Det höll på att gå åt helvete. För ett år sedan på våren. Eric Palmqwist, som bildar initialerna i EP’s Trailer Park mådde inget vidare. Med fler timmar i baren än i sängen var han på väg att bli ett vrak. EP’s Trailer Park blev räddningen. Eric dog, reinkarnerades och återföddes. Ur ensamheten rakt in i ett nytt band, med förnyad energi.

— EP’s Trailer Parks skiva är min version av Den Vassa Eggen, säger han, när jag ringer upp för en intervju. Och det är en skiva om separation. En tvådelad skilsmässa. Det handlade både om att skiljas från gamla vänner, samt att bli besviken av kärleken.
— EP’s Trailer Park märker upp en ny väg, för mig. Av någon anledning kom Monostar fel i tiden. Det var för galet och det var inte inne med gitarrpop längre. Inte för att vi riktigt sneglat på andra gitarrpopband, runt om oss, men det mest hippa var inte vad vi höll på med. Inte enligt media i alla fall, menar Eric.
— Fast det kändes i alla fall som om vår era var över. Monostar hade spelat ihop sedan vi bodde på Gotland. Tillsammans med Linus Larsson, gitarr och Jimmy Harlevi på trummor har jag hållit på sedan fjortonårsåldern. Allt har sin tid och för Monostar tog den slut, säger Eric. Det är likadant med alla band. De har några år på sig att göra bra grejer. De som har hållit på längre är ju inga riktiga band. Som Rolling Stones. De träffas ju bara då och då och repar in en ny skiva eller turné.
— Nu är det bara jag. Och det är mindre kommersiellt. Tanken är att det skall vara spontant och enkelt. Jag och Linus har spelat in på ADAT hemma i min lägenhet. Mer hjärta än hjärna, liksom.

Och visst är det så. Det hörs att det är på riktigt. Musiken berör och är väldigt personlig. Alla låtar är skrivna till någon. Det handlar mest om en och samma tjej, bekräftar Eric. Det är lätta att känna att det har gjort.
Skivan måste ha varit ett riktigt reningsbad. Det är nästan så att det blir för deppigt och vemodigt på sina håll. Den avslutas med ett oerhört nedslaget pianoklink och barnröster som avbryts av ett flygplan som susar förbi. Ett tecken på nästa steg?
— Jo, det är mitt sätt att gå vidare på. Jag skriver låtar. Jag bara måste. Det bara är så. Fast jag kan nog bara göra texter med en viss karaktär. Det blir mest olycka, kärlek och misär. Fast det är klart. Alla har sina uttrycksätt. Vissa människor går på gym. Jag skriver låtar.
Men nu är det band på gång igen. Och det är inga oerfarna killar vid Erics sida. Arvid Lind från Popsicle, Erik Hammarström från Vega, Erics vapendragare Linus, på gitarr och Björn Yttling, som vanligtvis spelar med Nicolai Dunger (även Vega), på orgel.
— Vi repar och gör nya låtar. De kommer bli rockigare. Jag är så sugen att hänga på mig en elgitarr igen. Och göra något nytt, så klart. Men jag bestämmer mer i bandet nu. Det är min grej. Fast inget soloprojekt med komp. Jag vill inte ha det så. Det blir en speciell energi när fyra människor riktar sina pistoler åt samma håll. Det är rätt häftigt när man hittar den magiska grejen som man får när man spelar ihop och umgås. Det är som om jag är fjorton igen.