Recensioner av demokassetter och cd med Nicke Boström.

Det blippas, bloppas och rockas i var och varannan lägenhet ute i landet just nu. Portastudior brinner i högsommarvärmen. Det har ramlat in flera sköna elektroniska demoskivor med korta och koncisa titlar som t ex Origo, Compute och Devi. Kan det vara The Knife, Pluxus och Paris som är orsaken till detta?
Det råder inget tvivel om att syntarna hittat tillbaka till ungdomen igen. Vid sidan om detta fenomen rockas och poppas det på som vanligt. Sköna överraskningar denna gång är bl a I Love You baby, The Shit (!), Seraphic Sea och danska El Video.
Numrets snyggaste demokonvolut är utan tvekan Henrik Öhbergs fina kramiga teckning med en liten grön krokodil. Det fulaste… det pratar vi inte om.

ALARMA MAN verkar vara inne på kantigare musikakter som Devo och Gang Of Four. Moderna referenser kan vara The Rapture som exempel. Helt i tiden enligt många. Likheter finns också i Bob Hund och deras instrumentala eskapader. Bra högljudda låtar som det knastrar om.
Låttexterna har slagkraftiga ord och titlar som I Fell In Love With A Woman Twice My Size och Fuck You. You Fucking Fuck!.

Du kunde läsa om Jönköpingbandet BIANCA för ett par nummer sedan och nu är de tillbaka med en snyggt producerad demo som skulle kunna vara en officiell skiva. De har växt från att vara en trio till ett femmannaband.
Ljudbilden har i och med detta också växt till sig. Som extra krydda finns nu bl a dragspel, munspel och percussion. Eftertänksamt, stillsamt och vackert.
Bianca medverkar förövrigt på amerikanska Tract Records-samlingen Eye Of The Beholder volume 3. De har sällskap av så pass fina kollegor som bl a Songs:Ohia, Scout Niblett och Early Day Miners.

DEVI har titeln Glöm ditt huvud på sin senaste femspårs-demo. De är en trio bestående av Klara (bas), Sofia (trummor) och Niklas (gitarr & sång) och formatet känns rätt med det koncept de har utvecklat. Ett tajt, lagom vilt och snitsigt sound får det att sprätta till i kroppen.
Producent är Mattias Olsson från Pineforest Crunch som bistått med studio, teknik och trettio (!) analoga synthar.
Sofia och Klara startade bandet i februari 2001. I början lånade de Niklas studentrum som replokal. På elva kvadratmeter hade han trängt in både trumset och förstärkare. Efter ett tag kom de på att Niklas var en klippa på gitarr och sång. Dessutom delade han tjejernas åsikter, så han fick vara med. Nu repar bandet i Skärholmen där demon också spelades in på en portastudio.
Namnet Devi kommer från en indisk banditdrottning, Phoolan Devi, som blev parlamentsledamot och kämpade för kastlösa kvinnor. Hon mördades av sina motståndare hösten 2001. Devi spelar, enligt dem själva, musik i Phoolan Devis anda.

Danskarna i EL VIDEO har fått sin demo vidarebefordrad via kompisarna i svenska Smashed (se Intro-sidan) och jag är tacksam för leveransen. Det är sällan man stöter på bra danska grupper, speciellt på dessa sidor.
Ett lätt taktfast tempo möter en i Alcohol As A Social Lubricant And The Opposite, som inleder deras demo. De verkar ha företrädelsevis amerikanska förebilder (Pavement, Built To Spill…) och svenska bandnamn som The Bear Quartet och Loosegoats kommer på tapeten vid närmare eftertanke. Sex låtar inklusive höjdaren Tennis Before Breakfast (encore plusfort) som drar åt soft/moog/Casiopop-hållet. Lägg dem på minnet.

HENRIK ÖHBERG har gjort detta nummers snyggaste demokonvolut med en flicka som ligger och kramar en liten grön krokodil. Emelie Bååth har illustrerat.
Senaste demoskivan, Clutch Your Crocodile, visar att han gillar lugn och avskalad musik. Henrik har fått god assistans i studion i form av violinist (Johanna), Cellist (Anna-Greta), bassist (Peter) och trummis (Mattias). Stämningen är fin och om man inte tröttnat på softa melodier om tårar och kramar så är det här finemangs.

I LOVE YOU BABY med sin bas i Stockholmsområdet tvekar inte att lägga på effekter i form av skruvade synthar och eko i sina låtar. Jeanettes förföriska sånginsatser får en att längta tillbaka till Donna Summer (i låt 1), Soft Cell och tidiga Human League.
Jag smälter sakta inombords i avskalade och nedtonade Better Life Without Me som har en fläkt av tidiga New Order. Peter Hooks bas spökar där nånstans. De har någonting som säger mig att de kommer att nå långt. Helt rätt i tiden om du är inne på electropop.

