Pelle Ossler, en gång medlem i Wilmer X, gav för en tid sedan ut dubbelalbumet Desorienterad.
Vi möts på Centralen i Stockholm för ett samtal, innan han tar tåget söderut.
Ossler för handen genom håret och säger lite ironiskt att han är en usel sångare, en medioker gitarrist, och en medioker textskrivare, men att han så gärna vill göra rockmusik.
— Om allting är halvdant, vad ska man då bygga på? Min grund är det faktum att jag är lite halvdan på allt, men att jag vill så gärna. Och det tror jag lyser igenom väldigt bra. Jag skiter i hur det låter, hur mycket jag säljer eller vad folk tycker. Det är inte riktigt sant, men i alla fall det är grundtanken. Jag vill förmedla någonting som människor grips av. Eller så skiter de i det, för att de inte har tid med att bli upptagna. De behöver inte mig och min äkthet för de har annat att göra.
— Människor kan tycka om min musik, men de springer inte benen av sig för att köpa plattan. Min musik är inget människor måste köpa och lära sig sångtexterna till. De kan istället ha den som en fond till sitt liv, ha den på i bakgrunden medan de diskar. Jag vet inte vem mottagaren är, sjunger inte för någon specifik. Jag skiter i om lyssnaren får en enorm insikt och bestämmer att ändra sitt liv eller om det inte händer någonting. Jag vill kommunicera. Och jag gör det med en dubbelplatta, bara för att ingen annan satsar på sådant. För att andra fegar och väljer lättare, snabbare vägar. Det är säkert inte alla artister som är villiga att lägga ned så mycket tid på någonting som är introvert. Det känns lättare efteråt, en sorts terapi, en befrielse. Om man har tvivel och vilsenhet inom sig. Det blir så mycket lättare att prata om det när det finns på skivan, för då har det blivit konkret. Vissa texter är ord staplade på varandra, som då jag spelade in det lät fullständigt obegripligt, medan det nu är fullständigt begripligt. Sången är klar och tydlig, meningarna har en innebörd eftersom de behöver varandra.
Lekte sig in i Wilmer X
Han måste känna stolthet för att kunna sätta sitt namn på en skiva. Och det känns rätt med Desorienterad, liksom med de andra skivorna han gett ut. Att man även kan blicka tillbaka och känna stolthet över skivproduktionen.
— Som min far alltid sa då jag var liten ”För helvete Pelle, bruka allvar”. Jag har faktiskt lekt mig in i rockvärlden, lekte mig in i Wilmer X, men jag har haft en vilja till allvar. Bäst tycker jag om då jag blir förvånad över mig själv då jag gör musik. Spelar medvetet slarvigt för att sedan då jag efteråt lyssnar på det, höra saker som bara kom med i upptagningen, men som jag själv inte kunnat tänka ut. Det glimmar till, otroligt häftigt. Det kan också bli hur dåligt som helst, men det är priset som man får betala för att nå utöver sig själv, utöver sin egen förmåga.
Det är en konst att få en trasig gitarr och en vacker cello att mötas. Det är inte lätt att få en gitarr att låta rå och trasig. Gänget i bandet jobbade länge för att få gitarren att gnissla. Tog också en gammal tramporgel med spruckna bälgar och en synt från -69 och kombinerade ihop dem i någon sorts mänsklig tragisk ton, den lät ensam. Av det fick de en ljudbild som inte känns igen, kanske man känner till elementen, men inte ljudet i sig.
— Jag gör musik som är vacker i sin smuts. Det finns en smuts i landet, men man sopar gärna bort den. Kommer att tänka på filmen med Sex Pistols, The Filth and the Fury. Deras trasmode, säkerhetsnålarna som håller ihop kläderna kom från att skenet alltid försöks hållas uppe i det brittiska imperiet. Det var en sekvens i filmen där överklassen kom i sina skinande skor och kritstrecksrandiga kostymer längs Kings road. Och så var det sopstrejk vilket gjorde att det var berg med sopor överallt, där gick de mitt i smutsen och försökte se obesvärade ut. Och Sex Pistols valde att klä sig i sopor för att visa människor att världen går åt helvete, och så går alla och lallar omkring.
Det får aldrig bli söndertänkt
Man får inte bli för organiserad, för då blir musiken hel igen. Då blir det söndertänkt, som Peps Persson brukar säga. Det får aldrig bli söndertänkt, att man gör det efter en förutbestämd struktur eller att det går på rutin. Peps är härlig, han litar till att den gudomliga inspirationen kommer till honom. De kör låtarna på ren vilja, de håller ihop exakt, men om någon släpper det minsta så faller hela låten. De är så på gränsen man över huvud taget kan vara. Också i befrielse, om en låt vill ta tjugo minuter så får den göra det, man följer med det som kommer ur en där i stunden. Om den inte gör det bryter han och kliver av scenen, går till logen och röker på tills lusten kommer, sedan går han på scenen igen och kör.
Ossler kommer in på att prata om recensionerna av Desorienterad och att han fick ynka tre rader och ett mediokert betyg i en tidning. Det var en kränkning på flera plan att få den platta han arbetat med så länge, hans livsverk, reducerat till tre rader och en trea i betyg. Dessutom av en recensent som han personligen känner. Dessutom var det en sågning i Svenska Dagbladet, utan anledning hade recensenten gett sig på honom och fullständigt trampat ned albumet, tills det fanns ingenting kvar. I Göteborgs Posten var det en rubrik: ”Pelle Ossler längtar efter att bli förstådd”. Det är inget han själv känner igen sig i. Snarare att han längtar efter att förstå sig själv.
Brytningspunkten
Ossler trivdes bättre med att bara kunna tre ackord på gitarren. Han kunde bara de mest basala, men dessa tre ackord spelade han med en passion som djävulen själv. Det blev bara sämre då han lärde sig att spela gitarr på riktigt. Då ville han hacka sönder musiken i beståndsdelar, slå sönder allting för att få det tillbaks till det ursprungliga enkla.
Han har precis liksom många andra artister åkt på sina smällar i pressen. Ännu har det gått obekymrat förbi och inte riktigt fäst i honom, för tilltron är större än rädslan att misslyckas. I det inre bär han en skräck att någon ska komma på honom. Att det ska komma en recension där det står att nu vet vi precis vad Pelle Ossler vill, vart han siktar men han kan inte för att han misslyckas kapitalt, ett patetiskt försök.
— Jag känner mig själv som en efterföljare, jag glider fram i kölvattnet efter det andra redan gjort, redan skapat. Igen har hitintills klurat ut vad jag är, och tur är det.
Lämna ett svar