Paola är mer än en Stockholm city girl. Det finns mer att upptäcka bakom fasaden av den moderiktiga klädseln, då hon glider in på café Panorama i Kulturhuset.
Paola är konstnär på egna villkor, en uppriktigt skön person som är till stöd för dem som vill ta emot. Paola berättar som det är. Det är nog inte bara jag som kommer till insikt med det under vårat timslånga samtal.
Den som mött hennes röst i de episka berättelserna på debutalbumet Stockcity Girl, förstår att det här är en tjej som bjuder och ger ohämmat. För att komma innanför människors fästningar och beröra.

Har du fler färger på din palett, än vad omgivningen anar?
— Jag har många uttryck. Främst är jag konstnär, brinner för lusten att uttrycka mig konstnärligt. Är lika nära måleriet, tecknandet och allting annat som jag uttrycker mig genom — som musiken. Teckningen på omslaget till Stockcity Girl har jag själv gjort — en bild som berättar mycket om vem jag är. Det har funnits en tendens i media att beskriva mig som en tuff tjej med skinnjacka. I verkligheten är jag en känslig person. Mottaglig för det som jag ser och hör, tar in väldigt mycket och låter det finnas kvar, reflekterande. Men jag är ingen mes som står i ett hörn och inte vågar ta för mig av vad jag vill ha eller blir erbjuden. De som känner mig, mannen jag är lyckligt gift med, mina vänner och släktingar, ingen av dem skulle beskriva min karaktär som mycket tuffare än ett mumintroll. Jag vet faktiskt inte varför bilden av mig som tuff har målats upp i media. Det är lustigt hur en grej kan växa, om någon sagt att jag är bestämd och har åsikter, vilket jag absolut har.

Du har ju fått mycket uppmärksamhet i samband med Stockcity Girl, och innan det kom singeln Above the Candystore. Är det svårt att vara i fokus?
— Nej… inte ens i mammas mage… Det var svårt redan då och det blir sedan ännu svårare. Jag är mycket så där, “tänkt om..” och förbereder mig i smyg på att det värsta ska inträffa. Ibland undrar jag över varför jag utsätter mig. Men det ingår att vara utsatt som artist, speciellt då debutalbumet ska granskas. Om någon skulle komma med en negativ kommentar, försöker jag tänka på det positiva som också sagts. Behålla tilltron till mig själv och inte bli för beroende av vad andra tycker. Jag tror att människor lägger märke till min uppriktighet och att jag vill nå ut med det som är mig själv.
— Anhopningen av olika intryck, tolkningar och kommentarer påminner om en vernissage. Först har man i avskildhet slitit så förbannat med att skapa och få tillrätta allting. Sedan då portarna slås upp och det är dags för andra att komma in och bedöma vad man gjort. Känns det ungefär som om man inte längre vill vara där, knäppa med fingrarna och gå upp i rök. Nu är jag inne i leken och får tåla den… Det finns stunder då det inte alls känns roligt att vara Paola. Men jag är inte den som gräver ned mig.

Lilla sjöjungfrun

När får du tillbaks det du ger?
— Jag kanske har en svaghet i att jag vill alla så väl, tackar ja till för många saker och uppoffrar mig ibland för andra. Jag har sökt mig till en grupp av människor där jag hör hemma och som förstår mig. De vet vad jag vill åstadkomma och de har samma känsla för musiken som mig. Från dem känner jag att jag får mycket tillbaka. För mig känns det viktigt att ge genom tonerna och musiken. Det gör jag också då jag spelar skivor på klubbar någon kväll och möte publikens reaktion. Folk dansar och det är proppfullt i lokalen. Eller då jag själv står på scen och sjunger, när ljudet är jättebra och allting flyter. Då kan jag verkligen känna att jag får kärleken tillbaka!
— Jag tänker på vad jag ger på scen… att sjunga är ett uttryck då man låter det innersta nå ut. Som lilla sjöjungfrun, då hon blir av med rösten, då häxan tar hennes vackra sängröst. Då kommer det upp en pärlemorvit pärla ur hennes mun, så hon blir stum. Den metaforen är fin tycker jag. Min farmor i mitt hemland Chile.. hon sa ofta att jag hade en sjöjungfrus röst.

Gud på ett hörn…

Vilka är dina bästa tillfällen?
— Då jag gifte mig så klart, det måste ändå placeras över på listan. Vi gifte oss utomlands och vi ville tona ned det med referenserna och snacket om Gud under ceremonin. Det råkade vara en präst som talade om Gud ändå. Men efteråt kändes det vackert att ändå blivit välsignad av någon som var troende. Gud kom med på ett hörn ändå. Se där, inte ens då man gifter sig blir saker som man tänkt sig perfekt, sådant är livet det finns en charm med det. Jag har lärt mig att inte trissa upp förväntningarna till skyn, utan ta dem med en klackspark.
— Ett annat kul och spännande ögonblick var då jag fick en guldskiva för min medverkan på Teddybears skiva. Det finns nog lika mycket mod som osäkerhet inom mig. Jag tror inte att det skulle vara utvecklande att vara säker rakt igenom. Men måste tillåta sig att svaja en aning. Jag är ingen vanlig person, jag har aldrig blivit beskriven som vanlig av någon någonsin!

Är du självkritisk?
— Jättesjälvkritisk, verkligen! Det ligger nog till grund för att jag valt att inte skriva låttexterna till mitt album. Istället lät jag Klas Åhlund från Teddybears göra det. Låttexter är inte någonting jag tycker att man ska ta lättsamt på. Jag känner att jag vill mogna mer som människa och insamla ännu mer erfarenheter innan jag kan sätta igång och skriva en verkligt bra låttext som jag kan stå för.

Konsten och musiken

Det låter som om det du gör ska sitta perfekt vid första tagningen.
— Jag tycker om att sjunga för att rösten är mitt sanna instrument. Min röst skiljer sig väldigt mellan olika tillfällen. På albumet ingår min röst i en produktion och då är den utformad efter det, lite tillrättalagd. Men då jag sjunger jazz så sjunger jag på ett helt annat sätt och kanske mera fritt. Det är klart att man känner igen min röst i olika sammanhang, för att den är ganska distinkt. Jag tycker om att sjunga tillsammans med gruppen Moder Jords Massiva emellanåt. Jag känner mycket för det kollektivet. Deras känslor och värderingar står nära mig.

Har du alltid vetat vart du är på väg?
— Då jag förut bodde uppe i Dalarna var det inte lätt eftersom att jag inte kände samhörighet med någon där omkring. Men så flyttade jag och började på en estetisk linje på gymnasiet. Jag hamnade tillsammans med en grupp människor som jag tyckte om och kände en samhörighet med. Jag har nog varit ganska sökande genom livet, men ändå trott på att livet får komma till mig. Jag är väldigt egen, om jag får en uppgift så utför jag den bra. Men jag gör den alltid på mitt eget sätt. Förut då jag var yngre så trodde jag att min egenhet och självständighet var dålig och att det var någonting jag gjorde som var fel. Sedan har jag allt mer lärt mig att jag har rätt. Att det är rätt att låta min konst och musik präglas av originalitet, för att andra uppskattar det. Jag har aldrig satsat på att göra en musikkarriär och bli popstjärna. Det jag har strävat efter är att bli erkänd främst som konstnär. Men på Stockcity Girl har jag förenat både konsten och musiken.