Efter tre plattor och framträdande på bland annat Dynamofestivalen i Holland sätter göteborgarna i B-THONG punkt för bandets karriär. För att få reda på varför bandet kom på den i mina ögon sett kriminella idén att lägga instrumenten på hyllan, bestämde jag träff med bandets basist Lars Häglund efter en av bandets absolut sista repningar. I samma veva som sista spiken slås ned i kistan kommer skivbolaget Mascot ut med en samlingsplatta med bandet, innehållande låtar från de tre plattorna samt några hittills outgivna spår.

När vi nu sitter och fyller ett kassettband med skitsnack i Lars Häglunds bil, parkerad på gångavstånd från replokalen, är det bara en repning och fem dagar kvar till bandets kombinerade releaseparty och avskedskonsert på Belsepub här i Göteborg. Låtar från de tre plattorna, ”Skinned” från 1994, ett år yngre ”Damage” samt 1997 års ”From Strength To Strength” skall framföras live för sista gången, och för att ge låtarna rättvisa kommer både Tony Jelencovich och Ralf Lennart fronta bandet med varsin mikrofon. Tony lämnade B-THONG efter ”Damage” för att koncentrera sig på sitt TRANSPORT LEAGUE, som för övrigt släppte sitt tredje album ”Satanic Panic” i början av året. Hans plats togs över av scenkungen Ralf Lennart, som med facit i hand bara fick vara med på en studioplatta med B-THONG.
Ni som letar efter den felande länken mellan PANTERA och DANZIG har inte missat B-THONG hoppas jag, om så är fallet har ni chans att upptäcka bandet genom ”The Concrete Compilation”, en samlingsplatta som skivbolaget slängt ut på marknaden för att mjölka ut de sista dropparna ur bandet. Hur kommer det sig att B-THONG äras med en ”Best Of”?
— Skivbolagets idé fullt ut, vi har inget att göra med den skivan. Vi blev grymt förvånade när de skulle släppa en ”Best Of” på de tre plattor vi gjort.
De ”nya” låtarna, vad är det?
— Det är låtar som blivit över när vi har spelat in. Två är från ”Damage”-inspelningarna 1995 och två är från ”From Strength To Strength”-inspelningarna 1997. Vi visste inte ens om att dessa låtar fanns, så vi blev förvånade när låtordningen till ”Best Of”-plattan kom. Tony (Jelencovich) frågade mig, vad är det här för låt? Hade den galne holländaren tagit med någon demolåt undrade jag, jag hade glömt bort i överhuvudtaget att vi spelat in dessa låtar.
Istället för att släppa en ”Best Of” som snabbt faller i glömska borde väl en platta med nya låtar vara ett attraktivare skivsläpp. Senast jag bevittnade en spelning med bandet körde de ett par nya låtar, var kommer de att ta vägen nu när sagan är all?
— Mascot vill inte släppa en platta med nytt material som är klar för inspelning. Från början var de positiva, men helt plötsligt började de gnälla och lägga sig i. Då tyckte vi i bandet att han kunde släppa oss fria från bolaget, vi hade ju en skiva kvar. Men Mascot ville ha oss kvar, men inte släppa det material vi hade givit dem. Till slut så kom vi överens om att riva kontraktet. Mascot äger ju materialet vi spelat in, och vi har en platta kvar på kontraktet, alltså har han rätt att släppa en samlingsplatta.
Ni har inga planer på att släppa skivan på ett annat bolag?
— Vi har funderat på att släppa den som en liten kul grej, typ trycka upp (eller bonka upp som Lars säger på bred göteborgska) den i tusen exemplar eller något i den stilen. Vi får se om det blir något av med det, jag vet inte just nu.
På ”From Strength To Strength” är det full fart och friska vindar. De låtar som finns på de två första plattorna känns gamla och dammiga i jämförelse. Det känns trist att B-THONG lägger ner nu när bandet äntligen fått fart i seglet.
— Jag håller med, dessutom är det ett jävla drag på de nya låtarna som inte spelats in. De låter inte direkt som något annat. De hade vart kul att spela in och släppa låtarna eftersom de ändå ligger där och är färdiga att vräkas ut.

