Recensioner av demos med Nicke Boström (NB) och Robban Svensson (RS)

Låt mig först få kontemplera lite över det här med att recensera demos.
Att ibland demolera? Nej, vi sågar inga spirande begåvningar som skickar in sina första stapplande steg på en kreativ karriär i form av en demo. I nuläget vet jag inte om det finns så mycket andra spalter liknande denna sida i media? Men vi står fast vid vår demobevakning.
Samtidigt måste jag klargöra att min roll (tillsammans med Nicke) i första hand är att utgöra ett par öppna öron precis för stunden. Låter det här bra NU? Precis nu när jag sitter här framför min spelare? Ett första intryck som summeras i några rader med hänvisningar till genre. Jag har faktiskt sämre talanger för att vara nån sorts talangscout/spåman som ser för sin inre syn hur ett band om något år lägger världen för sina fötter. Ett band, som gör en demo jag tycker är lovande och borde ha skivkontrakt, kan mycket väl ha lagt av när recensionen finns att läsa i ettnollett!
Personligen anser jag att det inte är riktigt rättvist att döma av en demo hur stor kapacitet ett band har.
För några år sen fick jag en demo med Bergslagens CDOASS. Jag minns att de gjorde intryck på mig med sitt sprätt-össound och nu turnerar de runt här och där. Likväl skulle deras demo då kunnat vara en ploj som inte var menat för något seriöst överhuvudtaget… Förstår ni? Det är inte några talangscouter som sitter här i alla fall. Se oss bara som med-människor. Med-lyssnare. Kanske lite som med-hjälpare?

Robban Svensson

THE BUDGIES är fyra charmtroll med punkig attityd från Lund. Vi kanske ska sluta här? Njaa, inte riktigt va? Dessa 80-talister har lyssnat in sig ordentligt på sina Talulah Gosh och Heavenly skivor.
Demon som är döpt till Humble Pie EP inleds med den 1.30 korta My Heart Is Broken, som borde chocka alla grabbiga jättebebis-band som spelar tuffa, med sin härligt naiva och oförargliga attityd. Tra la la, ba pa pa och olycklig kärlek liksom! Slippknott med flera: släng er i väggen!
Ska vi snacka “råmespop” så är titelspåret det finaste genren kan erbjuda just nu! Free Loan Investments får ursäkta; här har vi nästa svenska mespoppunkare på export!
Jag undrar varför jag tänker på mina egna tonår — det måste vara trummisen och det hetsiga punktempot. Exploited, va? (NB)

MY DARLING YOU började spela i slutet av förra året, när de äntligen fick tid att spela in lite material. Under förra året bodde Klas och Christoffer tillsammans i Christoffers lägenhet, och det föll sig naturligt att spela in just där. Klas och Christoffer lånade en mick m.m. från en kompis och spelade in första självbetitlade cd-r-skivan på nån vecka, meddelar Klas som sjunger och spelar gitarr.
CD-r-skivan skickades ut och hamnade bl a hos klubbgänget Knaster — som f ö är bekanta med undertecknad — i Stockholm. My Darling You fick sin absolut första spelning som förband till bl a The Tourettes på just Knaster som huserar på söder på Mondo. Av en händelse så spelade jag skivor i baren (tillsammans med Labrador-Bengt) samma kväll som My Darling You uppträdde.
Jag hade alltså redan sett bandet live innan jag fick deras demo Moving Out Of Your House And Into Another som trillade ned i brevinkastet hos ettnollett i våras.
Duon har sina rötter i Hjälmared, strax utanför Alingsås och avståndet till Göteborg torde vara till fördel. De skulle nämligen ha en klubbspelning även i rikets andra stad. De kan å andra sidan skryta med att de nyligen spelat på Hultsfredsfestivalen — på demoscenen.
Jag ger mig den på att My Darling You kommer att utvecklas till något mer — kanske större. Jag gillar sättningen sång, gitarr, bas och backtape (med programmerade trummor, synt m.m.). Live är det naket och utlämnande. Lyssna bara på Girl In A Box och tänk dig in i scenariot.
Klipp aldrig långluggen Klas! Behåll den så länge du lever. Jag har odlat min alldeles egna. 40-årskris? Nä, nä! (NB)

