Oscar Simonsson och Magnus Zingmark som utgör Koop släppte för en tid sedan ett smäckert album med titeln Waltz for Koop. En Uppsala-duo som rönt stora framgångar på kontinenten och nu ser fram emot att hitta en publik på hemmafronten.

Varför gör ni musik med denna jazziga ljudbild?
— Oj, vilken fråga! Är bandspelaren på?
Det blir en tankepaus under den tid grabbarna samlar sig att besvara. Egentligen hade de förväntat sig en inledande fråga som ”Varför heter ni Koop?” eftersom det är den vanligaste frågan de hitintills fått i intervjusammanhang.
— Det är en relation mellan oss som individer och de tekniska resurser vi har som är grunden till ljudbilden. Sedan har vi en ganska utpräglat envis smak ovanpå detta. Då vi började -94 var det väldigt inne att sampla och loopa svart 70-tals soul. Men vi bestämde oss för att skita i konventionerna och hitta på vår egen mixning. Vi tog Debussy och blandade det med Bird och annan musik ingen hade tänkt på förut. Någonstans där grundlades vårt sound. Anledningen till att vi är två som tillsammans skapar låtarna har sin utgångspunkt i friktionen som uppstod under samarbetet i början. Den smidigaste vägen var att hitta en gemensam nämnare och den var att vi båda tänder stenhårt på jazz. Om vi går in för att göra svängiga jazziga saker och låter dem prägla våra album, blir vi båda nöjda.

Hur föddes idén till Waltz for Koop?
— Vi började spela in vår andra skiva våren -99 och vi tog ett sabbatsår och gick in i studion igen förra sommaren och gjorde färdigt låtarna. Så den här plattan har varit färdig i ett år. Anledningen att plattan låter som den gör är att den är en reaktion på vår första skiva som kom ut för några år sedan och var betydligt mer elektroniskt suggestiv. Vi ville skapa en ny platta som var mekaniskt organisk. Den suggestiva känslan finns kvar, men ljudet är mycket mer mänskligt och det har vi gjort utan att för den skull sluta använda maskiner.
— Vi är ju två personer, så har vi en dator och två samplers, det år allt även om ljudbilden växer fram ur loopar, samplingar och saker vi mixat ihop i datorn. Vi tycker om att arbeta metodiskt grundläggande, inte teknik för teknikens skull, utan använda samplers för att skapa ett sammanhang mellan dåtid och nutid från det 50- och 60-tal som vi tar jazzslingorna ifrån.
— Magnus har en samling med 50- och 60-tals jazz hemma, och det var därifrån som Koops musik växte. Vi samlades kring denna musik, och så har vi byggt soundet utifrån det, förklarar Oscar.
— Ingen av oss är särskilt bra på instrument. Så vi har varit hänvisade till att plocka in resurser utifrån och låta andra stå för livetagningarna. Men det sker först efteråt då vi två kommit överens om exakt hur låten ska vara. Vi vill få fram ljud som vi själva inte kan producera, eller som låter falska att ta fram på syntax.

Smalt eller mainstream

Är det smal musik ni gör egentligen?
— När det gäller den smalare formen av musik så vet skivbolagen sällan om den är bra. Universal i London, som vi först låg på, var det enormt mycket strul med och de förstod absolut ingenting om skivan. De har koll på mainstream och vad som lätt går hem hos publiken. Men de vet inte hur man sprider smal musik.
— Det var ett antiklimax med vårt debutalbum Sons of Koop. Skivbolaget vi låg på visste inte hur man sprider musik till klubbarna. Vi tyckte att det skulle vara en poäng att ge ut singeln och skivan på vinyl. Waltz for Koop släpps på vinyl på Jazzanova Compost Records i Tyskland. De började med att släppa en tolva för ett par år sedan, och har nu växt till att bli stora inom just dansmusik med jazzinfluenser.

— Vi har alltid gjort klart för skivbolagen att vi arbetar självständigt och inte tanker visa några av våra låtar innan albumet är klart. Vill inte ha någon utomstående som kommenterar och lägger sig i hur det ska låta. Vi har haft stora problem med skivbolag som inte förstår skivan och att sälja den på rätt sätt. Debutskivan gick fullständigt åt helvete. Det blev strul med skivbolaget för att de inte förstod vår scen. Och då var det bara att säga adjö. Vi hade som projekt i sju månader att ta oss ur skivkontraktet. Och till slut lyckades vi och fick lappen på posten där de sa att vi var fria att gå. Så nu är vi signade på JCR, Jazzanova Compost Records istället. Vilket känns tryggt, för de tillmötesgår oss enligt de villkor vi vill.

