Recensioner av demokassetter och CD med nya svenska artister — Nicke Boström (NB) / Robban Svensson (RS)

Indie tapeter

Det var en gång i tiden då jag verkligen längtade efter demoband. Gärna enformigt stöpta gäng som visste var skåpet skulle stå. Envisa och förutsägbara kids som älskade shoegaze och brittisk indie. Pojkar och flickor som i sina sovrum hade Jesus & Mary Chain, The Smiths och en bunt Sarah-popband som tapeter.
Det ultimata demobandet!!!
Vi är faktiskt inne i ett nytt årtusende och jag ser inga större tendenser till förändring i demohögarna. Jo, tekniskt har lite skett. CD-skivan har gjort starkt intrång och det är knappt man ser en gammal hederlig C-30-kassett nuförtiden. Sen så är det lite mer elektronisk musik nu även om en bunt vissångare gör sitt för att hålla musiken på en mer jordnära nivå där Nick Drake och Will Oldham är gudar. (NB)

Ultimata demobandet?

SOULBOXOPERA — Linköpingsband som med receptet lättnynnad, pompig gitarrpop gått hem på många av landets scener och det kan jag förstå när nya materialet ekar i mitt huvud.
Deras senaste demo fortsätter på det tidigare spåret; medryckande melodier med snyggt arrangemang med lite blås och fluffiga syntar kontra luftiga gitarrer. Är du gammal indievän vet du att producent Jörgen Wärnström återfanns i Cloudberry Jam. (NB)
drink.to/soulboxopera

ED — Premature ep
Jag fick deras ep direkt i handen på årets Emmabodafestival och det är lika trevligt varje gång det händer. Det blir mycket personligare och man får en hint om hur bandet funkar.
Att döma av baksideskonvolutet ser det faktiskt ut som att de två medlemmarna i Ed sitter i skogen mellan de två scenerna i Emmaboda. Musiken har dock ingen som helst anknytning till naturen i sig. Den har mer gemensamt med alla de band som spelar där. Tänker på ensamma män med gitarr som Elliott Smith, Ben Lee och Mark Linkous.
Tänker också på mindre pretentiös sing-along pop och The Bear Quartet med lite mindre djupsinne och talang. Teenage Fanclub… En duo jag ska lägga på minnet. (NB)

JONATHAN SVÄRD dök personligen också förbi ettnollett-tältet på årets Emmabodafestival med sin egenproducerade musik. En tystlåten ung man med uppenbart bestämda och klara riktlinjer i sitt skapande.
Det handlar om ambient techno ibland på gränsen till electronica. Jag associerar till Warpstallet och Berlins Tresor — smart och minimalistisk ambientmusik i ungefär samma landskap som Maurizio och Autechre.
Här finns möjligheter till skivkontrakt utrikes. Här hemma är det inte många på skivbolagen som förstår sig på denna musikform. (NB)
jonsva@hotmail.com

BJÖRN KLEINHENZ har förpackat sin demo snyggt och tilltalande.
På bildomslaget blickar Björn ut över ett öppet landskap från en träbänk som han sitter högt på — på själva ryggen av bänken.
Musiken berättar också om att det handlar om tillbakalutad och avslappnad pop med textfraser om sol, vind och vatten. Kärlek och relationer är inget nytt för Björn heller.
Hela fem snygga låtar där jag har en favorit — Fly, som associerar till duktiga unga män med gitarr som Elliott Smith och Nicolai Dunger. (NB)
bjorn@kleinhenz.as

Hopp på svenska

JOHAN BORGERT är tillbaka med nytt samlat demomaterial. Han har skrapat ihop hela 14 nya låtar sen sist. Jag gillade det första gången och jag gillar det nu. Jag gillar Johan så skarpt att han fått äran att spela på min klubb i Stockholm + på ettnollett’s trädgårdsarrangemang i Hultsfred. Johan kunde tyvärr inte medverka i Hultsfred eftersom han drog på sig en förkylning under natten efter rejält festande — han tappade rösten.
Johan återfanns tidigare i det kortlivade popbandet SCOTT, som släppte en kritikerrosad singel på ett stort svenskt skivbolag kallad Skott i hjärtat. Johan har blivit kär och blottar sin själ i vackra, ekande popsånger på svenska.
Johan är enligt mig en av landets få artister som kan sjunga på ett inlevelsefullt sätt om hjärta och smärta på ekande svenska.
Johan skulle kunna jämföras med en melankolisk Jakob Hellman! En engelsk motsvarighet kanske kunde vara Nick Drake…
Lyssna bara på titlar som Stilla barn, Kom inte hit och tala om för mig, Du drar mig neråt dag för dag och På lätta fötter — och du förstår vad jag menar. (NB)

