. Jag föredrar en etta framför en trea i en recension.
Är det jobbigt att ni fortfarande förknippas med metal, att det alltid ska tas upp och jämföras med de tidigare åren så fort ni gör någonting?
— Alla band får nog känna på det där någon gång. Det är nog inte alltid så kul att heta SAXON eller DEEP PURPLE heller. Personligen tycker jag inte att vi är helt borta från hårdrocken, vi är ju fortfarande en del av den scenen.
Anders fyller i:
— Det får man ta om man släpper olika plattor. Självklart jämför folk med det man släppt tidigare.
— De som alltid hörs mest på konserterna, är de som står och skriker efter låtar från första demon eller från ”Sumerian Cry”. Jag som vet i hur många ex demon sålde, undrar förstås hur de har fått tag på den, samt var fan d höll hus då, suckar Johan.
På tal om metal. Hur tycker ni att dagens metal-band står sig om man jämför med de gamla? Många anser att det släpps mängder av bra plattor, men att det är sällan någon kan mäta sig med de gamla gubbarna som nu håller på att pensionera sig eller gå i graven. Det är lite skrämmande inför framtiden när man tänker på det. Eller?
Anders svarar snabbt:
— Det är lätt för oss, som är gamla gubbar att sitta här och klaga. Om en kille som är fjorton idag går och köper senaste med IN FLAMES, så är han förmodligen av en helt annan uppfattning.
— När jag var i den åldern så var det ”The Number Of The Beast” och sånt som gällde och jag lyssnar självklart hellre på den idag, än på t ex senaste IN FLAMES, säger Johan.
— I övrigt så bryr jag mig inte så mycket, fortsätter Anders. Jag har inte köpt en metal-skiva på snart tio år tror jag. Ska jag lyssna så blir det på det gamla goda. Jag har ingen åsikt om den där retrotrenden och nya power metal-vågen. Sån musik har jag för övrigt alltid avskytt. Dubbla baskaggar och falsettsång. Fy fan, jag lyssnar hellre på BACKSTREET BOYS, ärligt talat alltså. Men det är bara min åsikt…
Johan, du lär ha sagt att ”A Deeper…” är resultatet av experiment med diverse kemiska produkter. Om man lyssnar på er senaste skiva, så är det lätt att få för sig att det inte är lika mycket på den fronten nu. Måste självklart passa på och fråga vad din åsikt i legaliseringsfrågan är?
— Jag ser inte det där som en politisk debatt. Det är upp till var och en vad han vill experimentera med. Man får själv ta ställning till om man vill riskera sitt eget liv. Däremot tycker jag inte att det finns någon anledning att legalisera, det finns ju där ändå. Man behöver inte göra det lagligt. Jag har ju testat och experimenterat en del och hela tiden vetat att det varit farligt. Det är inte så att jag inte varit informerad om att det kan skada mig. Men det spelar inte någon roll, jag har ju tagit risken ändå, det är mitt beslut.
De tog fast runt femtio människor på årets Arvikafestival för narkotikabrott. Nu vill polisen eventuellt stoppa evenemanget. Under större idrottsevenemang misshandlas människor ofta svårt, det är mindre bombdåd och narkotikan flödar bland huliganerna. Det är inte lika ofta man hör att man ska stoppa idrottsevenemang. Visst blir man lite mörkrädd ibland över att samhället inte kommit så långt?
— Det är väl lättare att bekämpa Arvikafestivalen än Lennart Johansson antar jag, gissar Johan.
— Anledningen till att de grep så många i år, är ju att de hade fler som jobbade aktivt med att hitta knark. Men så är det överallt, de kan alltid hitta mer droger om de har fler som jobbar på det, det är inget specifikt för Arvikafestivalen. Det gäller på alla ställen. Gå på Spy Bar ikväll och försök hitta någon som inte har droger förresten, säger Anders.
Apropå Lennart Johansson. Följde ni fotbolls EM?
— Självklart, vi såg nog alla matcher, säger killarna.
Det har blåst upp till storm ordentligt i MP3 frågan på senaste tiden. METALLICA stämde Napster nyligen. Hur ställer ni er i hela den här debatten kring MP3?
— Först och främst finner jag det lite löjligt av METALLICA, ett band som jag följt sedan en lång tid tillbaka. Det har varit mycket snack från deras sida genom åren. Ett tag var det helt okej att folk bandade deras konserter för att släppa bootlegs. De säger så jävla mycket som de sedan inte kan stå för. Det kanske vore bättre om de höll käften. ”Vi ska aldrig göra en rockvideo, vi tänker alltid tillåta bootlegs…” Och sedan ändrar de sig dagen efter. De har fan inte mycket credit från mig alltså. Även fast jag tycker att de har gjort väldigt mycket bra musik, vräker Johan ur sig.
— Jag har själv garanterat missat en massa pengar pga MP3, men det gäller för skivbranschen att hänga med. En CD är absolut inte värd vad den kostar idag. Banden satsar mer och mer på att göra en singellåt och resten är bara utfyllnad. Varför skulle någon vilja hosta upp 180 kr för det? Det finns så mycket annat ungarna vill ha idag, det är snowboards och dataspel osv. Skivor går helt enkelt bort. Bolagen måste inse att priserna ska sänkas. Hela den här prisökningen som kom i och med CD-skivan var egentligen bara en stor rip-off. Så mycket kostar det inte att göra en CD. Ett annat problem är att skivorna inte har något värde idag. Du får gratis skivor när du köper tidningen, folk kommer fram till dig på stan och ger dig skivor gratis. En CD-skiva som format, har inte den där mystiken som skivor en gång i tiden hade. Idag kan vilken unge som helst släppa sin första demo som en skiva. Hur spännande kan det då vara att vara fjorton år och gå och köpa en CD? Det som går bra nu är ju samlingsplattor. Folk går och köper mjölk, en limpa och en samling med det som spelas på radion. Det är ju helt värdelöst, suckar Johan.
Internet, det bästa som hänt människan, eller kanske det sämsta?
— Jag hade klarat mig förbannat bra om det inte hade hänt, men självklart använder jag mig av det, svarar Johan.
— Som posthantering tycker jag det är bättre. Istället för att vänta i tre dagar på ett vanligt brev liksom. Det är ett lämpligt sätt att sköta sina affärer också. Men jag kan inte påstå att jag har blivit drabbad av hysterin att man måste få all information på några sekunder, säger Anders.
— Det var mycket roligare förr, när man skickade demos och skivor till varandra. Det var skitkul när paketet kom i brevlådan. Nu får man bara en massa värdelösa E-mail med ljudfiler och filmer med apor som knullar, säger Johan.
Vi hoppar över till något helt annat och rundar av med att ta reda på vad det var som överhuvudtaget fick Anders och Johan att börja spela musik. Sämst i klassen på fotboll, för att få brudar, eller för att VENOM var så jävla hårda?
— Av de tre alternativen blir det helt klart för att VENOM var så jävla hårda. Brudarna hade nog en del med saken att göra också, funderar Johan.
— Jag började för att jag gillade hårdrock, och självklart för att få brudar. Men jag tycker nog att jag också var rätt bra på fotboll på den tiden, avslutar Anders.
Lämna ett svar