Vinylnördarnas paradis

Är ni jävligt dedikerade till er musik?
— Den scenen vi tillhör är definitivt vinyljazznördarnas paradis. Förra skivan släpptes aldrig på vinyl. Det visar på hur svårt det är att bli släppt på vinyl. Skivbolagen tror att vinylen är utdöd medan det egentligen är det enda som spelas på klubbarna och bland klubbfolket.

Ni har en snutt från en intervju med en jazzlegend i ett spår på albumet…
— Den låten heter Soul for Sahib och är en hyllning till Sahib Shihab, världshistoriens bästa jazzflöjtist. Varje sampling eller loop vi gör är ju en hyllning till den skiva och den artist som vi hämtar det från. Långt ifrån alltid, men just Soul for Sahib är det. Man kan ju betrakta vårt senaste album som en hyllning till jazzen. Vi tog intervjun från en liveinspelning gjord på Nalen under 60-talet. Och B-sidan där är en intervju med en viss jazzartist. Vi samplade inte honom för att han är en legend utan för att det han sa passade bra.
— Vi aktar oss för att välja artister utifrån det namn de bär. Då blir det intellektuellt akademiskt, känslan försvinner om man börjar tänka ut referenserna och spinna en väv kring detta. Aktar oss mycket för att tänka i koncept. Vi väljer låtarna utifrån låtarna själva, och sedan kan det vara skoj om det är en artist någon annan känner till. Det ska vara så att man kan lyssna på det och tycka om det direkt, utan att behöva få hela jazzhistorien förklarad för sig. Det primära är inte att få människor att lyssna till 60-talsjazz, utan att få dem att lyssna till Koop.
— All jazz är ju inte sådär svår och okonventionell och ohörd, flikar Oscar in. Det finns Waltz for Debbie med Monica Zetterlund, som är en av vår tids mest sålda plattor, som alla känner till. Lite av poängen med Waltz for Koop är att göra en jazzskiva som inte är introvert. Folk förknippar oftast jazz med svåråtkomligt introvert musik, och det erbjuds inte heller några självklara kanaler för att få ut jazzen till allmänheten.
— SVT sänder typ ett jazzframträdande per år sent en måndagskväll. Och då är det alltid ”Jazz från Jukkasjärvi” med en filur som står och solar i arton minuter. Det år den enda jazzen som lyfts fram!

Varför är jazz så outstanding bra?
— Det är svänget, den effektiva övergången från olika rytmändringar, övergången från en basgång till ”walking”. De enkla metoderna som gör att det blir väldigt levande. Att kommunicera framme vid kanten av scenen har varit jazzgiganternas emblem.

Öppen skapelseprocess

Hur skapar ni låtarna?
— Vi frågar oss ständig hur resultatet låter, om det är perfekt eller ska kasseras. Vi kanske börjar med att loopa en snutt vi tycker om och när vi lyssnat på den ett tag kommer associationerna och man ser vilka samplingar som kan passa in i bilden vi fått via loopen. Man kanske prövar att spela några pianoackord och kollar i arkiven om vi har någon basgång som kan passa. Vi associerar med vad det kan bli, och så bygger vi från detta. Och sedan så reducerar vi och tar bort material tills vi kommer ned till kärnan. Det är en öppen skapelseprocess mellan oss två, men sluten utåt.
— Då vi sedan plockar in sångaren i studion så har vi fixerat låten, sången och skrivit färdigt texten. Vi gör allting från att hitta ursprunget till låtarna till att sampla, mixa, skriva texter och allt. Så man kan lugnt säga att vi ser till att ha kontroll över låtarna. Vi styr efter improvisationen under början av skapandet då låten tar form. Men sedan stänger vi gradvis ned tills låten är bestämd hur den ska låta. Och då plockar vi in en sångare som passar in i denna låt. Vi kan köra femtio tagningar för att sätta låten. Det måste kännas rätt, även om det är ett felspel eller någonting som inte är menat att vara där så kan det få komma in. Eller så kan det kännas fel för att det är för kliniskt. Det måste kännas rätt. Det kan kännas fel eller rätt utifrån hur vi känner oss den dagen. Ibland får man bemästra känslorna.
— Kanske det inte är så rätt att radera hela filregistret med samlingar eller stryka en låt för att man känner sig lite mulen den dagen. Oftast kan det vara en hjälp att vara två, för att då kan man ta tag i varandra — så länge man har en skön känsla så stämmer allt.

