Recensioner av demokassetter/cd av domarna Gustav Gelin och Nicke Boström

Det har varit stiltje på demofronten i vinter. Det har dessutom inte dykt upp speciellt många överraskningar. Vi har dock hittat några tejper vi gärna tycker till om.
Let’s shoot!

Paris Space Brain som har rötterna i Hälsingland, närmare bestämt Söderhamn består till huvuddelen av Tomas Nyström. Musiken passar inte direkt in i de aldrig sinande högarna av skramlande popdemos, och det är ganska skönt att ha något nytt att ta på ibland.
Paris Space Brain står nämligen för hård, rak och avskalad techno. Oftast handlar det om ett rakt, ganska enkelt housebeat som pulserar ensamt för att efter ett tag släppa in någon slinga av toner eller en samplad filmreplik. Men ibland, som på avslutande Shuriken, blommar det upp till strålande minimalistisk musik fylld av själ och energi.
Norrländsk techno — det trodde man inte!

(Gustav Gelin)

Stockholmsbaserade popbandet Pimms har fått en smärre hype i tidningen Pop, och flera större skivbolag har visat intresse för bandet. När man hör deras självbetitlade demokassett är det ganska svårt att förstå vad uppståndelsen handlar om.
Det är kompetent gitarrpop i Suedes fotspår, och sångaren Sung-Kyu Choi har en röst som ligger nånstans mellan Brett Andersons, Thom Yorkes och James-sångaren Tim Booths, fast han når inte upp till deras nivå.
Musiken är lite drömmande, snårig pop eller möjligtvis snäll rock, och det är fina melodier och allt det där. Det är ändå något som saknas. Jag tror det är den där odefinierbara känslan som krävs för att musik ska häva sig upp ur mängden. För att man ska plocka fram en demokassett igen om några veckor bara för att man vill höra den igen.
Pimms framstår som lite halvbleka kopior på halvintressanta engelska band och det är inget jag slår frivolter av direkt.

(Gustav Gelin)

Still från Malmö har vi läst om tidigare i ettnollett. Nu är de tillbaka — denna gång med en demo-cd i enkel svartvit förpackning (se bild). Associationerna går än en gång till gitarrband som Red House Painters, Idaho och i viss mån Codeine. Förändringen sen sist är med andra ord inte alltför stor. Jag uppmärksammar dock att produktionen, och soundet lättats upp något till fördel för sången.

(Nicke Boström)

Mélange kallar sig ett fem man och en kvinna starkt popband från Stockholm som på sin obetitlade demokassett gör vemodig och varm popmusik. Bakom en gitarr som skriker av ensamhet ligger sångerskan Nanuschka Yeamans röst som titt som tätt drar iväg åt det falska, vilket nästan bara är positivt. Man hör att bandet har lyssnat en del på Velvet Underground i sina dagar. Ekon av band som Mazzy Starr, Luna och våra svenska löften i Grand Tone Music kan man också snappa upp på kassettens fyra låtar, där inledande Baby Blue Eyes är överlägset bäst. En låt man blir sådär vemodigt nostalgisk av och som gärna får gå på repeat i min stereo när sommardagarna blir ensamma.
Ryktet säger att Mélange fått skivkontrakt med ett pyttelitet skivbolag och då är det bara att gratulera och vänta på att plattan ska släppas.

(Gustav Gelin)

Endive — Pole Position. Precis såhär skulle Cloudberry Jam låta om de hade mer melodier och mer popkänsla.
Bakom ett snyggt omslag och en fin blå kassett finns sex glada poplåtar med snirkliga skiften i tempo och ljudbild, inte helt olikt ett annat svenskt band — The Cardigans. Jag vet att Endive inte gillar jämförelsen, men den är ganska oundviklig. Sångerskan Malin har en röst som placerar sig exakt mittemellan Nina Persson och Jennie Medin. Och de lekfulla ackord-bytena, de spralliga trummorna och den spralliga popenergin är densamma som på exempelvis Rise and Shine.
Nu är Endive inga bleka kopior — de har något eget, och de känns alldeles för rutinerade och säkra för att fastna i samma spår. Om inte Endive kommer att gå hem i Sverige så är det ingen vild gissning att den Asiatiska marknaden blir upprymd av glädje till låtar som Beautiful You och Selfish.

(Gustav Gelin)