Det är inte varje dag jag åker till den invandrartäta förorten Rinkeby utanför Stockholm. Men när jag stämt träff med sångaren och gitarristen Nille Sandberg, är det i hans nya tillfälliga bostad en bit från Rinkeby Torg, som mötet för vår intervju äger rum.
På min resa mot Rinkeby med buss 540 som faktiskt tar sin väg förbi min dörr, växlar nationaliteterna från att vara mer svenska i början av min färd till att övergå till flera blandade folkslag från världens alla hörn. Ljudnivån höjs dessutom drastiskt i bussen.
Väl framme i Rinkeby befinner jag mig i en helt annan världsdel. Nille möter mig med ett lätt handslag i dörren till sin bostad och vi slår oss genast ned i hjärtat av lägenheten: vardagsrummet, där all relation till musiken finns.
Vega är numera ett komplett band vilket de inte direkt varit tidigare. Nu medverkar även Ulf Stureson som har en lång bakgrund som musiker. Ulf är också aktuell med ett andra soloalbum på skivbolaget Silence. De övriga medlemmarna i Vega är Johan Berthling på kontrabas (som tillsammans med Nille utgör stommen i bandet), Tomas Hallonsten på trumpet, piano/orgel och sist men inte minst Andreas Axelsson som har hand om trummorna i bandet.

Jag frågar Nille, som kommer från en liten by kallad Arnön utanför Hudiksvall hur allt började där uppe:
— Jag hade inte direkt någon att spela med då, men vi hade ett litet band — Peepshow och vi fick en viss lokal uppmärksamhet. Men jag tröttnade på att bo där uppe så jag flyttade till Stockholm för ungefär tre år sedan. Då hade jag träffat en flickvän i Stockholm och bestämde mig för att flytta.

Hur fick du ihop bandet här nere?
— Det var diverse löst folk i början. Bland annat var Henke från Atomic Swing med ett tag som trummis, men han slutade självmant på grund av extrem speltrötthet. Jag och Johan Berthling träffades lite av en slump och vi funkar mycket bra tillsammans. Han har gett mig mycket inspiration och lyckats få mig att lyssna på diverse musik som jag aldrig lyssnat på tidigare. Han var och är fortfarande en idéspruta. Hans sätt att se på musik har nog utvecklat mig som låtskrivare.

Nille sitter med benen i kors på golvet i vardagsrummet med ett paket glass, som han ursäktar sig med att han inte bjuder av, för att glassen är lite gammal. Jag har förståelse och undrar hur Nille och Ulf Stureson träffades.
— Vi träffades här i Stockholm för två år sedan då han producerade mitt första band Poor Alex Theatre i Traxtonstudion. Det var i samband med vår första demo.

Kommer arbetet tillsammans med Ulf Stureson att fortgå trots hans solokarriär?
— Ja, det verkar så. Vi funkar bra ihop och så. Men egentligen gör han inte så mycket i Vega.

Det är inte direkt lätt att sätta fingret på hur Vega låter. I mina öron låter det mycket bra och den anspråkslösa atmosfär som framstår som en grundsten i bandets musik är väldigt tilltalande. Ett sparsmakat, lågmält och försiktigt sound präglar gruppen. Nilles dämpade sång, de försiktiga trummorna, orgeln som väser titt och gitarrerna som knappt vill höras, men ändå ligger och pyr inbjudande. För att inte tala om den maffiga kontrabasen som mer eller mindre är ett av huvudinstrumenten i sättningen. Associerar gör jag trots allt. Jag tänker lite på Mark Hollis, Stina Nordenstam med musiker eller David Sylvian. Svårt med jämförelser, och det känns ärligt talat lite opassande att dra upp en mängd liknelser här. Vi är överens om att försöka undvika att droppa en massa namn i artikeln. Nille:
— Det känns inte viktigt att namedroppa. Vår ton i musiken får tala för sig själv. Jag är lite av en periodare och influeras av sånt jag hör och det som finns omkring mig — av attityder och uttryck. Folks förhållande till musik. Jag var med Johan och såg en jazzmusiker, Ornette Coleman heter han visst, hans förande av orkestern var oerhört inspirerande. Han spelade sax och hans inlevelse i musiken var otrolig. Respekten från publiken var påtaglig och när Ornette förde saxen till munnen blev det knäpptyst i lokalen.

Nille fortsätter på ämnet stämningar:
— Det finns många artister som spelar försiktigt, men jag vill inte att det vi gör ska låta introvert. Vi spelar inte i skrubben liksom. Hellre då expressivt (eller utrovert som Nille säger) med en återhållsam nerv.

Nille lägger sig i hängmattan som hänger mitt i vardagsrummet.

Du är inte direkt en person som utgår ifrån att synas?
— Nej, jag föredrar att jobba i det fördolda. Däremot så har jag ingenting emot att uppträda live. När man väl sitter där på scenen känns det bra och då gör det ju inget att det är många som lyssnar. Normalt tycker jag dock inte direkt om att visa vad jag går för.

Vega är ett av de intressantaste svenska banden i mitt liv just nu. Jag har aldrig tidigare stött på deras form av musik i vårt avlånga land. Inte vad jag kan minnas i alla fall. Jag blir ännu mer nyfiken när Nille spelar upp deras nyinspelade demo som är gjord hemma i Rinkeby på en 8 kanalsstudio. Jag förvånas över den goda kvalitén. En inspelning gjord i ett vardagsrum som later hur bra som helst trots att den inte är klar. Vilken atmosfär. Låten känns i mitt bröst, trots den korta stund jag har möjlighet att lyssna på den.

Så alla musikvänner, Vega bör ni hålla ögonen på. En kommande skiva är i görningarna. Du blir knappast besviken när du lyssnar på dem.