LA MASA har sitt säte i Göteborg och har delvis rötterna i band som Kracklites, Blonk och Smash Hit Wonders. Tre svenska indieband som rönt framgångar bland lo-fi-kids. För inte alltför länge sedan knöts kontakter delvis med folk från The Soundtrack Of Our Lives och Håkan Hellströms band, vilket resulterade i ordentliga inspelningar i den ökända Music-a-Matic-studion. Ett stort antal bejublade spelningar har avverkats och nu hoppas de på fler framgångar genom denna demo.
Fyra lättnynnade svensktextade låtar som påminner om Hardy Nilsson och heta Florence Valentin.
Energiknippen som Slå på stora trumman och Vår kärlekstund känns fasligt tom (det blir nog ingenting med oss) borde nå ut till en storpublik. Lika stor som den Hardy Nilsson hade på sin storhetstid.

22 årige Fredrik Ewaldsson, med rötter i Småland nu bosatt i Stockholm (närmare bestämt Lidingö) har en ganska blandad topp-fem lista vad gäller favoritskivor.
Att Fredrik listar japanske Kota med powerpop som The Posies och Sloan ser jag bara som en intressant aspekt.
Blandning berikar och hans lilla musikprojekt LUKE FROM MOSCOW är klart intressant. De nämnda grupperna säger egentligen ingenting om musiken här. Det handlar om små musikpaket till låtar som Only Seventeen och I Don’t Care som manar fram en högst charmig ljudbild. Jag tänker på Violent Femmes, Another Sunny Day, The Pastels och en bunt sentida Casiopop-projekt.
Fredriks stöd från lillasyster Carolina på sång är ett positivt kapitel och materialet får en nytändning, och en hit, i knyckiga, spralliga I Don’t Care.

Malmöbandet THE LUSCIOUS FOUR är flitiga vad gäller spelningar och har redan hunnit med att medverka på ett antal festivaler i sommar. Tillsammans så har medlemmarna drygt 500 spelningar i ryggen!!!
De fyra medlemmarna har ett brokigt förflutet och har rötter från den alternativa countryscenen, punken och hårdrocken. Deras mixade bakgrund sätter sina spår. Låtarna får ofta helt olika karaktär då Ande och Linus delar sånginsatser och låtskriveri sinsemellan och att arrangemangen av låtarna ofta involverar samtliga medlemmar.
Ett varierat mönster får en att associera till tidiga U2, The Cure och amerikansk lo-fi à la Guided By Voices. Inte helt galet med andra ord. Låt tre, Seed Of Love, är en favorit som framkallar sköna minnen från mitt tidiga 90-tal då jag i rufsigt pagelångt hår röjde till orkestrar som Dinosaur Jr och Mudhoney.

MOST VALUABLE PLAYERS demo Loose Ends är inspelad under fyra tillfällen i början av året. Gunnar Camner i bandet meddelar också att de är inspirerade av bl a The Bear Quartet, The Shins och amerikansk lo-fi som Pavement och Superchunk. Bandet har redan förärats en positiv recension i svenska musikbibeln Sonic, i demospalten. Och de har nu påbörjat sitt första cd-r släpp, men det går trögt för de inte har tillgång till riktig studio nu när de nyligen har gått ut skolan, berättar Gunnar.
De är produktiva och tidigare har de hunnit med att ge ut hela sju kassetter, delvis inspelade i en källare med 4-kanalers portastudio. Ljudkvalitén är inte den mest fantastiska och tyvärr sänks helheten och kvalitén på materialet p g a detta. Men jag kan skönja flera godbitar i flera låtar bland de sju som finns med här. Ser fram emot cd-r skivan.

NOWADAYS IN STARS sexspårsdemo Everything And A Gleaming Nothing återkallar fragment av 80-talets episka, gotiska och ödesmättade postpunk. Inga gruppnamn nämnda. Du vet vilka band som dominerade genren.
Nyköpingsbandet verkar trivas i sin roll. Svart omslag med ett tecknat huvud där texten (inuti hjärnan) ”Shape your mind to fit this life of laws and one day you’ll be (lost)”, utgör ett slags budskap till musiken.
Musiken har sitt fokus på drömska, rörliga ljudbilder och vackra melodier. I längden tar enformigheten över och när i stort sett alla låtar domineras av drömsk jangelgitarr och darrig mansröst så är gäspningen nära. Men det går inte att komma ifrån att de i alla fall har material för en singel, främst via låten Child.

