En av de bästa TV-serier som någonsin gjorts är enligt min mening Matt Groenings tecknade satir The Simpsons. I serien finns det en ganska elak clown som kallar sig Krusty och är en stor idol för alla barn i staden Springfield, däribland huvudpersonerna Bart och Lisa Simpson. Krusty har en assistent som han älskar att skjuta iväg i en kanon eller göra nåt annat taskigt med. Assistenten heter Sideshow Bob, och är en loseraktig och rätt schizofren person som flera gånger hotat att döda Bart Simpson eftersom denne ordnat så att han hamnat i fängelse.
Tre killar i Lund tyckte att Sideshow Bob var så cool att de för drygt ett år sedan döpte sitt rockband efter honom. Bandet släppte en singel i vintras och är aktuella med debutalbumet Invasive Confusion, där de med elva låtar definitivt bevisar att det Inte är namnet som är det bästa med trion.

Jag ringer upp Sideshow Bobs unge sångare och låtskrivare Gustaf Kjellvander för en pratstund. Han berättar om hur det hela började.
— Jag hade spelat ganska mycket tidigare, från början var jag faktiskt med i Loosegoats. Jag var väl runt tolv år, Christian (storebror till Gustaf/red.) var sexton kanske, men jag hoppade av för att han bestämde alldeles för mycket. Han vägrade ta med mina låtar som och istället tog han med sina egna skitlåtar.
— För ett par år sedan höll jag på och letade folk till ett nytt band, och efter lite tid övertalade jag Stefan Isaksson att vara med. Han är en gammal kompis som ofta brukade hänga här hemma. Det Kjellvanderska hushållet är en samlingsplats för alla här i Lund. Folk kommer hit och dricker lite te, snackar och lyssnar på musik. Alla umgås med alla här.
Sideshow Bob producerade några demokassetter och fick redan i höstas skivkontrakt med det nystartade, trevliga, lilla bolaget Absurd Records, och släppte fyralåtars-ep:n Bored Beyond Belief. Och nu ligger debutalbumet Invasive Confusion klart. Det är en mycket lovande samling låtar de, numera fyra, unga herrarna bjuder på. Grundsoundet är amerikansk lo-fi rock i rakt nedstigande led från band som Nirvana, Pavement, Buffalo Tom och givetvis Sebadoh. I så gott som varje artikel och recension som skrivits om Sideshow Bob har de blivit jämförda med Sebadoh, och Gustaf börjar tröttna lite på det.
— Visst gillar jag dem, jag har några skivor och så, men de är absolut inte mina musikaliska idoler. Några större influenser för oss är exempelvis Gram Parsons, Johnny Cash, Nirvana och Black Sabbath, för att nämna några, berättar Gustaf.
Ett par låtar på skivan går dock utanför ramarna med ren och rak hårdrock, vilket inte tillhör mina personliga favoritgenrer direkt, men vid sidan av det finns det inte mycket att klaga på. Allra bäst är Sideshow Bob när de sänker tempot, tar in en akustisk gitarr och sjunger countrydoftande kärleksballader. Det var precis så de lät när jag förra sommaren hörde dem för första gången, på en kassett med namnet 2.95 Dollar Sounds där arton svenska osignade rockband medverkade. En mycket behjärtansvärd tanke från mannen bakom kassetten — Jonas Nilsson, och flera av låtarna var faktiskt riktigt bra. Överlägset bäst var Sideshow Bobs vemodiga ballad Crowned, en låt som konstigt nog inte finns med på vare sig ep:n eller albumet. Gustaf håller med om att Crowned är bland det bästa han skrivit och han förklarar varför den inte släppts riktigt ordentligt ännu.
— Vi spelade in Crowned i höstas med cello och elgitarr och det blev mycket bättre än på den där samlingskassetten, men så försökte vi spela in den igen nu i Stockholm i samband med skivan, men då funkade det inte alls. Vi använde en synth istället fören riktig cello och det lät skitdåligt. Men den kommer absolut med på nästa skiva, med riktig cello denna gång.
Många av Gustafs texter är mörka, aggressiva eller sorgsna, och musiken har konstant en lite melankolisk stämning. Samtidigt verkar han inte sakna musikaliskt självförtroende direkt, med tanke på att han i diverse intervjuer sagt saker som ”Vi är världens bästa band” och liknande. Jag undrar hur det går ihop.
— Journalister vill gärna få det till att jag är Liam Gallagher eller nåt. De försöker alltid få ut en massa citat och så, men visst, jag vet att jag är duktig på att skriva låtar, det är en gåva som jag fått. Men när jag skriver låtar handlar de ju inte om att jag är så bra på att skriva låtar, det finns ju annat i livet. Jag skriver mest när jag inte är så där jätte-happy. Man har ingen större lust att skriva då, det gör man istället när man är arg, ledsen eller upprörd över något. Så då blir låtarna mörka.
Alla Sideshow Bobs låtar, såväl texter som musik, är författade av Gustaf och eftersom han dessutom både sjunger och spelar gitarr är det ingen tvekan om vem som är bandets centralfigur.
— Jag vill inte se mig som någon diktatortyp som J Mascis. De andra har självklart rätt att komma med idéer och invändningar, men det är jag som har slutpoängen hela tiden. Alla sätter ju sin personliga prägel på instrumentet de spelar.
Ni gör en cover på Johnny Cashs I Still Miss Someone och flera andra låtar på albumet doftar också lite country. Lyssnar ni mycket på country?
— Ja, jag har ju växt upp med det i USA, och där var det ju en naturlig grej att lyssna på country, även om mycket var skräp som Dolly Parton och så. Jag tror inte att countryn hade funnits där om jag inte bott i USA. Jag har ju faktiskt bott där lika länge som jag bott i Sverige, halva mitt liv, och jag tänker fortfarande på engelska.
Gustaf är som sagt bror till Christian, som sjunger i Loosegoats — ett annat band i ungefär samma skola som Sideshow Bob, som också släppt skivor och turnerat flitigt. Det finns ju risk att det blir rivalitet mellan två bröder som gör exakt samma sak, men i fallet med bröderna Kjellvander är det snarare raka motsatsen. Christian har tillsammans med bandet producerat Invasive Confusion, och dessutom är bröderna bra kompisar.
— De är Sveriges näst bästa band, efter oss givetvis, säger Gustaf självsäkert. Men det finns så jäkla mycket bra band i Sverige idag, Det finns inte plats för så många band, det blir bara övermättat, vilket är lite synd. Man är hela tiden tvungen att välja bort några bra band när man köper skivor.
Gustaf rabblar sedan upp en mängd svenska band som han gillar, förutom Loosegoats bland annat Him Kerosene, Sobsister, Dipper och ett nytt Lundaband som heter Pang.