1994 – 2000

Hade det inte vart både bättre och roligare att kämpa vidare med B-THONG än att sluta kan man tycka. Ett nytt skivkontrakt borde inte vara så svårt att greja, nuförtiden har ju nästan vartenda garageband skivkontrakt. Vad skall ni hitta på nu?
— Vi känner att vi hållit på så pass länge, vi har ju släppt skivor sedan 1994. Tre plattor på sex år är inte speciellt mycket, vi hade gärna släppt fler. När det blir mycket pauser dör intresset ut. Ralf har ju sitt MUSTASCH och vi andra har ju andra projekt som vi sysslar med.
— Vi har tröttnat helt enkelt. Jag och Morgan spelar lite pop ihop, Morgan spelar även i KIFLES REVOLUTION. Ralph är även med i stonefunkgäng med några killar från STONEFUNKERS. Steffe (Stefan Thuresson, gitarr) vet jag faktiskt inte vad han gör, han pluggar väl och tar hand om sin familj.
— Jag har fått erbjudanden om att spela i lite olika band, men tackat nej. Jag vet inte om jag har lust att hoppa på ett band som jag inte varit med och startat upp. När jag började lira, då kom man med i band, nu skall man hoppa med i färdiga band som har skivkontrakt och tjugo låtar. Man har inte gjort någonting och bara kommer och lägger sin bas. Att bara åka ut och turnera är jag inte så intresserad utav, jag håller mig igång genom att spela in i en studio i Jonsered, och då lånar jag in musiker.
Lars var ju med och lirade på första plattan med TRANSPORT LEAGUE, ”Stallion Showcase” som kom för lite mer än fyra år sedan. Inget avhopp som du ångrar?
— Nej, jag ångrar inte att jag hoppade av det bandet.
När du ser tillbaka på tiden med B-THONG, vad har varit roligast?
— Det roligaste helt utan tvekan är giget på Dymano 1994. 60 000 människor kollade på och det var ett jävla drag. Morgan var så fullproppad av adrenalin att han inte minns någonting av det giget. Efteråt frågade han oss andra i bandet ”Gick det bra eller?” Den roligaste plattan att spela var den sista, vi var mer avslappnade den gången. Tidigare hade vi varit ganska strikta, nu kom vi till studion med en kasse öl och jammade lite.
60 000 är lite fler än de 50 (bland dem jag och FEAR-Ronnie) som orkat släpa sina ben till Musikens Hus en sommardag 1995.
— Det var ett ökengig, totalt fiasko flinar Lars.
Glest besökta konserter är ett dystert fenomen. Men så länge hårdrocken blir mer underground för varje år lär allt sluta i att ingen känner till fler band än METALLICA och MARILYN MANSON.