RENOVISION från Varberg har en pampig ljudbild med eskapistisk sång som skulle kunna gå upp i falsett, men inte gör detta — gudskelov…
Deras material är verkligen kompetent och det känns färdigförpackat. Frågan är vilket bolag som vågar satsa på ett nytt svenskt band idag. Om något bolag slår till kan det gå hem hos en stor skara åhörare. Speciellt live. För i likhet med ett band som Kent känns Renovision bäst lämpade på en scen. Bredbent och med vinden i håret… Så länge inte semi-grunge-tendenserna tar över helt går det åt rätt håll.

SABROSA har i likhet med tidigare nämnda Renovision ett färdigförpackat koncept att presentera för skivbolagen och jag ställer mig frågan varför ingen har snappat upp dem. Medlemmarnas bakgrund är intressant och att Walesfödde James Rees sjunger klockrent på brittiskt manér gör inte ämnet sämre. James har faktiskt tvättat Tom Jones fönster på slottet där han bor i Wales mellan varven. Ytterligare en Walesare finns i Simon Lewis, som spelar keyboards och percussion. Två bästisar som lämnade Wales för Stockholm och den antagande kärleken.
De övriga medlemmarna är svenskar med rötterna delvis på Gotland. En av de mest framträdande är Andreas Jismark som bl a synts i April Tears.
Och vad åstadkommer då dessa unga män födda under 70-talet musikaliskt? Ja, De tillför inget nyskapande. Tongångarna är ytterst bekanta och kan liknas vid en hybrid mellan Manic Street Preachers, Stereophonics — japp, de är Walesare — och… Super Furry Animals, från just… Wales!!! Svenskheten kan finnas i Andreas texter som är i en klass för sig. Tillsammans med musiken blir texterna mycket slagkraftiga. Men når de fram hela vägen till en publik som skulle offra sina trosor på en konsert? Jo, jag tror faktiskt det.

SERAPHIC SEA med rötterna i Värmland har levererat en demo med fyra kraftfulla poplåtar. Jag framkallar minnen i mitt huvud. De spelar upp bilder av Teenage Fanclub, Swerwedriver och Boo Radleys… Tre mycket tidstypiska band under 90-talet. Bilderna växer och jag med dem.
Kvintetten Seraphic Sea vet var skåpet skall stå och skåpet är fullmatat med refrängsång och kramgoa låtar. Jag vill se en vinyl ep med gruppens logga på nu!

SIBIRIA har en hel del gemensamt med tidigare nämnda La Masa. Den gemensamma nämnaren är att de sjunger glatt och fördomsfritt på svenska. Det är både bitterljuvt och somrigt. Låtarna Du vet vem du är, f.d. vän och Laaksonen, laaksonen är gjorda av fyra killar och en tjej som skapat gladpop som faktiskt inte associerar till Jakob Hellman eller Jumper.
Johnny Marr-gitarrer, handklapp och euforisk sång lyfter upp stämningen och saknar du bra svensk pop så är Sibiria ett ypperligt komplement.

Patrik och Heinrich är stommen i det nya bandet SISTER LIGHTYEAR från Stockhomstrakten. Heinrich har ett förflutet i Sindy Kills Me (Marit Bergmans tidigare band) och Petrol. Två grupper som tidigare släppts på skiva. Samarbetet mellan de två har rullat på under året och resultatet är denna fyrspårsdemo.
Första låten är snabbpop med ylande refräng och ett driv som påminner om tidig 80-tals new wave à la Devo. Refrängsången och drivet går som en röd tråd genom deras material. Jag vill ha mer av den varan.
Sista låten; Kapten Zoom, på engelska, är svagaste punkten, som mest associerar till 80-talsgoth. Jag känner på mig att de kan bättre och jag är nyfiken på framtida material, som skall vara på gång. Det lutar åt en singel.

Min första tanke när jag såg demoskivan från THE SHIT var att det skulle manglas, röjas och stökas rock för fulla muggar. Men så fel man kan ha. Det nystartade Stockholmsbandet spelar hur charmig pop som helst.
De känns som en trio och jag tänker oavkortat på Violent Femmes, The Lucksmiths och Sodastream. Jag vet inte så mycket mer än att de är grymt spelsugna (Jo, ett gig på Stockholmsklubben Softore kan nog vara förestående i höst/vinter — hör av er…). Men byt namn snabbt som ögat!

