Duel bildades i Köping senhösten 1995 under namnet Brenda. De fanns egentligen inte på riktigt utan det var ett påhittat band som skulle uppträda i en film i ett högskoleprojekt. Kort efter filminspelningen kom någon på idén att man kunde utveckla det till ett riktigt band. Det tog några dagar och bandet var fött.

Hur fann ni varandra?
— Tja, vi är ett tajt kompisgäng och alla kände alla fastän inte alla var med från början. Jag och Danne B som sjunger har spelat ihop sedan tioårsåldern och vi har spelat mot varandra i pojkfotbollslag, säger Mattias Beijmo som jag har en liten pratstund med.

Ni har spelat tillsammans ganska länge nu…
— Jo, i sex år. Innan spelade jag med ett par andra band så jag har sammanlagt spelat i ungefär tio är. Första gången jag och Daniel Björklund spelade tillsammans i samma band skedde under det något pretentiösa namnet The Human Gallery. Vi spelade på syntar genom gitarrstärkare och enbart instrumentala syntcovers. Duels första spelning var på Smedjan i Köping som förband till Naked 1996, berättar Mattias.

Ni har gett ut en skiva nyligen, är ni nöjda?
— Vi är lite kluvna. Det tog så förbannat lång tid att spela in den så man förlorade känslan efter ett tag. Personligen tror jag att vi hade tjänat på att vänta med den — vi blev ju signade mitt i allt och kunde ha väntat. Men samtidigt tror jag att det var viktigt för oss att “få ut skiten på gatan”, som vi brukar säga.

Folk verkar tycka om era låtar.
— Förbluffande väl! Jag har varit ute med en hel del andra band, men har aldrig varit med om att folk så ofta kommer fram och ger en komplimanger efter spelningarna. Och då är de inte ute efter gratis öl i logen! Recensionerna har varit övervägande positiva; framförallt i utlandet. Jag tror att vår marknad framför allt finns där, och det är lite av skivbolagets intention också — tror jag, förklarar Mattias

Och nu är det alltså ett album på gång?
— Japp. Vi har lovat att vara klara till den första september. Vi disponerar bolagets egna studio hela sommaren. Sedan skall det bli extra pålägg och mix någon annanstans. Abul (bandets producent) tjatar om att mixa skivan i Kingston, det är ju så mycket bråk där. Arbetsnamnet på skivan är just nu The Baboons of New York.

Berätta lite om skivbolaget som ni skrivit kontrakt med.
— Meglo Sound Systems, eller DMI som det egentligen heter, är nystartat och pengarna kommer från IT-branschen — ja, det är riktiga pengar; jag har sett dem, och dessa pengar har nu använts för att starta upp en etikett. Bolaget håller just nu på att slutförhandla med en singer/songwriter från Los Angeles som heter Peter Knight som låter som en blandning mellan Nick Drake och Ryan Adams. Dessutom finns ett antal andra lite mer svårsålda akter med i bagaget som Gående TV och The Boyscouts of America. Hela idén är att jobba med nischad musik som inte låter mainstream, och använda nätet som både marknadsförings- och distributionskanal. Duels platta blir första släppet, sedan följer släpp med de andra både på nätet och på cd-skiva.

Åker ni på turné land och rike runt sedan?
— Japp. Efter skivan ska det bli massivt åkande — om någon vill ha oss! Vi är både billiga, villiga och renliga.

Det händer visst skumma saker när ni spelar live.
— Definitivt. Vi är riktiga ufo-magneter. En gång när jag spelade som bäst kom en snubbe ur förbandet upp på scenen — helt naken. Han hoppade runt lite förstrött för att därefter ge mig en rak höger och ta över trumpinnarna. Jag blev alldeles groggy, och när jag hämtade mig märkte jag hur mina s k “bandkamrater” spelade vidare till mannens inte helt oävna trumkomp.

Ha ha. Så det är det värsta ni varit med om?
— Ja. Eller också så var det den gången när Abul, vår producent ville gräva ned mastertejperna i jorden ett tag innan de skulle gå till pressarna. Lee Perry gjorde ju så, och han ville inte vara sämre. Vi tvär-vägrade och han blev sur som attan. Då skrev vi typ; “duel master-tape” på ett tomt bandcase och gav till honom. Han strålade som en sol och försvann. Efter tre veckor kom han tillbaka, dammade av jord och skit och sa att; “nu är den klar”. Under tiden hans tomma band låg och skräpade under jorden mastrade vi och gjorde klart inspelningen för tryck. Vi berättade det här för honom för några veckor sedan och då uttalade han en förbannelse över oss.

Hur vill ni beskriva er musik?
— Dansmusik för mogen publik. Skivbolaget har nån idé om att sälja in det som ett mer skruvat Coldplay… Vi är inne i en fas just nu där vi egentligen är tre låtskrivare. Det blir väldigt spretig soppa med tre kockar. Vi utgår oftast från relativt färdiga demos som vi sedan arbetar om tillsammans. Vi försöker repa i studion och spelar in nästan allt vi gör på hårddisk och sitter sedan och flyttar bitar hit och dit, provar annan instrumentering. Vår producent, Abuls, roll är att analysera vad som är bra i låtarna och destillera ut det till en bra ingrediens. Detta funkade inte så bra på förra plattan av olika anledningar, så den här gången är det skitviktigt med en sammanhållande kraft och en tydlig riktning; framåt, uppåt, inåt.