Björn Olsson är en man från Göteborg med rockigt förflutet som numera framställer instrumentalmusik med hjälp av gitarr och orgel.
ettnolletts Robert Svensson tog kontakt med Björn för att bland annat prata om den aktuella CD:n UPA.

Björn Olsson — varför skall man överhuvudtaget göra intervjuer? Du verkar ibland lite tveksam…?
— Det är väl inte såå farligt. Jag är ju inte sönderskriven på nåt vis. Så för min egen del har jag inte nån krass syn på medier. Visst är det en bekräftelse, ja kul. Fast nu var jag intervjuad i Fuzz om gitarrmickar och sånt och det blev en massa sakfel… Då tänker man ju på den som ska läsa det sen… Men sen är det det här med alla band man ser på Z-TV och dom säger hur influerade dom är av hiphop, rock och pop och så vidare och sen så är det ändå samma P3-musik med gitarr.

Det känns som att din och bandets — Johan Andersson, Pontus Ottestig och Ola Svantesson — nya skiva både är en fortsättning och ett brott mot den förra, Instrumentalmusik… från 1997. Titlarna känns lite anti, ja ibland nästan inga titlar alls…
— Det var svårt att traditionellt sätta titlar. Vi kände ingen vilja helt enkelt.

Visst är det mindre orgel jämfört med den förra?
— Det är ingen orgel alls utan digital synth. Man kan säga om skivan att det är ingen direkt helhet. Det är inget man sitter och lyssnar på i hörlurar och följer hela skivan kanske.

En recensent kallade den nåt post-progg… vad får du för associationer till det ordet?
— Nej. Eller… så här: musiken är liksom bort från rock och pop. Den är orkestrerad.

Psykedelisk…?
— Inte psykedelisk, men vissa låtar är snarare sinnessjuka!

Den brutala sista låten…?
— Ja, men den är inte psyk-jammig. Den är arrad. Trummisen vänder på takten och det är teman som går emot varandra. Allt är faktiskt väldigt uttänkt.

Åh fan. Men progg och prog/progressive, i vissa skivbutiker betyder ju det även tidiga Genesis och Yes och sånt…
— Fast sånt skulle väl jag kalla symfonirock…

Progg eller progressive…

Ok, vi lämnar detta ord som inte går att resonera kring eftersom det inte har någon klar betydelse. Förra skivan hade låten Bohuslänsk fanfar och nya skivan har västkust-vibbar åtminstone i omslaget. Tänker du på hur man ska överföra sina egna känslor inför hembygden till publiken?
— Jag har ju märkt att utlänningar är fascinerade av Sverige. När jag spelade med Spain fattade jag det. Dom såg på nåt vis på Sverige på ett annat sätt. Och en annan grej, jag hörde ett P3-program om Danmarks musikliv. Då blev jag lite besviken. Det var ju samma gamla engelska-rock-format. Känns bra att man är lite på sidan av det där i alla fall. Ja omslaget förresten — det visar ju ”smögenräkan”.

Är du nationalromantiker?
— Kanske det.

Ok. För att pejla in lite musikaliska koordinater får jag be om några korta ord om: Bo Hansson och Ralph Lundsten?
— Ja, eh… bra.

America och västkust…

Psykedelia?
— Bara originalpsykedelia i så fall.

Filmmusik till westerns?
— Bara europeiskt, eller mest europeiskt.

Easy listening?
— Det är mer roligt som inspiration. Svårt att säga nåt om.

För ögonblicket lämnar jag intervjun med Björn och ägnar lite utrymme åt den aktuella CD:n UPA. Debuten Instrumentalmusik från 1997 var som tidigare nämnts mer sammanhållen. Därmed inte sagt att den nya skivan på något sätt är splittrad. Kanske är den mer opretentiös. Men Björn & co håller konsekvent fast vid det instrumentala. Ingen sång — bara lite, lite kör.
Första låten Schweinfest är en calypso som känns både plastig och råsynthig. Tema IV är en fantastisk episk cowboy-aktig historia som känns längre (och större) än sina 2 minuter och 15 sekunder.
Plattan innehåller även easy listening-orienterat material (eller villaägarmusik som vi här på ettnollett brukar kalla det). #22 börjar i Duane Eddy och slutar i Johnny Marr. Och så lite bryggdans och lite brutalism. Ja ja, så där håller det på.
Styrkan hos Björn och bandet är att man har lyckats behålla en skön balans mellan det arrangerade och bitvis storslagna i melodierna samtidigt som soundet har en känsla av varm direkthet. Ingen steril studioperfektion här inte. Björns kommentar:
— Vi har ingen noggrannhet i själva framförandet. Det ligger alltid mest i soundet.

