Han blev tonårsidol 1998 och låtar som Jag vill vara som du och I en annan flicka spelades flitigt på P3, men framförallt i flickornas tonårsrum. Låtarna kom från Lasse Lindhs Lloyd Cole-inspirerade debutalbum Bra och det gick bra, men sedan blev det tyst.

I februari i år var han tillbaka med albumet You Wake Up At Sea Tac som han själv önskar varit hans debut. Den sockersöta popen är borta och svenskan har bytts ut mot engelska.

En dag när Lasse var femton år skrev hans pappa Urban upp olika ackord på ett papper till honom hemma i Härnösand. Samma kväll hade han tagit ut sin första egna låt. Lasse hade olika band som My White Devil och Poets Of Wilde (det sistnämnda existerade bara i några veckor). Pappa Urban var med i båda banden. Efter gymnasiet åkte Lasse till Skåne och gick teaterskola och träffade Karl-Jonas Winqvist (numera medlem i First Floor Power) och upptäckte att de två hade samma musiksmak. Efter att ha gjort lumpen ett år i Sundsvall åkte nittonårige Lasse tillbaka till Skåne och Malmö med en hel hög låtar i bagaget.

När fick du egentligen ditt första skivkontrakt?
— Jag startade bandet Chevy med Karl-Jonas och så spelade vi in en demo med farsan. Så åkte vi upp till Stockholm och spelade upp den för olika skivbolag och fick bra respons med en gång. Sedan så spelade vi in en till demo och den fick vi kontrakt på. Det tog bara någon månad. Vi spelade jävligt mycket. Då hade vi börjat ge ut grejer. Sedan runt 1997 gick vår A&R över till förlaget på Universal och då fick vi sparken. Chevys A&R undrade om jag ville göra någonting själv och då sa jag ja, för det var enda alternativet.

Från EMI till brevbäring

Sedan spelades en ny demo in där Lasse tog hjälp av medlemmar frän både Chevy och My White Devil. Efter en dryg månad fick Lasse kontrakt med EMI.
Singeln I en annan flicka släpptes i samband med att albumet Bra släpptes och gick över förväntan.

Hur var debutalbumet?
— Det lät väldigt tillrättalagt. Det är jättefina melodier, men ett väldigt traditionellt sound. För bra musiker för att det ska bli intressant.

När kände du att det var något annat på gång?
— Bara fyra månader efter att albumet släpptes hade jag aningar om att jag ville göra någonting annat. Så jag startade bandet Tribeca med Claes Björklund 1999, mer eller mindre i hemlighet. Sedan så spelade vi in och i mars samma år hade vi fått kontrakt med ett managementbolag och då var vi helt säkra på att alla skulle älska oss. Efter det så sa jag upp kontraktet med mitt gamla bolag. Hela Tribeca-biten är en musikalisk superframgång för mig personligen, även om vi inte gav ut någonting. Det var helt enkelt bara dålig timing. Efter det jobbade jag som brevbärare ett tag.

Stanley Kubrick och Martin Scorsese

När började nya albumet ta form?
— I mitten av förra året blev jag sugen igen. Då ville jag bara ge ut det. Jag satt och gick igenom låtar till skivan och kände jag att mina engelska låtar var mycket bättre. Jag kände mig löjlig när jag sjöng på svenska. Så vi spelade in You Wake Up At Sea Tac på sensommaren och mixade i London på hösten. Jag fick ett erbjudande av Labrador att ge ut den, men jag ville inte ha kontrakt i Sverige. Men sedan kände jag att nu vill jag bara ge ut det, så då blev det så. Första singeln från albumet var låten Bruised och den släpptes den 27 Januari.

Det lustiga med skivan är att många drar paralleller till Elliott Smith, en artist som Lasse knappt har hört:
— Jag lyssnar inte på så mycket musik överhuvudtaget när jag gör mina egna låtar. Men när jag gör det blir det mest engelskspråkig musik, säger en glad Lasse som vid det här laget har hunnit göra en hel del spelningar och ytterligare singelsläpp?

Varför tackar du filmskaparna Stanley Kubrick och Martin Scorsese på senaste albumet?
— För de har betytt så mycket. De har betytt mer än musiken. Det blir väldigt mycket film. Jag vill dit. Skivans titel är en replik ur filmen Fight Club.

Vad gör du annars vid sidan om musiken?
— Jag skriver just nu på en bok och läser filmvetenskap på Universitet.