I slutet av mars släppte tre gotlänningar och en stockholmare en debut-cd på skivbolaget Soap Records, som haft The Wannadies och This Perfect Day i sitt stall och dessutom lyckats med konststycket att få svensk musik spelad i England.
Ett band som visserligen blivit vinterns demo i eminenta och tioårsjubilerande tidningen Sound Affects, men ännu inte kommit så långt är album-debuterande Monostar.

Jag försöker ta kontakt med Eric Palmqwist, bandets låtskrivare och centralfigur, men det visar sig bli lite problematiskt. Första försöket skulle ske söndagen efter att de spelat på den nyligen arrangerade Popcorefestivalen på KTH i Stockholm. Eric lovade vara vaken klockan ett under söndagen, trots att han var ganska dragen, när jag träffade honom på KTH under en konsert. Jag var skeptisk så jag väntade för säkerhets skull till klockan två innan jag ringde, men även det var ett för tidigt klockslag. Eric söker istället upp mig dagen efter.

Veckan innan har bandet åkt runt i Sverige för att prata om sitt debutalbum Airport. De har träffat diverse reportrar ifrån Kvällsposten, Helsingborgs Dagblad och ett par Göteborgstidningar. Monostar har faktiskt spelat ihop i åtta år och först nu börjar media få upp ögonen för bandet. Det är lätt att tänka sig att uppståndelsen och centreringen kring sig själv kan kännas märklig.
— Det är både kul och jobbigt att folk är intresserade av en. Det drygaste är att alltid berätta om vad vi gjort de senaste åtta åren. Vi har åkt Sverige runt och gjort promotion och det är klart att det blir ganska självcentrerat.
— En del reportrar är också ganska egna. En journalist på en Malmötidning var märkbart bakfull. En annan var mer intresserad av att prata om sitt band med Karin Schyffert (promotionansvarig på Soap Records /red). Jag tycker sånt är jävligt oproffsigt, menar Eric.
Eric fortsätter;
— Den märkligaste intervjun gjorde vi nog i Malmö ändå. Först var det meningen att intervjun skulle ställas in, så vi köpte rödvin i Tetrapack och satt på Centralstationen i Malmö och krökade när journalisten plötsligt meddelade att han vill intervjua oss. Vi var bra fulla under intervjun, men det var i och för sig kul. Det var ganska flamsigt, berättar Eric.

Förra ep-n The Ways to Bring You Down, firades med en mysig och tillbakalutad spelning på krogen Kristallen på Söder i Stockholm. Det kändes som om man var i ett vardagsrum med en kopp té och en muffins.
Med debutskivan Airport har de begett sig från vardagsrummet och tagit steget ut i rymden. Musiken har blivit röjigare och till sin hjälp har de tagit producent Heinz Liljedahl, som jobbar mycket med Olle Ljungström samt Johan Vävare, som gjorde mycket för soundet på skivan. Han har bland annat lagt in en hel del märkliga ljud. I låten Jee is a Loser kan man höra sorlet av bilar och bussar som åker längs Katarinavägen nära Slussen på Söder i Stockholm — Johan ställde helt enkelt ut en mikrofon på gatan. I låten A Place in Space, har han lagt in ljud från planeten Uranus ringar (hmm… vadå? /red). En viss skillnad från förra plattan som var ganska jordnära.

Monostar fick skivkontrakt genom att skicka in demos till diverse skivbolag, men det hade knappast hänt något om inte Sound Affects och Pop skrivit om dem, samt att Sony var nära att lägga vantarna på dem. Ryktena började gå på skivbolagen, men efter att Lars Tengroth på Soap bjudit Monostar på glögg och pepparkaka en kall vinterkväll insåg de att just Soap Records var det rätta bolaget. Men trots att de fått ett skivkontrakt är det nästintill omöjligt att leva på musiken.
— Ja faktiskt, även om polarna på Gotland tror att man kan leva gott på ett skivkontrakt, berättar Eric
— Står man i korvkön i centrala Visby så kommer det alltid någon fram och gratulerar, samtidigt som de undrar om man fortfarande hälsar på dem för att man är rockstjärna. En annan variant är att de tycker att man skall bjuda på käk och öl. Vi är näst intill arbetslösa, själv går jag på en datakurs, men inspelningen har gett, åtminstone de andra, möjligheter till att dryga ut kassan, tillägger Eric.

Linus, bandets gitarrist är ljudtekniker. Han sågs senast på Tantogården på Söder i Stockholm då rockbanden Yellow Fever och Bad Cash Quartet spelade. Bandinformationen från Soap Records talar också om för oss att det var Linus som rattade ljudet när Mike Monroe, från Hanoi Rocks spelade in gitarrsolot på en Backyard Babies singel.
Bandets trummis, Jimmy har en del studiojobb på gång. Det kanske blir han som spelar med Olle Ljungström på nästa turné eller platta.
Carl, som är den enda Stockholmaren och den som kom med sist i bandet, har ofta jobbat som modell. Han har synts i såväl Kappahl som i H&M reklam. Det mest märkliga arbetet han haft var nog när han var med i en Roxettevideo. Han låg i ett badkar fullt med vita bönor.

Härnäst väntar Monostar på att få spelningar. Kontrakt har skrivits med konsertarrangören Motor (som jobbar mycket med Hultsfredsfestivalen). De spelade på förra Hultsfredsfestivalen, så det krävs nog mycket för att bli bokade där igen.
Nytt låtmaterial är i alla fall på gång.
— Jag har redan skrivit en massa låtar. Det finns så många att det räcker till ett nytt album, men vi får ta en sak i taget. Först måste vi ut och spela, avslutar Eric.