Recensioner av kassetter och cd med nya svenska artister

Kuddsnack!

Någon som minns charmiga Seashells från Umeå? Nu figurerar delar av bandet under namnet PILLOW och de har bosatt sig i hufvudstaden. I gruppen medverkar Erik Domellöf, som vi sett som gästmusiker i andra intressanta popband som Céleste och Cinnamon. Enligt dem själva är denna demoskiva, The Intruder, ett axplock av låtar som påbörjades i Umeå och avslutades i Stockholm.
Pillow kan nog placeras i samma kategori som kollegorna i Eggstone och avsomnade Scents, men de rockar mer. Gitarrerna har fått större svängrum med ett och annat fräckt gitarrsolo. Med en säkrare sångare och fler låtar, som den sista Minor, borde Pillow ge sig in i skivbranschen.

Nicke Boström

ELASMO från Göteborg består till två tredjedelar av medlemmar från avsomnade Shallow Soundwave. Vad som hänt är att de bytt sångerska. Shallow Soundwave var ett lovande band någonstans i gränslandet mellan shoegaze, drömpop och tyngre rock. Elasmo ett likaledes lovande band, men i gränslandet mellan elektronisk musik och rock. Typ en indieversion av Garbage.
Det låter ibland riktigt vackert med Anna Jancos röst och en ensam elgitarr som flyter ovanpå det halvindustriella, elektroniska manglandet. Det som stör är det opersonliga och lite väl ”kyliga” soundet. Hellre mer människa och lite mindre maskin i musiken.

Micke Rehnström

Småländska WHISTLER spelar traditionell amerikainfluerad gitarrock på sin trelåtars-demokassett. Jag vet inte vad som influerar ett rockband från Ljungby, men antagligen får de lika stora doser av MTV, radioskval och ZTV som de flesta av oss.
Whistler ligger någonstans mellan ett slamrigt amerikanskt treackords-new vawe-band från 80-talet till dagens Garbage eller Bangles. Gitarristens fuzzade gitarr ligger som en tjock heltäckningsmatta genom hela demon och sångerskans ”breda” sångröst tar lite för stor plats — sådär TV-filmsamerikanskt ni vet.

Nicke Boström

Powerpop åt folket

I informationen som medföljer kassetten med Lundabandet VERSUS räknar de upp ett antal band som de påstår influerat dem. Det enda av dessa, som jag hör tydliga spår av är The Posies. Det är relativt tung, men samtidigt melodisk och refrängstark pop, med en sångerska som i sin sångstil påminner lite grann om Jennie Medin från Cloudberry Jam. Dessutom tycker jag att ett par av låtarna bärspår av Levellers och andra rockband som försöker krydda sin musik med folkmusik.
I det stora hela håller låtarna ganska bra. Inledande Sister Sun har en refräng som ofelbart fastnar i hjärnans innersta, så det är logiskt att den ligger först.
Tyvärr måste skåningarna nog hitta ett nytt bandnamn om de tänkt sig att bli större, eftersom Versus redan är upptaget av ett amerikanskt band (som bl a släppt en singel på K Records).

Micke Rehnström

Godbitar kan gömma sig bakom de tristaste omslagen. Bakom en intetsägande enfärgad framsida med bandnamnet skrivet i svart hittar man IN DEEDS demo-cd. Musiken på den är desto bättre. Vad det handlar om är melodiös, refrängstark powerpop av ett slag som för tankarna till The Posies lugnare, mer tillbakalutade och eftertänksamma stunder (typ Please Return It och Precious Moments), men med kvinnlig sång. Jag har inte hört någonting av det här bandet tidigare, men om de alltid låtit så här har jag svårt att förstå att de fortfarande är utan skivkontrakt. För här finns definitivt potential, kanske rentav kommersiell sådan.
Avslutande Measures ser jag som ett rent mutförsök. Någon har uppenbarligen talat om för bandet hur svag jag är för Ray Manzareks orgelspel i The Doors. In Deed har kryddat sin låt med en orgelhook lika smittsam som den som inleder The Doors-klassikern Light My Fire.

Micke Rehnström

För småfolket?

I ANDREAS & JAG återfinns medlemmar från Pineforest Crunch och det hörs. Men de vill sannolikt gå ett steg längre än de gjorde i nämnda band. De tralliga och radiovänliga poplåtarna har ersatts av låtar med en djupare innebörd. Jag stöttar dem gärna eftersom det finns chanser till god musikalisk utveckling. Inte minst med tanke på senare tid uppdagade influenser från den amerikanska skolan.
De har dessutom hunnit med en USA-turné och därigenom knutit flera viktiga kontakter enligt Mattias Olsson och Åsa Eklund i bandet. Jag tror att det kan gå vägen. Jag tror detta speciellt när jag lyssnar på stämningsladdade och refrängstarka Over My Head. Gruppens kvalitéer märks dessutom tydligt i den mollstämda och tårdrypande balladen Mistake, där de lyckats med en trollbindande stämning inte alltför långt från 70-talet och The Carpenters alster.
I sin helhet är detta antagligen för experimentellt och kanske nog så pretentiöst för att gå hem hos en större skara lyssnare, men jag vill nog ändå påstå att de kan komma långt speciellt om de hamnar på ett skivbolag med rätt inställning och rätt pengar.