Det är svårt att sätta etikett på ett sådant band som SOLSON, men det känns samtidigt skönt att slippa hänvisa till en massa band och genrer.
Pehr Eliasson, som är kraften bakom namnet, kallar sin musikstil för ”dubbig electrofolkpop på svenska”. Okej, då har vi en etikett trots allt.
Pehr försöker nu få ihop ett helt band med honom på sång, mungiga, gitarr och elmandolin tillsammans med vevlira, synt, multiinstrumentalist samt en electrokoordinator… Den sistnämnda har för tillfället mycket att stå i bandet Hundarna Från Söder, men samarbete planeras.
Senaste Solson-demon När jag drömmer skapas världen känns genuint svensk. Svensk på det sättet att den rotar sig fint in i natur- och landsbygdsromantiken utan att kännas som Nordman. Fiolgnissel har aldrig tilltalat mej. Inte vevlira heller, men jag ger mig den på att tusentals själar i vårt avlånga land hyllar det Pehr gör.

STALKER inleder med att säga detta: ”Recensenter har i över tre år försökt kategorisera oss genom att dra soundmässiga paralleller till band som Fireside, Bob Hund, Suede, Radiohead, Tindersticks och Waterboys. Själva tycker vi helt enkelt att vi har jobbat fram ett eget sound som vi står för, men som vi samtidigt utsätter för ständig beprövning i replokalen.”.
Växjöbandet passar då definitivt inte in i skaran bland Melody Club, The Ark eller The Mo. Dessutom är sångarens röst för ljus och säregen för att passa in någonstans över huvud taget. Tomas Staaf har en mjuk, klockren röst som väger upp de maffiga gitarriffen och trycket i låtarna.
De gör låtar som klistrar sig fast och Rabbit In Headlights borde bli deras främsta signum. Att de spelat som förband till Lisa Miskovsky glömmer jag för den här gången.

Frontduon i THE STICKS; MrShowtime och Alex Shaky-hands hyllar tidiga Stones, Hendrix och Iggy & The Stooges. Gitarrerna ylar och öset har inget gräns.
De har humor också. De brukar beskriva sin musik som snabb, distad, bluesbaserad rock med tuggummirefränger. Gitarristen (Shakyhands) säger att de låter som Britney Spears (trodde aldrig att det namnet skulle nämnas i ettnollett /Red.) fast mera naket… Så vad vet de? Manglande rock’n’roll är mitt svar!!!

THIS LIFETIME, hemmahörande i gnällbältets huvudstad Eskilstuna (i förorten Torshälla), har funnits under olika namn och sättningar sedan slutet av 90-talet. Referenspunkten för deras musik kan man hitta någonstans mittemellan alternativrock och altcountry. Men eftersom sångaren och gitarristen Gustaf Wistrand (kan det finnas kopplingar till Karin Wistrand från gamla Lolita Pop?) svarar för det mesta av låtmaterialet och texterna, kan man lika gärna placera gruppen inom den outslitliga singer/songwriter-genren, eller som de själva helst beskriver sin musik: emorock med countryinfluenser.
Bandet är ungt — mellan 20 och 23 och bara killar står bakom instrumenten. De förvaltar inte heller det typiska Eskilstuna-soundet med band som Kent, Yvonne och Superswirls som föregångare. Jag kan inte heller se någon snar koppling till andra mer kända svenska artister.
Med tanke på medlemmarnas ålder är det ett mycket kompetent och ”vuxet” sound som växt fram. Är du vän av ”mogen” alternativrock som Lemonheads, Buffalo Tom och The Posies gillar du sannolikt This Lifetime.

Gabriel Bjerner skrev under ett halvår i England och ett par tråkiga år i Eskilstuna (igen!) ett gäng låtar som han spelade för vänner på fester. I början av detta år flyttade han till Stockholm för att arbeta som fotograf.
Gabriels yngre bror Daniel är brevbärare (han delar ut post till E-Type!) och inom denna yrkesgrupp är det ju relativt vanligt med rockmusiker. Detta verkar gå hand i hand någonstans.
Bandet Gabriel och Daniel företräder heter VANADI’S PLAN (vet ej om någon koppling finns till platsen Vanadisplan i huvudstaden?) är är lokaliserat i Stockholmstrakten.
Tillsammans med Ola Karlsson och Lasse Nykvist har de spelat in en demo med känslofylld gitarrock. Två distade ganska förutsägande rocklåtar i lo-fi-genren och en avslutande låt som är deras bästa i min mening. En soft, eftertänksam sång kallad Changing Lane, som de borde ge större plats och utveckla i studion.