Ni har även ett brett samarbete utåt?
— Vi har arbetet med flera vokalartister, bl a en tjej som vi lånat in för att göra spröda ljusa sånger — hennes röst passar till det. Det har varit mycket jobb för att sätta låten eftersom vi begärt nästan det omöjliga av henne vad gäller att nå upp i tonregistret — det har nästan varit lite för hög tonart. Ibland kan det vara en fras som har någonting men det låter surt, ändå finns det någonting att gå vidare på och utveckla.
— Det kan bli många omtagningar för att få den rätta känslan, hålla pitchen ända igenom. Vid några enstaka tillfällen har vi kört snuttar av sången genom datorn för att vi inte lyckades sätta den live. Men i övrigt håller vi det så livemässigt som möjligt.

Helge Albin rules ok

Om ni fick önska er att få in en sångare i studion, vem som helst?
— Faktiskt, vi har en sångare som vi inte längre vet om hon lever. Hon heter Lynn Marino och spelade in en enstaka jazzskiva 1970 med en pianotrio som heter Frank Cunimondo Trio. Det är åtta låtar med henne, men vi har inte lyckats spåra henne. Hon var 19 år då den spelades in så det vore roligt om vi kunde spåra upp henne och fråga om hon vill sjunga med oss. Eller att sampla den unge Sinatra, det vore inte heller dumt. Dexter Gordon och vissa andra är självskrivna. Helge Albin skrev en låt Autumn Song, som vi samplade två rader av. Vi har en tendens att sampla ganska obskyra grejer. Jag ringde upp honom och frågade om vi fick sampla låten, och han kom inte ens ihåg att han hade skrivit låten, men han blev glad.

Sampling är väl att åka snålskjuts?
— Det beror på vad man gör, om man samplar en hel refräng är det fel. Att ta stora sjok från originallåten som varit dennes stomme — det är att stjäla, men sådant håller vi inte på med. Man kan använda sampling på så många olika sätt, som en ljudkälla eller som en huvudingrediens i en låt. Det är kul att ha den pågående dialogen med jazzhistorien. När vi spelade live på förra plattan så använde vi oss av en dat-spelare. Medan nu har vi bestämt oss för att köra verkligen live, vi spelar samlingarna live. Det gäller att ligga i rätt i tempo då.

Prestationsångest

Vad utvecklas ni mot, det mer organiska röstmässiga, eller det mer digitala, syntaktiga till nästa skiva?
— Utvecklingen de senaste tre åren har varit mer organisk och åt det röstmässiga hållet, med rösten i centrum. Allt kan hända och vi tänker inte ut innan vad som ska hända. Någonting vi kommer att stanna vid är att utveckla låtskrivandet. Drömmen är att hela tiden bli lite bättre. Jag tror aldrig att vi kommer att få större prestationsångest än vi hade då vi gjorde vår första skiva. Då på slutet var det prestationsångest. Vill också gärna öka tempot så att man får upp skivutgivningstakten.
— Vi har miljarder med filer på datorn med låtar som vi inte gjorde färdigt för att de inte höll vad vi var ute efter. Det är mycket energi som ligger bakom låtarna som aldrig blev klara. Saker kan vara så jävla bra första gången man gör det. Så kommer man tillbaks nästa dag och är besviken för att det inte lät riktigt lika bra som i går. Det brukar nästan alltid sluta efter två veckor med att man slänger filen. Men så kan det inträffa att en låt bara sitter, och så går man hem från studion på morgonen då fåglarna kvittrar. Då står man och hoppar ystert och dansar vals i studion — som vi gjorde när vi gjorde klart Waltz for Koop! säger dom enhälligt lyckligt.