OPOSSUM är hälsingar som gör minimusik i lågbudgetformat. De har övergett engelskan för ärans och hjältarnas språk och det känns helt rätt. Dyster har nåt i all sin enkelhet. En gammal new wavare som jag får nåt varmt i hjärtat av det linjära i Kanske ses.
Opossum är nån magi på spåren i studion (eller är det pojkrummet?). Kan funka på en caféscen live också… då jävlar! (RS)

Ååå tjejer…

Någon som minns Halmstadstjejerna Sparky? Nu har de splittrats och Elisabeth Nilsson har gett ut en samling egna låtar.
ELU är hennes artistnamn. Elisabeth kvittrar och sjunger fjäderlätt och lite halvfalskt om Amerika och New York City och jag har lite svårt att urskilja textfraserna, men jag tror knappast att de handlar om terrordåden.
Elisabeth låter ibland som en ung Kate Bush, men önskar säkert att hon hade samma vokabulär som Björk. Jag ser gärna Elu live — Emmaboda nästa kanske? (NB)

D-MINUS från Solna har kvinnlig sång och piporgel och första låten Steeplechase är skamlös pop. de kör även Motorheads Killed By Death i San Remo-version och detta är som det låter: kul, nästan ambitiöst, men kan bli för mycket hjärna istället för hjärta.
Jag önskar D-Minus ett namnbyte och en wizard-producent som kan locka fram Steeplechase i all sin glans. (RS)
d_minus@polisen.nu

DE STIJL kommer från Göteborg och har ett Mondrian-inspirerat omslag till sin demo. Musiken drar dock åt det traditionella ösrockformatet. Men de har ett lite knas-sprättigt sound som man borde utveckla. Om det nu är ett sound eller kanske bara resultat av en tajt budget.
Maximal R&B som de själva säger. Fast R&B, betyder inte det något annat, något väldigt långt från rock’n’roll nuförtiden? (RS)

Med syntar på hjärnan

PARIS från Stockholm är en flitig kvartett. Trots att de endast existerat i något år har de redan avverkat en Greatest Hits-cd med 15 spår.
Paris berättar att de precis kommit hem från Danmark där de varit och spelat in sin femte demo i Superheroes-sångaren Thomas Troelsens studio. Detta verkar lovande och Superheroes känns som en bra referens i sammanhanget. Paris har lite samma anda i sig. Fjäderlätt pop med syntar i förgrunden. Banden skiljer sig lite eftersom Paris har två tjejer med i sättningen. Det var också Annika och Emma som tog initiativet att starta bandet år 2000.
Annikas pojkvän Mattias, som f ö också medverkar i gruppen, skaffade en gammal analog 8-kanals porta och de började att spela in hemma i sovrummet. Ingen av dem kunde spela trummor eller programmera så de använde sig av de inbyggda rytmerna i ett par gamla leksakssyntar till en början.
Paris styrka är charmen och lekfullheten. De verkar smajla varje sekund och det gör att deras koncept håller. Min förhoppning är att de håller sig på den nivån och att arbetet med Superheroes-Thomas ger frukt. (NB)
http://dive.to/paris

Betydligt mer syntar levereras från Stockholms TABLOID, som vi skrivit om tidigare i ettnollett. I motsats till Paris känns de gravallvarliga och kan sina Depeche och Belgien-band.
Det finns ett par knytnävar till hits på deras nya demo, men det riktiga bottennappet är en cover på Cyndi Laupers Time After Time som tar en tillbaka till 80-talets ytliga Miami Vice och Pretty Woman. Brrr… (NB)
hem.passagen.se/tabloid

Ett mer monotont syntbetonat band är Lunds CONFESSIONS OF A STAR. Med Lovecide gör de gitarrdränkt syntig musik med drag av Joy Divison som skapar en sällsam stämning.
Det ekar 80-tal, svartklädda ungdomar med stripigt hår och allvarligt ansiktsdrag. Idag finns en svensk motsvarighet i Yvonne och om jag inte misstar mej hett så har de lyssnat en hel del på sina kollegor. Kent är en annan antagen influens. Och en gång i tiden fanns ett annat Eskilstunaband under namnet Superswirls som jag kommer att tänka på.
Jag gillar detta. Med risk för att återgå till min “svarta” period i livet som möbel på en av Stockholms mest legendariska klubbar Ritz, får jag ruska till mej själv en aning för att vakna till och inse att jag lever i ett nytt årtusende.
Jag kommer också att tänka på ett mer “fjädrigt” Carter (The Unstoppable Sexmachine) och brittisk indie med svävande ljudmattor av syntar som smattrar fint i bakgrunden. (NB)
info@confessionsofastar.com