B-THONG fick Ralf att flytta hem till Göteborg

När Tony Jelencovich lämnade B-THONG i slutet av 1995 för att satsa fullt på TRANSPORT LEAGUE, sades det att det var för att transportligan var mer rock och svängigt, vilket stämde vid den tidpunkten. 1997 kommer B-THONG tillbaka med ny sångare och nytt, mycket svängigare sound. Det är för mig en ganska svår ekvation att lösa. Det känns som att bägge banden funnit samma mål fast på olika håll, det vill säga spela rak tung hårdrock med lite stonerrock i.
— Vi var mer less på varandra ett tag, när det sprack var vi mitt en turné på fem veckor. Det var allmän misär och vi gick varandra på nerverna.
— ”Stallion Showcase” med TRANSPORT LEAGUE spelades in innan ”Damage” med B-THONG, men den låg ett år innan den kom ut. Då hade jag redan hoppat av, jag hoppade av sommaren 1995 och skivan kom ut årsskiftet 1995/96. Jag läste sedan på Mascots hemsida, att ”Att när Tony Jelencovich hoppade av B-THONG kunde inte jag längre vara med i TRANSPORT LEAGUE så jag fick sparken”. Det var ju lite konstigt med tanke på att jag hoppat av ett halvår tidigare. Tredje originalmedlemmen i transportligan, Johan Reivén, numera trummis i LOK var dock med på releasepartyt men hoppade av bandet senare.
Under 1996 var det tyst om B-THONG. Jakten på ny sångare vari full fart, med alla bekymmer sådant kan innebära. Bandet var ju förknippat med Tony, både på skivorna och i de videos som man sett på MTVs Headbangers Ball. Jag minns mycket väl när TV-programmet introducerade B-THONG för tittarna med bandets första video, ”Schizophrenic Pavement” en vårdag 1994. I videon står Tony i förgrunden med rastaflätor och mössa, medan de övriga tre i bandet headbangar bakom hans rygg. Det måste ha varit svårt, om inte nästan omöjligt att hitta den rätta sångaren, tillika ny frontman för bandet?
— När Tony hoppat av tänkte vi att det skulle kunna ta ett halvår innan vi hittar en ny bra sångare, om vi ens hittar någon. Så vi gjorde en lista över folk som vi kände, som skulle kunna tänkas sjunga med oss, även folk som var med i band som vi skulle kunna tänkas sno. Runt 1992-93 hade vi sett Ralf live med ett annat band. Vi tyckte att han var grymt bra på scen, men samtidigt en oslipad diamant, han sjöng lite falskt och så vidare. Vi ville inte han någon Tony 2 utan en ny frisk kraft. Så till slut fick vi tag i Ralfs telefonnummer, men fick reda på att han flyttat till Stockholm. Kört tänkte vi, men vi hörde av oss ändå. Han var helt tänd på att sjunga med oss och flyttade hem till Göteborg efter två veckor.
Vid de två tillfällen jag sett B-THONG live med Ralf på sång har inga låtar från Tony-eran framförts. Hur kommer det sig?
— Vi har kört ett fåtal, ”Schizophrenic Pavement” och ”Days Of Blood”. På de allra senaste gigen har vi enbart kört låtar från ”From Strength To Strength” samt nya låtar. Så valde bort de gamla låtarna, de kändes som ett tidigare kapitel. När vi var på turné nere i Holland så körde vi lite gamla låtar.

KUNG RALF

Ralf Lennart är en skojig herre. En av de få som verkligen kan blanda lek och allvar utan att kvaliteten får lida. Sällan har man skådat en snubbe som bjuder så pass mycket av själv på scen. När jag påpekar detta för Lars skrattar han och man ser på honom att glada minnen poppar upp inne i skallen.
— Ja, när Ralf har sina bra dagar kan allting hända, han är helt sanslös. När han blir laddad gör han alltid armhävningar. Både när han är på scen själv eller när andra band han diggar lirar. Sist när THE AWESOME MACHINE lirade tyckte han att det var så grymt att han hoppade upp på scen och gjorde armhävningar.
Både Ralf och Tony lirar ju gitarr när de sjunger i sina andra band, MUSTASCH och TRANSPORT LEAGUE. Varför har denna förmåga aldrig använts i B-THONG? Minst en gång har jag läst i tidningar att bandet vart ute efter en extra gitarrist.
— De kan inte… hehe…
— Vi har aldrig varit ute efter någon extra gitarrist, det har bara varit tjat utifrån av folk som vill vara med i bandet. Tony kunde knappt lira gitarr på den tiden han var med i bandet, utan han började lira gitarr när han drog igång IRON SHIT SNAKES och TRANSPORT LEAGUE. Nu lirar han ju bra, men på den tiden fanns det ingen tanke på att han skulle spela gitarr i bandet. Ralf lirar ju gitarr i MUSTASCH och vill faktiskt lira gitarr på vissa låtar med B-THONG, men det var ju typ tre av tio som han kunde spela på ungefär. Det var ju dock egentligen ganska öppet, vill de lira gitarr med oss, så var det bara att plocka upp en gitarr och börja lira.