PET SQUAD har en ganska pretentiös helhetssyn i sina elva låtar på Nice to Beat Home. De har gjort en lyxig, snygg demo med glättat färgomslag och allt. Musikaliskt gör de en blandning mellan “sömgångarstruliga” stråkar och luftiga, slafsiga gitarrer. Med en spretig ambience som vill vara vacker — tror jag.
Ofta lyckas de utmärkt! detta trots att soundet låter ganska burkigt — eller kanske är det detta som är hemligheten? Hmmm… och nu hör jag lite fågelkvitter mitt i allting. Wow!
Vet ej var Pet Squad kommer ifrån, men de borde verkligen vara på väg nånstans i karriären. Bli inte FÖR crazy är mitt råd! (RS)

Från Piteå/Luleå-trakten kommer rockbandet FEATURING THE DEVIL med en demo som de kallat för Demo 1. De bjuder på ett akustiskt, ödesmättat ös lite som hos Nick Cave & The Bad Seeds. De har bra sång som associerar till; nerbäddad i sängen för flunsan och; ute håller världen på att gå under — “the world is ending, we are all gonna die!”.
Så sant, så sant. Featuring The Devil är faktiskt ganska övertygande. Musikaliskt alltså. De har en bra och enkel ljudbild där sången inte är alltför omfångsrik, men har en bra grund i soundet.
Sångaren behöver få in lite mer dynamik och släppa på utan att det blir för snyggt. Tyvärr finns en liten tråkvarning, det kan bli lite väl grått. Potential. (RS)

Du får aldrig nog va? Av vaddå undrar du? Ja, pop såklart! Vaddå pop! Mespop förstås! För att stilla ditt lystmäte och göra dig proppmätt (för en gångs skull) så skulle, jag vilja presentera DOUBLEDAN för dig! En kvartett från Malmö/Lund-området (var annars ifrån?).
Indiepopmusiken i Skåne frodas som aldrig förut. Banden Acid House Kings (“kungarna” som medlemmarna själva säger), Club 8 och Poprace har nära kopplingar till just Doubledan, som bytte namn från Ambassadeurs 2004, delvis för att inte bli sammankopplade med Labradorbandet Sambassadeur (som de f ö är bekanta med).
Deras purfärska demo Emotions In Motion serverar allt vad du längtar efter om du aldrig vill glömma tidiga The Smiths, Felt och våra egna kungliga pophjältar Eggstone.
Se dem på ettnollett’s frukostpop i Emmaboda där de framför sina trallvänliga tongångar och allmänt kärlekskrank solskenspop med dopp till frukosten. Hoppas solen skiner! (NB)

THE IDLE HANDS (Örebro) är även de ute efter det vackra och luftiga. Denna CD med sju spår kallad Our Lives Won’t Wait, är mer ett traditionellt popalbum med sockervadd i skarvarna och en ton av vemod i grunden. Det kommer in pianoklink perfekt här och där och instrument jag ännu inte identifierat. Lite tung twee kanske det kan bli av detta? På rätt spår! Bli inte för singersongwriter-seriösa bara. Stanna i de skira atmosfärerna, The Idle Hands… (RS)

Demobekanta MASSIV ÅNGEST från Gnesta manglar på för fullt i Kall som is. De har ett smart och skarpt synthigt sound med svenska texter och det funkar bra för min del.
Jag vet inte om de eftersträvar ett tyngre sound live, men jag anser att det här är effektivt. Svenska texter är en bristvara.
Massiv Ångest vet vad de vill. Svenska texter och “skarpsynth” är något de kan bra. (RS)