Gör du musik som ligger utanför det du lyssnar på vanligtvis… jag menar, skivan har en folkmusiklåt och en calypsolåt…?
— Ja, låten Schweinfest är ju lite skämtsam. Titeln är ju på tyska så det låter ju skoj. Vi har sagt att den låter som nåt som skulle kunna spelas på en arena när det är fotbollsvåld. Men annars vill jag inte säga för mycket om vad det handlar om, eller låter som. Jag vill inte skriva folk på näsan, dom får ha sina egna associationer.

Du hade gjort nån sorts filmmusik till en reseskildring…
— Ja det är en kille som har seglat jorden runt. Kappseglat. Circum Navigare heter det. Han har hyrt helikopter över Anderna och såna grejor. Fast det här kommer inte ut på två år eller så. Fast utdrag har visats på klubbar (bl a på klubben Softore som bedrivs av redaktör Boström på denna tidning/Red.).

Annars då — du lyssnar inte på jazz eller klassiskt och sånt?
— Njaäää… jag lyssnar väl på västkustrock. America.

Dom med A Horse With No Name?
— Just det.

Men alltså västkustrock, vad är det egentligen… lyssnar du på Eagles?
— Ja, jo det gör jag väl… äh men annars är det väl Wu Tang Clan… Turbonegro, Happy Mondays, Funkadelic. Broder Daniel…

Finns Broder Daniel kvar?
— Jodå. Och sen så lyssnar jag faktiskt på Bruce Springsteen. Fast det vågar man väl knappt säga i en intervju förstås.

Visst hade du spelat i ett funkband?
— Det var ett coverband med Stonefunkers-medlemmar.

Kan du berätta om ditt tidigaste musikaliska minne?
— Ja. Anna Lena Löfgren — Lyckliga gatan. Då var jag väl fem år tror jag. Och så Monkees.

Kjell Häglund skrev i Aftonbladet nån krönika där han beskrev Gullan Bornemarks barnskivor som den första musik han lyssnade mer musikaliskt på, hur musiken var uppbyggd och så…
— Fast det där tror jag lätt kan bli efterhandskonstruktioner. När man är barn lever man ju inte så… analyserande. Minnen kan ju bli minnen av så många olika skäl. Det kan kan ju vara en situation som gjorde en extra trygg, eller extra hotad. Eller så kan det ju bero på nån kemisk reaktion i hjärnan, just då.

Golfjacka med knapp

Alla som håller på med skapande verksamhet har ju skarpa åsikter om andras göranden. Skulle du vilja uttala dig om exempelvis vem eller vilka som är mest underskattade respektive mest överskattade bland artister i Sverige? Eller du kanske är för tillbakadragen för att delta i sådan pajkastning?
— Ja, det är jag väl… Men visst finns det hat och kärlek. Men bara i mitt eget huvud. Men jag kan ju säga det att jag gillade aldrig 80-talets depprock. På den tiden gick jag omkring klädd i golfjacka. Och sen hade jag ett Sydafrikamärke på.

Vänta nu, alltså inte ett ANC-märke?!
— Nej, ett litet märke med dåtidens Sydafrikaflagga. Men det fick jag ju stryk för när jag var på krogen. Av två tjejer.

Du fick stryk av tjejerna?
— Ja, men det kändes skönt på nåt vis. Att man blev straffad så där liksom. För det var ju rätt ändå att man blev det. Fast det här hände ju för länge sen. Men sen är det alldeles för många som samlar pluspoäng idag inom media och så. Man ser att det här är ”dom lyckade” som har korrekta åsikter. Då kan ju många välja att bli nassar bara för att vara emot, eller för att dom inte känner sig lika lyckade.

