Musikfabriken Caesars Palace rullar på!
Framgångarna för Stockholms ”garagepunks” CAESARS PALACE verkar inte ta slut. Nu är det dags för ett album igen! Det återstår bara att se om fansen tröttnat eller om något mystiskt kommer att ske.

Varför har ni gett ut ett nytt album?
— För att vi höll på att få slut på pengar, säger Jocke. Fan vad kladdigt det var här på bordet! Utbrister han och rusar efter en rulle papper efter det att jag (undertecknad) stormat in i rummet och med en svepande rörelse lyckats välta ut en kaffekopp som stod på bordet. Jag är ju säkert bara en i mängden av dem som Caesars Palace konsumerat under dagen i konferensrummet i Virgin Records källarplan.
Efter detta kommer nästa galna idé till mig, och ett oanständigt förslag om vansinnesrace med snurrfåtöljerna genom det långsmala rummet, läggs fram.
Något race med de hjulförsedda fåtöljerna blir det dock inte. Men väl ett extremt härligt livgivande samtal om upptågen och de musikaliska funderingarna i Caesars Palace; César Vidal — sång, Jocke Åhlund — gitarr och bas, David Lindqvist — bas, Nino Keller — trummor. Som nu har kommit fram till att släppa sitt tredje album i ordningen, Love For The Streets. Efter att ha torkat rent bordet från kaffesörja, så återupptar Jocke tråden och fortsätter besvara frågan;
— Vi ville göra ett album till. Hade massor med bra låtar liggande hemma som vi ville göra någonting av, så vi gick tillbaks in i studion och skapade Love For The Streets. Det är inget radikalt statement vi försökt att åstadkomma, bara helt enkelt en skön cool skiva som folk kommer att digga.

Vad är musiken för er, hur viktig är den? Kan man plocka bort den ur era liv och ni är lika glada och för det?
— Absolut inte! Det är nästan så att våra liv osunt mycket kretsar kring musik. Vi köper skivor, samlar skivor, snackar skivor, spelar konsert själv, snackar om andras konserter. Vi är så inne i det här, att det nästan är lite frimärkssamlar-varning, så att säga. Men det går inte att förneka sig själv, utan bara fortsätta och gilla läget. Egentligen vet vi inte varför vi blivit så insnöade i musiken, om det är en sorts verklighetsflykt. Det är något av en bättre värld som man kan fly in i och ha roligt. I viss mån påverka och förändra sin egen verklighetsbild, och nå ut till andra och förbättra deras verklighet.

Musik till Utbildningsradion

Vad gör ni nu då verkligheten kommit ikapp er? Ni är ju inte längre ett anonymt garagerockband, utan ute i hetluften. Är framgången lätt eller svår?
— Det känns helt rätt för oss att ha bandet Caesars Palace. För att vi kan vara aktiva och åstadkomma så mycket mer. Än om vi bara försökt att smälta in i vanligheten och ligga med öppen mun vid brevinkastet, och apatiskt sluka verkligheten. Eller som… Ingvar Carlsson påstår att den är.
— När vi gjorde vårt allra första album och vi sålde så bra som vi gjorde. Då kändes det att vi gjorde det här på riktigt, att det var legitimt att stanna hemma från plugget och spendera timmarna i replokalen istället. Aven om vi nu nått en status och har gott rykte om att vara ett explosivt bra liveband så tar vi inte allting på blodigt allvar och tänker att nu är det här enbart business. Vi har kvar leken i mycket i musiken, skämtar loss och har skoj. Häpnadsväckande faktiskt att vi sålde över 25.000 ex med förra albumet. 25.000 ex i Sverige är grymt jävla bra sålt. Att folk nämner oss i samma andetag som något av de riktigt internationella stora banden. Det är sådant man blir ödmjuk inför.
— Jag såg ett TV-program från Utbildningsradion i går, flikar David in frankt. Där de spelade en låt från vårat senaste album, och det var som bakgrundsmusik till att två tjejer åkte på en traktor över ett rågfält.

Var tjejerna påklädda eller avklädda när de satt på traktorn?
— De var påpälsade med tjocka lortiga overaller.
— Mmmmm, säger Jocke på skoj och låter småkåt. Lortiga overaller, och vad hade de därunder månntro?

