Det är inte alltid vi har nöjet att presentera så många intressanta artister som vi gör i detta nummer av ettnollett. Som många av er alla tusentals trogna ettnollettläsare antagligen märkt har profilen ändrats en aning från tidigare nummer. Detta beror delvis på nytt blod och nya impulser i tidningens hjärta plus att vi, precis som alla andra vanliga musikvänner, går i perioder vad gäller smak- och känningar i samband med musikstilar och genrer. De som följt ettnollett under alla dessa (femton och ett halvt) år har också haft nöjet, och kanske upplevt obehaget, att vi pendlat mellan diverse musikstilar. Frän punk- och new vawemusik under 80-talet, via den populärt kallade indiepoppen/rocken till dagens musikklimat. Idag, 1999, blandar vi ganska friskt mellan stilarna — och dessa impulser finns ju också i musiken själv — vilket vi fått negativ kontra positiv kritik för. Kommentarerna har kontinuerligt växlat under årens lopp. Men det är ju som med baken — smaken är ju bevisat delad! Bland ettnolletts skribenter, som idag är ett tiotal sammantaget, är musiksmaken fördelaktigt delad, men långt ifrån splittrad. Ändamålet med ettnollett är, och har alltid varit, att vi skriver med hjärtat om just de band vi själva tycker om.

Vi klamrar oss envist kvar, likt blodiglar, vid det vi gillar bäst — den självuppoffrande, anspråkslösa och frisinnade konstformen som vi kallar för fanzine, eller säg alternativ tidning är vårt kära forum. Att stora kommersiella tidningsdrakar vill kalla sig för fanzine, att lyxigt påkostade litterära tidskrifter vill kalla sig för fanzine eller att Ulf Lundell döper sitt senaste album till fanzine är fientligt i vår värld. Det är synd och skam att ordet — betäckningen fanzine — blivit så smutskastat.

Ett fanzine är en tidning av fans för fans, producerad av envisa, fattiga riddare som nynnar på den gamla visan ”Om jag hade pengar” — eldsjälar med ett brinnande hjärta som bultar mångfalt högre än alla välavlönade skribenter — och så kallade journalister, som mer eller mindre framstår som tröstlösa, besserwissers som gör allt för att skapa en myt om sig själva via ”sina” super-kommersiellt uppbackade monster. Och detta gäller ju massmedia i alla dess former. Detta är så sorgligt fel i ettnolletts världsrum. Sorgligt osympatiskt. Sorgligt kommersiellt! Och just nu och just därför — alltid, för evigt, evinnerligen behövs alternativ till dessa monster som tär på våra själar.
Gör några blad om det du tycker om hemma med din snutte-penna och ett papper, skriv på en kartongbit, klistra in en bild du tycker om bredvid din text. Kopiera ditt konstverk, för konst är det och ge bort det till dina nära och kära.

Det är dags för upplopp i ord och ton! Det behövs mer kravaller! Med penna, klister och papper — tangentbord, Internet och powerbook! Blod, svett och tårar, kampen har börjat!

Nicke ”upp till kamp” Boström