Vi befinner oss i en halvsömnig liten ort inbäddad i de djupa småländska skogarna. En liten ort som ser ut som så många andra svenska småsamhällen till ytan sett.
Det är tidigt 80-tal och alla ”har koll på läget” — 80-talet är ju framtidens årtionde… Här växte det upp en kille med stora snälla ögon med stripigt hår och liten kropp. Hans namn var Johan. Han var skolans lilla Vickevire och egentligen förstod ingen vad han pysslade med på fritiden hemma i pojkrummet.
Det lyste ofta länge inpå nätterna — lampan var tänd i stort sett dygnet runt. Var han mörkrädd eller var han vaken? Satt Johan och byggde på plastmodeller och sniffade lim eller var det helt enkelt bara så att han somnade med lampan på?

Det har gått närmare femton år, Johan har blivit stockholmare, spelar eftertänksam rock med djupsinniga texter. Han har fortfarande stripigt hår, stora snälla ögon och liten kropp men han är stor med sin musik. Var det månne ett envist surrande ljud i huvudet som gjorde att lampan var tänd i pojkrummet där nere i de djupa småländska skogarna? Det är fortfarande en stor hemlighet.

Johan berättar gärna om det band som han numera lever med i sinnet dygnet runt — Music 77.
— Det är jag och några av mina närmaste vänner. Dom som varit med hittills är Karl Henningsson (trummor), Stefan Holmberg (bas), Thérèse Johansson (sång), Mattias Johansson (banjo) och Henrik Carlsson (piano). Det är lite flytande och det beror lite på vilka som har tid och lust att vara med.

Du hade tidigare ett band under namnet Bob och ni gav visst ut en vinylsingel?
— Vi gav ut en singel med två låtar på samma bolag som vi nu släppt vår debutsingel med Music 77; Persona Grammofon. I Bob ebbade allting ut, det var inte lika kul längre och alla ville göra olika grejer. Aven om vi inte har spelat ihop på två år, så finns Bob kvar någonstans. Vi får se om det blir något mer någon gång.

Vad har du för filosofi runt Music 77? Hur vill du att folk ska reagera på er musik?
— Jag ville från början göra så enkel musik som möjligt. En gitarr, bas & trummor. Inga effekter. Jag vill inte heller stå och harva i någon replokal, så när vi har en spelning träffas vi för en snabb genomgång. Det har väl ändrats lite nu i och med att det känns så kul att spela tillsammans. Så nu träffas vi ibland i min lägenhet och repar. Lite oftare i alla fall. Det finns också planer på att ta in blås och stråkar till nästa inspelning.

Jag gissar att en av dina förebilder är Will Oldham. Vad tycker du om hans tidigare grejer i Palace?
— Rätt. Jag har lyssnat mycket på Oldham och tycker jättemycket om det. Tidiga favoriter skulle väl vara You Have Come In Your Hair And Your Dick Is Hanging Out (från albumet Arise Therefore) och en sång som alltid får mig på bra humör: Work Hard/Play Hard (från albumet Viva Last Blues) och Get On Jolly EP:n (med alias Bonnie Prince Billy /Red.) är något av det bästa jag hört.

Annat som influerat dej genom åren?
— Twisted Sister fick mig att vilja spela musik och så lyssnade jag väldigt mycket på Nick Drake förut. Leonard Cohen, Sonic Youth, The Smiths och musikalen Hair är några av de första jag kommer att tänka på. Just nu lyssnar jag nästan uteslutande på singer/songwriter-grejer och liknande.

Hur ser du på musikklimatet? Kommer det för många Red House Painters kopior?
— Nja, jag tycker det är mest rockmusik man hör när man är ute. Eftersom jag tycker att lugn musik är mer intressant, så blir jag bara glad om jag får chansen att se och lyssna på en ”Red House Painters-kopia”.

Du är ju smålänning och gammal ettnollett-prenumerant — har du blivit Stockholmare nu? Vad tycker du om stan? Är du fast?
— Det har ju varit ganska dåligt med spelställen senaste tiden, men det verkar bli bättre. Det börjar komma upp fler och fler klubbar som är intresserade av livemusik nu. Men fast i Stockholm är jag väl inte, ska tillbaka till skogen någon gång.

Nu har ni släppt en singel. Berätta lite om arbetet kring skivan.
— Det blev lite för mycket för mig här i Stockholm så jag flyttade ner ett år till Vimmerby och skrev en massa sånger. Sen ringde jag runt till några vänner och frågade om de ville hjälpa mig med inspelningen. Men med på singeln är bara trummor, bas, gitarr och lite piano. Allt spelades in live och är väldigt enkelt. Vi spelade in den på en kväll med Dennis Askevik (vän och ljudtekniker), så vi kom billigt undan. Jakob Kaae på Persona Grammofon fick höra det och han tyckte om det.

Och vad händer framöver?
— Nej, inte mycket. Jag har pratat lite med amerikanska bolag, men ingenting är klart. Ska väl försöka få ihop nya grejer av allt som jag gått och nynnat på. Det är tänkt att vi i sommar ska ta några veckor i en stuga vid Vena i Småland och spela in en fullängdare.