En betraktelse över ettnollett-festen den 31 januari 1999

Den 30 januari gick den så av stapeln — ettnolletts stora födelsedagsfest på Studion i Stockholm. Under en kväll firades utgivningen av ettnollett nummer 30 men framför allt firades förstås att det var femton år sedan nummer ett gavs ut. Just det — om ettnollett varit en vanlig svensk ungdom hade det varit dags för moped! Nu är ettnollett ingen vanlig svensk ungdom och trafikpolisen skulle nog ha vissa synpunkter om tidningen släpptes iväg på ett dylikt åkdon, men firas skulle den! Och många var det som ville fira den! Några timmar innan Studion slog upp sina portar för allmänheten började den vanligtvis så norrländskt kolugne chefredaktören visa klara tecken på nervositet, och tanken malde väl även hos oss andra — tänk om det inte kommer någon!
När dörrarna öppnades, och folk strömmade in, försvann snabbt farhågorna. Vid kvällens slut kunde drygt 400 besökare räknas in — i det närmaste fullsatt på Studion. Alla fick de varsitt ex av tidningen. Dessutom bjöds de på fyra utmärkta liveband. Fyra band som nog borde uppträtt på den då aktuella Midem-mässan om Sverige velat visa att vi kan producera kvalitet och inte, så gott som, enbart kvantitet när det gäller artister och skivor.

Ulf och Nille, Vega

Först på scen var Vega — ett band som delvis innehåller Traste Lindéns gamle vapendragare Ulf Stureson. Det är också ett band som inte gör så värst mycket väsen av sig. Tyvärr gör den svenska konsertpubliken ofta desto mer väsen av sig och det är band som Vega som lider mest av det. Tyvärr verkar folk inte inse att de stör oss som faktiskt vill höra bandet som spelar. Men genom sorlet av röster kunde man ändå höra Vegas lågmälda, melankoliska men samtidigt väldigt melodiska musik. Musik som påminner om Codeine, kanske lite Red House Painters och ett mindre elektrifierat Cobolt, för alt nämna en svensk referens. Musik som sätter sig i själen snarare än i trumhinnor och fötter.

Fint Tillsammans

Nästa band var Fint Tillsammans. På mindre än åtta månader fick jag nu höra dem live för fjärde gången (inräknat deras halvakustiska spelning på ettnollett- festen i Hultsfred) och de börjar bli lite av ett favoritband. Mest för att deras musik framstår som väldigt oförutsägbar. I vissa stunder påminner de om en blandning av David Shutrick (texterna och sättet att sjunga dem på), bob hund och Violent Femmes. Om jag förstått rätt är alla tre i bandet gitarrister från början och de verkar ha svårt att släppa greppet om gitarrerna. Trummisen spelar gitarr på ett par låtar och basen är distad så att den stundtals låter som en elgitarr. Stor favorit är avslutningen — en 10-15 minuter lång instrumentallåt som bärs upp av en enkel keyboardslinga kring vilken olika ljudstrukturer byggs upp och mot slutet kraschar allt in i en vägg av distortion och vridna ljud. Enkelt men genialt.

Magnus & Janne, Happydeadmen i logen

Efter dessa två ganska färska band var det dags för kvällens veteraner att äntra scenen. Happydeadmen är nu inne på sitt andra decennium popmusik. Det här var faktiskt första gången någonsin jag fick tillfälle att se dem live och jag blev långt ifrån besviken. Det man kanske kan framföra som en invändning är att de saknar lite av en egen personlighet. Att de har The Smiths och Lloyd Cole som förebilder framstår ganska tydligt. Men med detta företräder de också en typ av popmusik som ligger mig varmt om hjärtat, så det är förlåtet. Och jag antar att det är med rutinens hjälp de framför sina låtar lika rent och klangfullt live som på skiva.

Matti och Jari, The Bear Quartet

Sist ut var The Bear Quartet, som för kvällen var decimerade till “The Bear Duo”. Det hela började lite tumultartat då bandets trummis Jejo Perkovic oväntat äntrade scenen och förklarade för publiken att det var “den fete och den lille” men ingen av “de snygga” i bandet som skulle uppträda. Därefter tog Mattias Alkberg och Jari Haapalainen över och framförde ett halv-akustiskt set med varsin gitarr. De började med en låt direkt tillägnad ettnolletts chefredaktör. Att man får höra 7th live hör visst inte till vanligheterna, men här dök den alltså upp först av alla. Bland andra höjdpunkter under spelningen bjöds vi på Earthly Pastime och Mom & Dad.
Att bandet var decimerat störde inte nämnvärt. I mitt tycke är det melodierna och texterna som är BQs styrka och de framhävs nästan än mer i det här formatet. Men jag kan hålla med Alkberg om att Jejos trummor saknades i Before the Trenches.

Efter allt detta satte diskot igång med bob hunds 115:e dröm — en låt som, i mitt tycke, borde inleda alla diskon! Om man då gör en slutsummering av kvällen kan man bara konstatera att det var en mycket trevlig tillställning med många trevliga besökare och fyra utmärkta liveband. Samt, förstås, att ni som inte kom dit är ena riktiga “rutor”. Vi får hoppas att 30-årsfesten år 2014 blir minst lika lyckad!