Mer Skåne! GLUEBELLIES från Lund är tillbaka! Någon som minns dem? De var ett ganska typiskt svenskt indieband i början av 90-talet.
De bildades 1991 och trappade ner någon gång i början av 2000-talet. Bandet jobbade under sin verksamma tid ihop med Martin Hennel på Studion i Malmö och spelade in låtarna The Benefits of Erudition och Around The World våren 1995. Hennel släppte så småningom bandets självbetitlade debutskiva på egna etiketten Payola Records våren 1996.
Efter detta kom recensioner och spelningar i bl a London (The Borderline). Spelningen i London resulterade bl a i en splitsingel med brittiska The Beekeepers på Jealous Records.
Här följer ett utdrag från en text av undertecknad som publicerades i ettnollett sommaren 1991 i samband med bandets singel Chemical Light. “Mitt första möte med Gluebellies var på en demokassett som anlände till ettnollett för några år sedan. Jag minns att jag tyckte det var okey, men något saknades. Trion har kommit en bit längre nu, hittat ett mer eget sound, och titelspåret Chemical Light sitter bra efter ett par genomlyssningar. Av någon outgrundlig anledning tänker jag på Karlstads-bandet All That Jazz, och förmodligen beror detta mycket på sångarens darriga sångröst och de slingriga 80-tals-stråkarna i bakgrunden. Men en hetare referens torde vara Edwyn Collins (Orange Juice) som märks tydligare i andra spåret Seminal“.
Hur låter de då idag snart 15 år senare? Har de ändrat stil och karaktär? Mitt enkla svar blir — inte direkt! Deras nya demo är proddad av Hennel och de två låtbidragen The Waterfront och Golden Opportunity känns inte speciellt banbrytande. Jag gissar att det inte var meningen heller. Gluebellies är helt enkelt spelsugna! En gång musiker… (NB)

DÅV kommer från Växjö och består av fem killar. Totalt har bandet existerat i cirka två år.
Musiken är postrock i någon form, enligt dem själva. Dåv har två sidor. Den ena glad och den andra allvarlig. Alla medlemmar får ta ut sin fulla rätt att göra vad de vill med sitt instrument när en låt skapas. Dock hör det mest till vanligheten att det är gitarristen Emil Andersson eller trummisen Cleas Fredholm som gör den så kallade grunden, fortsätter de.
Jag tycker att bandet har potential och det är inte mycket att klaga över på deras demo Dåv-ep. Är du inne på band som Kinski och gammal shoegaze som Ride är det rätt kopp té. Tilläggas bör även att Dåv har en svaghet för traktorer och döper därför alla sina låtar efter detta underbara fordon. (NB)

En naturlig fortsättning, eller ska vi säga utveckling på föregående demo är THE GENTLEMAN RACER, som spelar lite lättare shoegazepop än Dåv. Den kryddas dessutom med svävande sång vilket gör det behaglig och lättlyssnad. Jag minns med ett leende på läpparna gamla fina Pale Saints och mer anonym brittisk 90-talspop som Moose. Inga taskiga referenser precis. Lägg på en dos svensk indie à la -95 och du har en bra bild över Haninges The Gentleman Racer.
Miljön i det karga betonglandskapet i Haninge är säkert inspirerande, eller ska vi säga frustrerande, för bandet känns som en blomma i asfalten mellan varven. Jag lyssnar gärna på mer låtar från detta band. (NB)