Kommer rockstatusen och lätta ragg hand i hand?
— Det är säkert många som har intresse för oss enbart för att vi har en viss rockstatus. Om vi skulle gå ut på stan och bara vara oss själva och inte ha något band skulle nog ingen jävel bry sig. Så mycket finns det kvar av det förtvinade liket efter den klassiska rockmyten. Vi raggar inte tjejer eftersom att vi redan har stadigt sällskap alla i bandet. Men de tjejer vi har, har vi enbart fått far musiken och rockstatusen. Brudarna skulle nog lämna oss i samma andetag som vi lade ifrån oss gitarrerna och klev av scenen. Efter att den meningen är sagd utbryter gapskratt och grabbarna kastar sig bakåt mot väggen i sina hjulförsedda åkdon.

Stones och rockmyter

Vad har ni fått för respons hitintills, har det varit vågen hela vägen?
— Vi har fått toppenbra recensioner, och de två förra albumen har blivit väl emottagna av rockpressen och publiken. Det känns viktigt att vi har nått så nära som vi kan våra egen vision av… grejen, alltså hur vi vill att det ska låta. För mig känns det att vi vill göra riktigt jävla grym och odödlig popmusik! Som man själv tycker är så nära det bara går det bästa av de hundratals skivor som man själv köpt och lyssnat på genom åren. Ta det bästa från musikhistorien.
— Ikonerna, våra idoler är helt klart de tidiga Stones. Det låter säkert tråkigt att säga så, men det är Stones som betytt mest för oss och våra tydligaste influenser är därifrån.

Men vill ni komma nära av att vara som Stones?
— Inte det minsta, vi är inte intresserade av att flyga land och rike runt med en knarkcirkus som de gjorde. Och inte ha något minne av vad man gjort de senaste femton åren av sitt liv. Ett turnerande flygande cirkussällskap som lyfter på PCP. Nej vi håller oss nog och stoppar vid bira, brudar och damunderkläder.
— Vi gör vår musik totalt i nuet, och anledningen till att vi är ett band är för att det är skoj. Vi har liksom ingen total framtidsvision av var vi ska nå med musiken. Vi är inte alls som Backyard Babies, som självsäkert säger att de ska erövra Sverige, Europa, Amerika, Australien och sedan slutligen nå världsdominans. Vi siktar inte mot att lägga in alla resurser för att göra en lika bra låt som Pocket Calculator av Kraftwerk. Faktiskt vet vi inte vart vi vill med musiken. Vi vet inte om vi ska lägga ner bandet efter det här och göra någonting annat. Vi har försökt att vidareutveckla vår grej och det som vi är bra på.
— Det finns låtar på vårt senaste album, som vi inte hade kunnat skapa på vårt första album. Av den enkla anledningen att vi inte var på samma plan då musikaliskt. Sedan finns det låtar på den här senaste skivan som mycket väl skulle kunna vara med på den första plattan. Men en viss musikalisk utveckling har definitivt skett. Texterna, där var vi utvecklat oss. Vi gör mycket bättre låttexter nu, än vad vi gjorde förut.
— Trodde inte för tre år sedan, att vi fortfarande nu tre år senare, fortfarande skulle spela i samma band. Inte för att det var någon kris mellan oss i bandet förut, jag bara hade svårt att se det framför mig. Men vi har fortfarande skoj, så då rullar det på.

Damunderkläder på turné

Vilket är det mest generande av era uppträdanden?
— Det var nog ett av våra första uppträdanden varpå Umeå Open för flera år sedan. Och där spelade vi på en 35 meter bred scen i en sådan där lysrörsupplyst skolaula. Direkt efter Teenage Fanclub kom vi in. Först så där perfekt fyrstämmig slätstruken finpop med pressveck, glitter och hår-mousse. Och sedan kommer vi in med vildsint mörk blick och röjer stället.
— Vi lät värre än en 300 kilo tung asberusad kråka som mökar. Det var fullständigt kaos, för vi hade ingen kontakt med varandra på den 35 meter breda scenen. Så vi hörde inte vad den andra spelade, vilket gjorde att vi alla började spela på olika låtar. Vi spelade faktiskt vitt skilda olika låtar!

