De spelar ett slags gladpop. Pop med sinne för trallvänliga melodier och lätt-nynnade refrängfraser. När de framträder live verkar de befinna sig i ett tillstånd av eufori och en spelglädje med kraftig aura kretsar kring scengolvet.
De ler och gitarren sitter högt uppe vid halsen på sångaren och gitarristen Peter Morén.
Det finns en lätt känsla av att man befinner sig på The Cavern i Liverpool och året -64, men nu är det 90-tal och det finns mycket mer än beatmusik i gruppmedlemmarnas hjärnor.

Peter Morén och Björn Yttling har spelat ihop sedan tonåren och de lärde känna tredje medlemmen John Ericsson för c a två år sedan. Det föll sig nästan naturligt att de skulle kalla sig för Peter Bjorn & John.
Jag går direkt in på bandets sound och utvecklingen kring detta.
John: Vi försöker att göra låtar fördomsfritt vad gäller stil. Sånt vi själva skulle vilja lyssna på. Kemin i trion är väldigt speciell och bra.
Peter: Det händer intressanta saker när vi repar. Allt vi gör är att skriva och spela poplåtar utifrån våra förutsättningar som personer. Och just dessa tre personer trivs bra ihop.

Det finns vissa anspelningar på Paul & John (McCartney och Lennon) i ert gruppnamn och er musikaliska framtoning…
Björn: Den varianten har vi inte hört förr. Däremot har folk sett kopplingar till artister som Peter, Paul & Mary och Peter & Gordon. Vilket i och för sig är okej.
Peter: Namnet grundar sig i att vi inte kom på något namn. Till slut tyckte vi att vi likaväl kunde heta som vi redan gör. Men med en lite “engelsk” touch. Det ligger i linje med våran ödmjuka attityd som band. Vi är oss själva.

60-talsinfluenser spelar en ganska stor roll i ert musikskapande kan jag tänka.
Peter: Visst har väl jag personligen lyssnat ofantligt mycket på 60-tal genom åren, men när det gäller den typ av musik vi spelar kan man nästan referera ännu längre tillbaks i tiden. En av de traditioner vi knyter an till är den klassiska låtskrivartraditionen och där kan man väl säga att vi likaväl influerats av äldre kompositörer som t ex Hoagy Carmichael och Gershwin som av Burt Bacharach och Jimmy Webb. Det var ju popgitarren som kom med 60-talet, knappast popmelodin. Numer lyssnar jag mer på ny musik än äldre, även om jag fortfarande upptäcker “nya” gamla saker som t ex Monkees, som var ett grymt eklektiskt och intressant band bakom tv-seriekulisserna.
Björn: Annars är väl de äldre artister som betytt mest för oss som grupp. Paul Simon, Zombies, Byrds och Beach Boys.

Vad har 90-talet tillfört er och ert sound? Stilarna har ju varierat under årens lopp.
Peter: Vi är ju någonstans barn av 90-talets olika indievågor. Såväl Eggstone, som lo-fi-vågen med Pavement och senare Elliott Smith har nog satt sin prägel på oss.
Björn: Förutom Elvis Costello då som under alla perioder varit någon slags husgud för åtminstone mig och Peter.
John: Vår sammantagna musiksmak är väldigt bred och innefattar allt från franska visor och filmmusik till viss hip-hop och fri-jazz, men just nu känns det roligare än på länge med indiemusik.
Peter: Två amerikanska städer fångar nog allas våra intressen. Dels Chicago med artister som Jim O’Rourke och Sea & Cake dels Athens med Elephant 6-kollektivet. Det är två riktningar jag tycker att vi på olika sätt känner ett visst samröre med musikaliskt som band.

Ni är uppväxta i mindre småsamhällen (Norsjö, Mora och Hortlax). Vad ser ni hos Stockholmscenen som inte finns någon annanstans?
Björn: Det har ju blivit så att de flesta man känner bor i Stockholm och det finns egentligen inga alternativ i Sverige för vår del. Dessutom är det en trevligare stämning mellan de olika banden nu än för några år sedan.
John: Sen finns det ju faktiskt många bra demoscener i Stockholm även fast många beklagar sig. I andra städer är det ju mycket sämre.
Peter: Det finns många entusiaster i huvudstaden, som ordnar konserter och klubbar utan egen vinning. Sånt är ett måste för en levande bandscen.

Och nu har ni en egen utgiven singel? Hur känns det?
— Det känns jättekul. Vi ska försöka ha ett redigt släppkalas också med gästartister och annat. Man kommer ju till ett stadium när man inte längre vill göra demos. Vi har gjort tre demos med det här bandet och nu har vi intalat oss själva att det inte blir några fler. Vi vet ju själva att vi är bra och därför känns det lite förnedrande att skicka runt demos till bolag. Vi passar ju inte riktigt in hos vare sig storbolag eller indiebolag. De sistnämnda är ofta extremt nischade och eftersom vi vare sig spelar twee, alt-country eller hardcore, blir det knepigt. Nu planerar vi redan EP nummer två. Förhoppningsvis vill någon ge ut den.

Alla nyfikna bör kolla in bandet på populära klubben Accelerator i Stockholm den 3:e augusti. Kolla dessutom in dem i Linköping och Örebro senare i höst.