The Motorhomes är ett begrepp i sig. De släppte nyligen sitt vackra album The Long Distance Runner.

Varför gör ni det här?
— Det är inte alltid helt kul att leva, och då är musiken en enorm tröst att söka sig till, absolut. Det finns så mycket regler att hålla sig till i livet. I musiken är det legalt att skita i allting och vara sin egen. Det är befriande. Vi har alla försökt att leva det där vanliga livet, vi har suttit där med katekesen uppslagen och desperat försökt att falla in i leden. Det går ju inte, det har alltid funnits något som pågått i bakgrunden och som hindrat en från att vara vanlig. Det finns ingen anledning för mig att anpassa till någonting som skaver.

Ni är tysta och starka samtidigt. Det finns ett riv i er musik, samtidigt är det tyst. Gör ni verklighet av overkligheten, gör ni saker tysta på ytan medan det inunder ytan dånar?
— För oss är det ingen terapi om att vi ska hitta svaret om oss själva. Jag är inte intresserad av att veta vad gåtan i jaget är. Vi gör musik för att komma vidare från en dag till en annan, för att överleva och ta oss fram på mindre minerad mark. Istället för den vansinniga hinderbanan där man måste klättra upp och ned, istället går vi genom musiken. Det öppnar upp och sönderdelar, likt Moses gick genom havet. Den funktionen har musiken för oss. Man befinner sig inte på ytan och håller inte på att drunkna varje dag, istället går vi på torr sjöbotten rakt genom havet.
— Vi har ingen sanning, inget svar. Det enda vi skulle kunna inspirera med… jag tror inte ens att det finns någonting vi skulle inspirera med. Det enda jag kan känna mig relativt nöjd med, är att jag håller på med någonting som är viktigt för mig. Det kommer som en smärre chock då någon annan tydligen har räddats… räddats det låter så dramatiskt. Att någon annan har fått känna samma sak som oss i musiken. Det var en kille som skrev till oss att hans syster hade dött, och att det var vi i The Motorhomes som hade räddat honom, genom att finnas till med våra låtar. Det var svårt att tackla.

Är det inte ni själva som leker er sorg egentligen?
— Jovisst är det så. Samtidigt skulle vi ljuga om vi satt här och sa att vi gjort denna skiva för att bota en livsångest och komma till stånd med vissa konkreta problem. Det finns inte den överblicken hos oss själva. Det finns enkelt ett A och ett B läge. I A läget fungerar livet, man är hyfsat till freds, det är som Liseberg och vi är de gladaste jävlarna på jorden. Det är som duschknappen med timer som finns på hotellrummet som man trycker in. Och så vet man att man har tio sekunder på sig att översköljas av lugnt varmt skönt vatten. Men man vet att det kommer ta slut, och så står man där naken och fryser med tvålen svidande i ögonen. Och i B läget är allting en jävla soppa och det är ingenting man är nöjd eller tillfredsställd med. Den mörka polen dominerar — alltid. Då går man in i sitt nötskal och frodas i att må dåligt. Och det blir ännu sämre eftersom att man börjar tracka på sig själv och ifrågasätta och man splittrar bandet. I det finns inga detaljer som går att peka på. Inte att jag måste reda ut att min hund Lassie sprang ifrån mig när jag var liten. Livet är ett tillräckligt stort trauma att brottas med faktiskt.

Så istället för badbollar som man brukar kasta ut från scenen, så slänger ni ut era själar bland publiken…?
— Vi hade en spelning för ett tag sedan och det var enbart för inbjuden VIP publik, högvilt. Det var ingen som ville se oss. Där kändes det overkligt. De snubbarna såg oss inte, de brydde sig inte. Det var som om de bara stod och väntade på att vi skulle göra bort oss. Och då jag sjöng låten We are the long distance runners så kände jag mig så jävla ensam. ”We are the long distance runners, we are the solitude one”. Så mycket har de låtraderna aldrig betytt för oss förut som de gjorde just då. Just i det ögonblicket, där för den publiken kände man sig helt och hållet utlämnad. Vi öppnande oss helt, och det var som om man stod helt näck på scen. Därifrån var det rätt högt att falla och slå sig hårt.
— Äkthet är ansträngande. Det är lojt det som är överst på topplistorna. Jag hoppas att våran musik kräver någonting i respons från lyssnaren. Att någonting ges tillbaka, med tanke på vilken enorm prestation detta kräver av oss själva. Den här plattan är inget vi skitit ut, och vi kan inte svara på om vi orkar med en platta till. Vi kanske fastnar i replokalen och börjar spela för oss själva igen.
— Jag kommer ihåg en episod då jag var liten och var ute i skogen, gick förbi en stubbe med en massa giftiga svampar, och så åt jag dem. Sedan kom jag hem till pappa och han sa åt mig att jag måste spy. Och jag fick panik, för kräkas var det värsta jag visste. Så känns det ibland att spela in en skiva, man måste stoppa fingrarna i halsen och kräkas upp innehållet. Jag har varit delaktig i och tryckt i mig all skit i samhället, och nu så måste jag ner med fingrarna i halsen för att kräkas upp allting. Måste bli ren — renad för att jag har gift i kroppen.

Vad kan ni rama in i guldkant och säga att detta är det vackraste?
— På förra turnén så var allting skit en längre tid, och så skulle vi göra en sista spelning. Det blev en totalt underbar spelning för oss själva, enligt oss själva. Och hade inte den spelningen funnits, så vet jag inte om The Motorhomes hade fortsatt att existera. Om vi hade orkat med en ny skiva. Första delen i historien avslutades på ett bra sätt. Självhävdelsebehovet fick inte ta överhand. Vi kände oss tvingade att bevisa för andra att vi varpå riktigt. Och under just den spelningen lämnade vi behovet hemma i garderoben i Jönköping och gick upp på scenen och var oss själva. Vi spelade för oss själva, och då blir det äkta utan att göra anspråk på att vara det. Alla är vi äkta på något sätt, även Markoolio, han är äkta i att han vill tjäna pengar, garva under tiden och sätta på fotomodeller. Han gör det och han är äkta med det.