Nicke Boström

…Å mer powerpop

Ba pa ra pa ra papp… nynnar man tillsammans med i Falköpingsbandet THE DID och deras refrängstarka låt Sandpiper. Jag antar att The Did blickar långt bort, bortåt andra sidan pölen mot USA. Andra likasinnade svenska band har ju gjort detsamma, som Stevepops, Girls och Mop Tops. Gamla hederliga amerikanska ackord känns igen från gitarristen Klas Edmundssons gitarr. Icke att förglömma de alltid lika trevliga handklappen, som hade en viktig position i den klassiska powerpopen. Här klappas det i fjärde spåret Jumpy Me, som får en att hoppa. En inbjudande låt som säkert är hur tacksam som helst live.
The Shoes, Plimsouls, 20/20… The Did kan få vara med på ett hörn i gänget — lite på skoj sådär.

Nicke Boström

Ödesmättad gitarrpop

Eric Palmqvist känner vi igen från popbandet Monostar och när Eric vill gå sin egen väg kallar han sig och sitt bandprojekt för EP’s TRAILER PARK. På hans senaste demo blir jag övertygad om att han genomgått en ganska tung period i sitt unga liv. Eric är begåvad. Och han kan verkligen göra bra, trallvänliga, och snyggt vemodiga låtar ifrån Neil Young-land.
Inledande låten Little Kid är en mindre hit, och jag kan inte låta bli att uppskatta hans känsla för melodi och instrumentering.
Eric fortsätter att övertyga mig på sin fyralåtarsdemo, som tar en in i hans svårmod och dystra tillvaro med olycklig kärlek, dåliga relationer och pendlande humörväxlingar. Självklart har Eric lyssnat på Neil Young och de gamla fina singer/songwriter-männen, men ska vi tala om plagiat så gör han det riktigt bra. Hans duett med Ron Sexsmith på rockklubben Studion i Stockholm var förstås en höjdpunkt i hans liv. Jag hoppas att han far vara med om fler höjdpunkter med sin egen musik i framtiden.

Nicke Boström

Stockholmsbandet CENTIMETER, som medverkade i förra numret av ettnollett, har skickat sin andra cd-demo med förhoppning om att bli omskrivna.
Visst är det bra och visst har de ambitioner att bli någonting riktigt bra. Släktskapet, eller ska vi säga, likheterna med Kent är fortfarande ganska påtalade. Nu har duon dock insett fakta och utvecklat sig till ett mer renodlat popband utan svarta skinnkläder och stripigt stylat svart här. Centimeter känns ljusare och lättare än Kent. Centimeter andas mindre svårmod och mer lätthet.
Tillsammans med Centimeter slipper vi tunga gitarriff, klassiska rockposer och tjejgroupies som klänger i hasorna. It’s pop!

Nicke Boström

Tillbaka till fötterna

Malmöbandet MOONBABIES lyckas bra med att låta som My Bloody Valentine, Slowdive och Swervedriver — åtminstone till stora delar. Dessutom så medverkar bandet på en amerikansk hyllningsplatta till My Bloody Valentine som ska innehålla en dansant drum’n’bass-inspirerad tolkning av Slow, allt enligt Moonbabies.
Nu är de också på gång med en egen skiva. Jag hoppas att den går hem hos alla fans av My Bloody, och jag hoppas också att de hittar en ny publik, som inte fick uppleva denna era av exceptionellt bra indiepop med exempelvis My Bloody Valentine, Jesus & Mary Chain och Sonic Youth som ledsagare i genren.
Jag hade inga förväntningar som helst på Moonbabies, men jag inser att de borde få nå till en större publik. En publik som antagligen innehåller åhörare från femton upp till fyrtio. Medlemmarna i bandet pendlar mellan 21 och 30 vilket berättar att de något äldre gentlemännen på 27, respektive 30 antagligen följt den brittiska indievågen från första början. Om sångerskan Carina utnyttjade sina röstresurser lite bättre, och om hela bandet fick tillgång till en bättre studio med duktig producent så kan detta absolut gå hem i stor skala.
Det finns ett gäng bra låtar på deras två senaste demokassetter; A 8-track Compilation 1996-99 och Olympian Heights E.P., som precis släppts. Skivbolagsfolk och fä — ge Moonbabies en chans!

Nicke Boström

STARGAZER – CIA Motherfucker. Titeln till trots känns det snart som om de rent politiska aspekterna ur bandets agenda har kommit bort sig i cigarettröken och whiskeydimman. För Stargazer far mig att vilja göra saker som jag inte gör i vanliga fall. Jag vill spela upp min lön, supa skallen i bitar och slåss mot allt och alla. Stargazer har en kaxig attityd med glimten i ögat, förutsatt att glimten här levereras i form av en glödgad gaffel. Det handlar om surfig garagepunk, så rent musikmässigt skulle nog närmast närstående svenska band vara Dipper, fast om Stargazer är lika efterblivet roliga att se live kan jag inte uttala mig om. Jag kan bara hoppas.

Magnus Ekbladh

Demobanken

Skicka er demo till vårt arkiv för ny svensk musik. Vi sammanställer ett register. Genre: rock/pop, modern dansmusik m.m.

Skicka demo till:
Demobanken/ettnollett
Bagartorpsringen 70
170 65 Solna