— Med The Deer Tracks har vi som mål att ständigt utvecklas och bjuda på berörande ljudlandskap. Vår musikaliska resa liknar mest ett kompasslöst drivande. Hittills har vinden tagit tag i våra små segel och blåst oss åt rätt håll. Vi försöker återskapa hur vi upplever verkligheten runt om oss i form av halsbrytande rytmer och ljuva melodier.
De vackra orden är signerade David Lehnberg och Elin Lindfors i Gävlebaserade duon The Deer Tracks, som gärna berättar mer om sig själva och sin musik för ettnollett.

Var hittar man pulsen i er nuvarande musik från den emotionella rock som fanns i banden Leiah och Ariel Kill Him jämte Twiggy Frostbite.
David: Vi är inte helt säkra på hur allt började och när bandet formades. Gävle är en liten stad och alla musiker känner alla, ungefär. Vi hade gemensamma bekanta och hamnade på några fester ihop och började jämföra våra skivsamlingar och insåg snart att vi gillade samma slags musik och band. Ungefär där någonstans började vi sedan att experimentera i studion, mest på lek för att jag behövde en paus från all gitarrbaserad musik i Leiah och Ariel Kill Him. Efter att ha knåpat ihop första låten lade vi ut den på nätet och då exploderade allt — helt plötsligt var vi ett band, trots att det aldrig var meningen.
Hur är då Gävle som stad att vara musiker i nuförtiden? Kontra Stockholm. Jag minns själv hur beryktat Gävle var som “punkstad” på 80-talet. Jag hade flera brevvänner som var punx på den tiden jag hade fanzinet ‘PACK’ uppe i Luleå, bl.a. Lars “Zluggo pop” Gustavsson från bandet Bizex B. Andra artistnamn på minneskartan är råpunkarna i Wax, skatepunxen i Slam, Russian Submarines, P.F. Commando och inte minst Di Leva.
David: Jag är ju själv punkare från början. I både själ och hjärta. PF Commando tillhör ett av mina absoluta favoritband. Zluggo läser väl mest poesi på Musikhusets “open stage”-events nuförtiden när han inte skriver insändare till lokaltidningen om allt och inget mellan himmel och jord.
— Vet inte om Gävle har något egentligt stockholmskomplex som det ryktas om. Det är så pass nära att man kan ta det bästa från två världar. Att leva utan storstadsstressen och höga hyror, men att lätt kunna göra ett besök då det bjuds på någon större konsert eller ges ett fint speltillfälle.
Elin: Gävle är ju en gammal arbetarstad där Joe Hill har sitt ursprung. En stor portion kärvhet och motstånd finns fortfarande kvar och det tycker jag man kan höra i Gävles musik. Det är en fin gemenskap bland musikerna i Gävle och det tror jag är en bidragande orsak till den stora musikscenen här. Genomgående hos de festa musikerna är ett eget sätt att skapa musik på där Di Leva och IDKA (Institutet för digitala konstarter) står i framkant för två vitt skiljda genrer.
Ni bygger mycket av er musik på en lugn ljudbild. Det påminner mig en hel del om isländsk musik. Som ett norrländskt skimmer? Kan man i ert fall tala om ett norrländskt sound?
David: Någon sa någon gång någonstans att vi spelade “Norrskens Electronika” och det tycker jag beskriver det vi sysslar med väldigt bra. Jag tror att det norrländska vemodet finns inom oss i själen och att det ligger oss varmt om hjärtat och naturligt tränger sig in i vårat skapande.
Ni har i skrivande stund precis turnerat. Berätta mer.
David: Vi har förutom Sverige varit i Polen, Finland och England hittills. Polen hamnade vi i genom mina gamla kontakter från Leiah-tiden. Vi var lite oroliga att polackerna inte skulle förstå vår musik, men de uppskattade den och gav oss stor uppmärksamhet, och vi får ofta förfrågningar om att komma tillbaka vilket känns väldigt kul. En längre Europaturné lurar runt nästa hörn, men resten får framtiden visa oss.
Vad blir då nästa steg i er musikaliska värld?
Elin: Mitt andra band Twiggy Frostbite kommer att släppa sitt debutalbum i februari nästa år på samma skivbolag som The Deer Tracks. Releasen var tänkt redan för ett år sedan, men på grund av all uppmärksamhet The Deer Tracks helt plötsligt råkade få valde vi att kasta om i ordningen. Nu i efterhand känns det helt klart som att vi fattade rätt beslut och att bägge banden har gynnats av det. Jag ser fram emot att få spela med bägge banden, och all energi som de ger kommer att göra det genomförbart.