Vi börjar snacka framtidsplaner och eventuella festivaler i sommar, och det visar sig att Sideshow Bob ska spela en hel del, såväl på Hultsfred som på Arvika och Emmaboda.
— Sen går vi förmodligen in i studion igen och spelar in åtta nya låtar. Den här skivan spelade vi in på tio dagar, och det vore kul att få lite längre tid på sig nästa gång.
Är ni nöjda med albumet?
— Jag vet inte riktigt. Det finns vissa grejer som jag skulle vilja ändra på. Många kritiker har sagt att skivan är för splittrad, och jag tror att man måste ha en nästan identisk skivsamling som mig för att kunna uppskatta skivan till fullo.
— Jag tycker dessutom att God Bless (den hårdaste rifflåten, som fått mest kritik i media /red.) är en av de bästa låtar som jag skrivit. En annan sak som recensenterna har klagat på är att texterna skulle vara pubertala, men det är bara för att jag är sjutton. Hade jag varit tjugosju istället hade ingen kommit på tanken att klaga på texterna, säger Gustaf upprört. Han tillägger några rader om sin unga ålder.
— Vi har släppt en av de bästa skivorna under -98. Innan jag fyller arton har jag till skillnad från de flesta gjort något med mitt liv. Men jag går ju fortfarande i skolan och så. Jag tror inte riktigt att klasskompisarna har förstått att jag har släppt skivor och så…

De kommer nog att förstå det tids nog, var så säker.