Bästa turnéminnet då?
— Det var en spelning på Smålands nation i Lund som var riktigt härlig. Det tillhör ett av våra mest betydelsefulla och starkaste ögonblick som band. Före vi nådde denna höjdpunkt hade vi i ett sträck spelningar från torsdag till lördag. Och vi var alla extremt bakfulla då vi kom från Malmö till Lund för att göra den sista spelningen. Och vi fick ganska mycket tid att slå ihjäl innan. Så att det slutade med att vi hamnade på en pub och började hälla i oss öl mitt på ljusa dan. Då vi var svårt bakfulla sedan dagen innan och fick denna extra dos öl ovanpå allt annat blev vi helt dyngraka… Detta försatte oss i ett infall av bus, och vi drog ned på stan och hittade en secondhand affär med gamla damunderkläder. Vi köpte en hel hög med gamla kärringlinnen som tanter haft och slitit ut. Och så köpte vi pärlhalsband och smetade på oss läppstift så du kan tro att vi i denna utstyrsel såg avskräckande ut. Sedan hade vi soundcheck, och jag har något minne av att jag låg på scenen i denna utstyrsel med nattlinne, pärlhalsband och kajalpenna över hela fejset, körandes ett gitarrsolo så att gitarrstängarna glödde och ljudteknikern fick dra ur jacket för att vi skulle lägga av…
— Sedan, på konserten var det inte mycket bättre. Vi spelade efter bandet And They Will Know Us By The Trail Of Dead. Och där kom vi upp på scenen i de här kärringnattlinnena och alldeles näck inunder. Som vanligt förolämpade vi publiken som tände till, och häften av publiken ville spöa skiten ur oss och andra häften jublade och gjorde vågen. Detta var vår segerparad under triumfbågen, likt Caesar. Helt klart vårat starkaste ögonblick som band.
— En annan gång var i Köpenhamn då vi körde en act tillsammans med amerikanska The Chariots. Och vi lirade i Kristiania och kom på den underbara iden att käka svamp, alltså inte Karl Johan-svamp. Vår pianospelare skulle sitta med under en låt med The Chariots men han var så svampad att han satt med under hela spelningen och spelade orgel för full stämma hela tiden, kopplade sig fast vid orgeln och vägrade lämna den… så att de bokstavligen fick dra honom av scenen. Han lyckades förstöra hela deras konsert genom att spela orgel i varenda låt. Detta inför sju stycken betalande gäster där på Loppen i Kristiania…

Vad är värsta sågningen som ni varit med om?
— Det var på en konsert i Karlstad, då vi hade någon musikskribent som skrev en recension i stil med: ”Om de här Stockholmsdjävlarna kommer hit en gång till, så kommer jag stå vid stadsgränsen med ett avsågat hagelgevär och hälsa dem välkomna med en skur av bly”. Han var riktigt förbannad på oss, riktigt sur efter en spelning vi gjort. Kanske var det för att vi inledde hela konserten med att skrika från scenen: ”Ni är den fulaste publik vi någonsin sett!”. Men det var ett skämt, vi vill ge publiken en spark i röven så att det händer någonting, att kicka igång en stämning.
— En annan lustig grej med Lundaspelningen var att eftersom att allting var så utflippat så trodde publiken att allting var tillåtet. Det kom upp en snubbe upp på scenen och drog av sig byxorna och dök ut bland publiken. Då vänder sig Ceasar mot mikrofonen och säger ”Så där ser det ut när man gör bort sig”. Och alltså står vi själva aspackade i kärringnattlinnen, med mascaran rinnande i ansiktena och är helt tokiga…
— Vår pianist blev helt till sig och fick för sig att rockposera lite. Så han ställer sig bredbent med ena benet på pianot, och glömmer helt bort att han är näck under. Så att hela publiken som är framme vid scen får se hans genitalier dingla i takt med musiken. Fri insyn! Det blev såklart vågen på den halvan av publiken som stod mitt framför honom!

Vilka är den minsta publik ni spelat för?
— Det måste nog vara på Loppen i Kristiania, då hade vi sju betalande i publiken… eller om det var sju i lokalen och tre betalande… Eller så var det sju i lokalen, och två i baren… och en ljuskille, och två vänner som stod på gästlistan — vilket gör det alltså till två betalande i lokalen…

Vad är det som skiljer just er från resten av rockvärlden?
— Det är nog mycket av musiken som görs i en strömlinjeformad musikfabrik. Men det kommer mycket från oss själva. Vi gör det här med musiken själva och vi tar inte in någon låtskrivare som ska göra en säljande refräng till första singeln på skivan. Det är vi fyra individer som är Caesars Palace, och då blir det mindre strömlinjeformat och mer originalitet. Mer personligt, för att det är känslan vi främst är ute efter. Fabrikstillverkad musik tycker vi inte är så sexigt. Det börjar bli allt fler egensinniga band som kommer ut på den stora marknaden: Soundtrack of Our Lives, The Plan, Weeping Willows, Silverbullit, Bad Cash Quartet, Broder Daniel. Håkan Hellström, han är extremt folklig men ändå gör helt sin egen grej. The Ark ligger etta på Trackslistan. De gör sin egen grej men har nått enorm framgång. Vi och de andra banden som gör sin egen grej är äkta. De band som är selfmade är på frammarsch. Lever rocken och kärringnattlinnen!