STULNA SKIVOR

Rövarhistorier har man hört många genom åren, men sagan om skivbolaget Mascots uppdiktade inbrott måste vara en tiopoängare i sammanhanget. Enligt bolaget hade kontoret blivit utsatt för inbrott, och två pallar med bland annat B-THONG skivor hade stulits. Kvar hade dock datorerna stått oberörda. Hur stor sanningshalten var i det kan vem som helst lista ut. Hur är relationen mellan B-THONG och skivbolaget nuförtiden?
— När vi fick reda på att kontraktet var rivet blev det tack och hej då. De är ju som de är, det är ju svårt att bli förbannad på någon som är puckad, det är liksom särskolevarning på dem. Det går inte att bli riktigt arg eftersom de är så himla korkade. När vi ryter till tycker de att vi är elaka. Vi har ingen aning om hur många skivor vi har sålt, det beror helt på vem man snackar med. Vi har hört att ”Skinned” sålde 30 000 – 40 000 ex, men vi har fått betalt för 10 000. Folk har fått tag i plattor i till exempel Thailand och Sydamerika, men vi har inte fått några uppgifter om att vi överhuvudtaget släppt plattor där.
Dagens musikklimat är genomruttet. Band poppar upp, men får ingen ärlig chans innan nästa storsatsning kommer som en ångvält. Nuförtiden är det mindre viktigt att släppa en bra skiva, det som gäller är att hamna på rätt skivbolag och få mycket uppmärksamhet. Musiken kan tydligen inte tala för sig självt längre. Lars måste ha en kommentar, B-THONG ligger ju på skivbolag, vars skivor du knappat hittar i affärerna.
— Det är svårt att slå igenom, särskilt i Sverige, här är ju all i stort sett all hårdrock underground. Till och med HAMMERFALL är underground, trots sina framgångar. Sätter du på TVn får du se LOK om du kallar det hårdrock, eller METALLICA riva av någon ballad. Vi har fått mycket publicitet och bra recensioner, även den sista plattan fick bra kritik trots att vi ändrat oss så pass mycket. Även i England, där recensenterna är svårflörtade fick vi högsta betyg i Metal Hammer. Men med Mascot får man inte ut sina plattor, de finns knappt att få tag i.
Man får väl göra som Greven, och hugga ner någon eller liknande?
— Ha ha, ja, varför inte? Han är ju miljonär trots att han sitter i fängelse, där han sitter och blippar på sin synt och vrålar.

UNGAR OCH GIFTERMÅL

Nu när Tony är tillbaka, hur mycket har han att säga till om? Hur har ni förberett er inför er absolut sista konsert?
— På avskedsgiget som även är ett releasegig så kör vi de låtar som är med på samlingsskivan, förutom de outgivna. Eftersom alla fem varit med i bandet, har alla fått vara med och bestämma om låtval och så vidare. Både Ralf och Tony kommer att stå på scen hela tiden och sjunga i munnen på varandra. Vi repar sex gånger sammanlagt och sen lirar vi på fredag. Gravöl och grejer… Det kommer inte att bli vårt bästa gig, men förmodligen vårt roligaste.
Åldern har även tagit ut sin rätt. Lars är yngst med sina 29 år, Stefan är 31, Tony och Morgan är 32. Ralph blir hela 34 år när Lars räknar på fingrarna. Stefan, Tony och Morgan har även barn att ta hand om och Lars blir andra man efter Tony att gifta sig i sommar. Är det nya prioriteringar i livet som gäller månntro? Byta blöjor istället för gitarrsträngar? Hämta ungar på dagis istället för att dregla på nya gitarrer i skivaffären?
— Alla pluggar, utom Tony och jag, men jag skall nog plugga i höst. Tony går det ju bra för just nu, så det är väl bäst att smida medan järnet är varmt.
Känns det vemodigt eller känns det som en befrielse att ha avskedsgig på fredag?
— Både och, det är plus och minus på allt. Så länge vi är goda vänner allihop så känns det som att om man skulle vilja dra igång alltihop igen så är det bara att ringa de andra i bandet. Vi har kommit överens om att vi lägger ned nu.
Är det definitivt slut nu?
— Tja, man vet ju aldrig. Men vi har satt en punkt nu och just nu känns det som att det är slut. Men man vet ju aldrig, STATUS QUO hade ju avskedsturné världen över 1983-84… Om bandet kommer att återuppstå kommer åtminstone jag, Steffe och Morgan att vara med. Sedan får vi diskutera i vilken form, hur mycket vi skall repa och så vidare.
Man skall aldrig säga aldrig, har jag fått lära mig. Band som lovat att aldrig spela ihop igen har återförenats förr. Senast i raden är MARY BEATS JANE som fått vettet tillbaka, och nu satsar på comeback. Man får leva på hoppet ett tag till, som Patrik Sjöberg brukade säga.