“Kick-ass”-pop

Blekingska BADGER har spelat in 5-spårs cd:n When Everything’s Tumbling i Beagle Music studio i Skåne, vilket borgar för popreferenser.
Första låten In A Wheel är mycket riktigt pretentiös powerpop som både är snärtig och lite, lite invecklad. Jag uppskattar att sångaren tar stora språng. Rediga tag. Resten av demon planar tyvärr ut och baksidan med denna typ av finsmakarpop börjar att skönjas — ibland känns dagens pop som vad jazzrocken var på 70-talet, d v s självgod.
Hmm… lyssnar på In A Wheel en gång till… tänk dig full tingel-tangel-julgransutstyrsel så att alla detaljer och orgelslingor kommer fram…
Badger: nöj er inte med den rakaste vägen mellan två punkter! Ta kontroll över era liv! Bli galna! Åtminstone i studion. (RS)
www.badgersearth.nu

SUNDAY TRAIN är tre unga män från Partille utanför Göteborg. Jag tänker på Oasis! Och referensen är klockren — till en början.
Inledande It Must be The Music är en svensk Wonderwall. Det är vaggande poser i anorak och stela, klara blickar. Men jag ser inget negativt i detta. För så fort Sunday Train avviker från Oasis-tendenserna blir de genast mycket intressantare. Det finns nåt gott i det.
Alla som kan musikhistoria vet ju att Oasis i sin tur plankat Beatles — snott hela ljudbilden! Så ingen skugga över Sunday Train.
Bästa spåret är det sista — Shine, där Partilletrion kör in på ett spår som kan ta dem till Hultsfredsfestivalens demoscen! (NB)
eoglon@hotmail.com

FAKE MOSS har sina rötter i JAMC, Doors, Cult och Joy Division och då börjar jag vädra morgonluft! Allt går som bekant i vågor och jag kan garantera att de senaste tio åren varit mycket ovanligt med dessa influenser — även på demo-nivån. Konstigt men så är det. Desto bättre då när Fake Moss dyker upp och verkar ha ordning på influenserna och samtidigt lovar nån sorts självständighet. De är säkert redan i rullning då du läser det här och man hoppas ju att dom kan behålla en viss cool mystik och spara den värsta “kick-ass”-rock’n’rollen till extranumren… (RS)
fakemoss@hotmail.com

Hårdvisa

MAGNUS PALMSKÖLDS TRIO är ett anagram för tre Malmöpågar som går till rötterna; nylon-strängat och tamburin i Peptalk.
Chansonen i Sista valsen är lika enkel i kompet men har tyngd. Denna trio är vad jag förstår lite av “yrkestrubadurer” och det finns kunnande här, det hörs. Cd:n är ganska direkt i tilltalet men… vad jag vill säga är att genren är svår, svårare än alla former av rock/popmusik.
Trion skall ha applåder för sitt initiativ och jag hoppas kunna återkomma till mera äventyr inom denna sköra musikstil.
En annan Malmöbo MARCUS EVANGELICO har på 5-spårs cd:n Mitt Paris lite mer elektrifiering och trumkomp, eller pukdunk i alla fall. Med en skärva av krossat glas har en stämning som jag gillar. Däremot har jag lite svårt för Marcus sång som nog behöver tuktas. Trots mina anmärkningar så är åtminstone jag redo för mera visor/chansoner från Magnus Palmsköld, Marcus Evangelico och alla ni andra där ute. Kom ihåg att vispop byggde landet! (RS)
magnuspalmskoldstrio@spray.se
marcusevangelico@angelfire.com

Hugo och Mattias i CELESTINE från Enskede har lirat ihop snart ett år, men har varit aktiva i andra band i närmare femton. De har sina rötter i jazz och vis/folk rock, men verkar gilla annan musik. Deras bredd gör det hela intressant.
Man kan tyda att de är “etablerade” och att de kan sina instrument. De improviserar gärna och musik-kemin är tilltalande. Att Rhodespiano och akustisk gitarr funkar ihop är ett faktum. (NB)
eriksson.mattias@telia.com

LAUREL MUSIC hette tidigare Laureate och med nya materialet visar ledfiguren Tobias upp en fortsatt god sida av soft rockmusik à la Nick Cave / Tindersticks. Inget att vifta bort! (NB)
tobiasisak@hotmail.com

Till sist; stoppa pressarna! ITCH från Rättvik. Extremsportare som är klart bättre än sina influenser Fireside. Lycka till i Vitryssland!
itch@telia.com