Andreas Filipsson i Borås fortsätter på spåret vacker musik. Hans enmansprojekt gräver djupt i singer/songwriter-traditionen. FILIP har en fingertoppskänsla för text och komposition. Jag skulle kunna gråta till flera av hans låtar, men känner att tårkanalerna är tömda. Åtminstone för ett tag.
Under Filips 25 år här på jorden så har han komponerat en hel del egna melodier, men det är först nu som han börjat att spela in dem. Musiken som finns på demoskivan Bukowski är inspelad med en mikrofon lite överallt i Filips lägenhet, utomhus och hemma hos en kompis i Alingsås.
Musiken som Filip inspireras av är gammal och smutsig, och han försöker lyfta fram det enkla, trasiga och råa soundet. Därför har han använt sig av äldre och ibland ganska ostämda instrument, berättar Filip.
Är du inne på Devendra Banhart, som ju är “het” just nu, så borde du kolla in Filip. Detta är något som hur som helst borde upplevas både på skiva och live. Filip! Ett hett tips! (NB)

Mitt nästa önskemål att är att Filip slår sig samman med JOHAN JASON EKLUND som har sina rötter i orten Skyttorp någonstans i Uppland. De skulle med största sannolikhet komplettera varandra på något sätt. Johans vassa gitarrkaskader är av hög kvalité och kan mycket väl sättas till ett soundtrack typ aktuella filmen White Noise.
Är du dock allergisk mot gitarrsolon som har en tendens att dra ut och bli improviserande bör du kanske stoppa bomull i öronen.
Johan Jason Eklunds demo Belladonna vandrar omkring i smått förbjudna landskap. Det är inte många som fixar hans koncept. Du bör vara tålmodig, pigg och framförallt öppen för udda låtmaterial — helt instrumentalt och bara gitarr + bas är en utmaning. (NB)

Stockholmsbandet ALEXIS AT LAST håller dig säkert vaken om du somnar till föregående artist. Bandet är alldeles nytt (de bildades i vintras) och själva skäms de inte för att nämna sina inspirationskällor i det medföljande brevet. Pixies, Joy Division, Sonic Youth, Wire… och Neu! Den sistnämnda influensen överraskar en gammal depp/krautrockare som mig. Tyska Neu är ett band som gärna nämns i samma andetag som My Bloody Valentine och Slowdive numera, och att bandet är ett tyskt krautrockband från 70-talet som släppte ytterst få skivor. Man måste alltså gräva ordentligt för att få tag i deras musik på skiva idag. OK, nu finns internet så det är ju ingen match att hitta dem på ljudfiler där kan tänkas.
Alexis At Last har tidigare varit med i band som Refused, Three Japanese Friends, Pharadox och Jenny Come Back.
Malin Ringbys sång är på sina ställen ganska enerverande, men hon kan sitt gebit och tack varde det proffsiga producentjobbet i studion går hennes stämma rakt in i benmärgen. På det sättet riktigt bra om man vill gripa tag i lyssnaren. PJ Harvey är bäst i genren, enligt mig. Inte många rockbrudar har gjort det lika bra som hon. Så Malin, ett tips till bra inspiration om du nu inte redan hört henne. (NB)

Sist ut på demosidorna denna gång är ett band som livar upp stämningen ordentligt. Något jag behöver efter cirka två timmar av demorecensioner. Jag njuter på högvarv med bandet NAPOLEON och sätter gärna deras, på tok för korta demo, på repeat för att dansa så länge det går.
Napoleon kan sina Dexys Midnight Runners, Specials och gamla Motownskivor, trots sin ålder. De är mellan 18-22 och har givetvis lyssnat på Haninges Florence Valentin och Håkan Hellström. Kanske upptäckte de dem innan originalen?
Napoleon är, när de är som flest, 8-12 medlemmar och har endast existerat i runt två år, men med ett halvårsuppehåll. Tjej/doakörerna är fantastiskt snygga, blåset kaxigt och beatet i rytmsektionen förvånansvärt tajt! Den enda svaga länken i sammanhanget är ledsångaren som kunde smörja sin stämma ytterligare med ett antal sånglektioner hos en sångpedagog. Men, observera, det är ingen röst som man borde skämmas för. Håkan Hellström sjunger sämre, om du nu ville veta vad jag tycker.
Napoleon! Dance stance!!! (NB)

skicka demo till:
ettnollett
Förvaltarvägen 13
169 68 Solna