MONOSTAR
The Airport
(Soap/MNW Distribution, SNAP 29)
cd

Monostar skulle kunna vara lika febriga som The The på Dusk och lika vemodiga som Neil Young i sina bättre stunder. Likt många andra är de trendkänsliga och för in analoga syntar och småknäppa ljudeffekter som amerikanska Granddaddy och svenska This Perfect Day, vilket kan vara mixaren Johan Vävares idé (han har tidigare skött syntar åt en viss Di Leva).
Jag gillar Monostar bäst när de är lågmälda och nakna. När det blir för mycket ljud att hålla reda på, går en del av den trevliga melankoliska stämningen förlorad. Att byta ut en gitarr mot en halvakustisk, skulle inte vara dumt. Mera insiktsfullt begrundande i vardagsrummet än besök på andra planeter. Mer Grand Tone Music än Bryan Ferry produktion. Det Palmqwistiska vemod som går igen i låtarna är gruppens styrka. Texterna kretsar oftast kring det eviga missförståndet mellan kvinnan och mannen och sångaren Eric Palmqwists utsatthet.
Öppningsspåret Bahamas Heavy, som handlar om att åka med Någon, med stort N till paradisön är inte tokigt. Den, Jee is a Loser och Speed Your Love är uptempo-singlarna från skivan. Bäst tycker jag själv, om lugna låtar som Harmonizer, Change Your Mind och Acoustic Feedback, som dock brottas med problemet att Eric Palmqwists redan nasala röst har processats ned till ett minimum av frekvenser.
Tills nästa gång hoppas jag på skjutande raketer med själen i stället för hjälp av ännu fler maskiner. Då blir det ännu trevligare.

betyg: 4