Men tillbaka till musikern Björn Olsson. Det är faktiskt lite svårt att få grepp om hans ställning inom musiklivet. För de flesta är han troligtvis tämligen okänd. Men inom en trängre krets blir han alltmer respekterad. Förutom att varit med om att bilda Union Carbide Productions och Soundtrack of our Lives har han varit gästmedlem hos nämnda Spain och luleborna The Bear Quartet.
Han har haft sina gitarristfingrar tjänstvilligt redo hos Freddie Wadling, Ceasars Palace, Nicolai Dunger och Håkan Hellström bland andra. Och han har producerat debutalbumet med Granada. Från sin lilla nisch lyckas han förvånansvärt bra att få spaltutrymme i pressen. Jag saxar från Marit Kaplas artikel i Svenska Dagbladet 18 april i år, apropå studioarbetet på UPA:
”— Jag lever i en drömvärld. Jag kollar Lilla huset på prärien på morgonen, dricker kaffe och spelar gitarr.”

Spegelvänt studioarbete

Runt klockan ett börjar arbetsdagen i studion. Han är noga med att inte skönmåla studioarbetet.
— Jag vet ju hur den här skivan har spelats in. Jag har inte orkat koppla in hörlursförstärkare för jag vet inte hur man gör. Vi har suttit i olika rum och haft speglar som jag har riktat mellan oss. Folk fattar inte hur låg nivå det här är på. Jag vill inte att folk ska tro att jag är en proffsig producent.

Inte heller hans egen person ska få skildras i en alltför personlig dager.
— Jag är ganska aggressiv och jobbig, vill bestämma och styra och ställa.

Björn är både ett bra och dåligt intervjuobjekt — resonemangen är omväxlande korthuggna och utflytande… Jag försöker knyta ihop med lite mer snack runt skivan och arbetet i största allmänhet.

Du sa tidigare att du stod utanför ramen för rock och pop…
— Mina låtar är ju enkla. Samtidigt som dom är ”utanför normen” så vill jag inte att det skall bli för konstnärligt. Att man blivit för fin för rock. Det finns en mediakliché där man utvecklas och blir mer mogen och så vidare men så skulle jag inte vilja framställa det. Jag har liksom ingen karriär att leva upp till i alla fall.

Utveckling i sidled

Man utvecklas inte framåt… kanske i sidled…?
— Ja, och man tar den roll som musiken ger på nåt vis. Att spela högt eller lågt, det är inget man planerar direkt. På första låten på skivan har vi ju en dator som i sig påverkar utförandet. Och sen tar man med folk och så ändras det lite på grund av det… Jag tar med olika människor inte bara för deras musikaliska kapacitet utan lika mycket för deras idéer och attityd i stort. Förresten är det Johan Andersson som spelar alla slingor på skivan och jag spelar kompgitarr. Men man kan säga att det allra viktigaste när man gör musik blir själva ansträngningen. Det grymmaste är ändå ansträngningen.

Förutom musik, vad gör du annars? Du seglar har jag förstått…
— Ja, men det blir ju bara på sommaren. Dom senaste åren har jag varit koncentrerad på mina skivor.

Så avbrotten har varit när du jobbat med andra band?
— Ja.

Har du lagt av och slutat helt med musik nån gång?
— Aldrig.

Har du försökt att uttrycka dig konstnärligt på annat sätt nån gång?
— Nej.

Du verkar ha en ganska bra balans mellan lugn filosofisk tillvaro och mera arbetsintensiva perioder…
— Jag? Jag tycker jag är stressad jämt.

Jag har en fråga från Christian i The Carnation. Han ser att du står med som låtskrivare på Soundtracks nya låt Nevermore. Samarbetar du med Soundtrack nuförtiden?
— Nä, det där är en gammal låt. Den kom till mellan 1995 och 1997.

Jahapp — då var väl den här intervjun färdig. Nåt att tillägga?
— Ja. Apropå underskattade. Tidiga Lädernunnan. Dom var betydelsefulla. Skriv det.