Jay-Jay Johanson har blivit känd som den svenska artist som inte riktigt slog i Sverige. Till skillnad från vissa popband som under nittiotalet försvann, antingen till Japan eller till någon studio i Malmö, har mannen med den nya frisyren nu vänt den trenden och blivit framgångsrik.
Det gick lite bakvänt till medger han när ettnollett träffar honom en dag när sommaren just övergått till höst.
— Med mina tidigare album nådde jag en viss försäljningsnivå och trodde väl att det var på den nivån jag hörde hemma. Eftersom jag gjort de första plattorna på liknande sätt; jag hade en klar idé hur det skulle låta och bandet kring mig fick instruktioner, så blev jag sällan överraskad av slutresultatet. Den här gången var jag ute efter ett stilbyte och att samarbeta med nytt folk. Helt enkelt byta arbetssätt, berättar Jay Jay.
Jay-Jay tog kontakt med tysk-italienska duon Funkstörung. Ett telefonsamtal var allt som behövdes. Studioarbetet skilde sig från Jay-Jays tidigare och hans text och melodi fick en annan sorts behandling än om han själv hade suttit i producent-sätet. Efter en sejour i Rosenheim, där studion låg, skulle materialet till senaste albumet gås igenom.
— När jag presenterade materialet för skivbolaget så tyckte jag att jag hade tagit en risk och gått åt ett mer alternativt håll, medan bolaget hörde nåt som hade kommersiell potential. Det var intressant att en alternativ idé kunde få ett kommersiellt resultat. Jag tror att mycket beror på att gemene mans acceptans för elektronisk musik har ökat de sista två åren med bland annat genom Madonnas samarbete med Mirwais. Många r’n’b och hiphop-producenter har också börjat jobba mycket mer elektroniskt som till exempel Timbaland, Missy Elliot och Rodney Jerkins, vilket gör att många har vant sig vid att höra de elektroniska ljuden som de inte var för tre fyra år sen.
Jay-Jays musik har ofta haft en melankolisk, dyster känsla och vissa hävdar att det är just sådan musik som får franska hjärtan att klappa. Men vad får hans egna hjärta att slå snabbare?
— Den musik som stannar i mitt hjärta är baserad på text och melodi. Inte som mycket av musiken under nittiotalet där producenterna gavs större utrymme och makt. Sen kan jag under korta perioder tycka att viss musik är jävligt cool och häftig, men som bara håller ett tag. Mycket av det som jag lyssnat på under den senaste tiden som till exempel Aphex Twin, Funkstörung och Autechre kommer jag nog att glömma bort rätt snart, eller inte lyssna på lika mycket som idag. Men om man kombinerar den sortens musik med bra text och melodier kan man kanske ge den en längre levnadstid.
Lämna ett svar