Det finns en del grupper som kämpar inför en liten publik och harvar runt på små skivbolag i massor av år innan de får sitt definitiva kommersiella genombott. This Perfect Day och The Wannadies är två exempel på grupper som äntligen fått Tracks-lyssnarnas uppmärksamhet. Men så finns det ju också de som inte riktigt når fram. Även om det har varit väldigt nära några gånger, så har Malmötrion Eggstone aldrig fått den där ordentliga sparken in i rampljuset som de förtjänar. För två år sedan var det nära. Deras då tre år gamla singelbaksida My Trumpets användes i en TV-reklamsnutt för språkresor och halva Sverige gick och nynnade på den smittsamma refrängen. Utan att veta att det var Eggstone, dock. Det stod ingenstans i filmen, och vem orkar egentligen bry sig? Tja, inte den skivköpande massan i alla fall och gruppen försvann bort. Till Japan.

Samtidigt som The Cardigans började bli ett stadiumband, så började svensk pop att få ett gott anseende i de japanska skäggkliarkretsarna. I Sverige okända band som Cloudberry Jam och Leslies började få stora fanskaror i ett land de knappt visste fanns. Och över allt detta låg Eggstone och puttrade. Aldrig lika stora som The Cardigans förstås, men med en trogen och nästan dyrkande skara fans. I Tokyo finns det dessutom några unga flickor som gör en tidning som endast handlar om Eggstone. Den heter Sun King, efter en låt på gruppens första skiva. Jag läste tidningen för några år sedan, och kan inte låta bli att fråga trummisen och låtförfattaren Maurits Carlsson om senaste nytt.
— Jodå, tidningen finns kvar, småskrattar Maurits och fortsätter prata om Japan. Gruppen älskar landet med det fantastiska folket, och japanerna älskar Eggstone lika mycket tillbaka. I Sverige är det tuffare. För även om senaste albumet, det mästerliga Vive la Différence, skymtade förbi någon vecka på topplistans nedre regioner, så har man ännu inte fått sin förtjänade storpublik. Å andra sidan har man en trofast publik även här hemma, även om den inte är så stor. Det måste man ha om man väljer att släppa en skiva vart tredje år. Men det är först med det senaste albumet som man har fått en enig kritikerkår på sin sida. Eggstone själva förstår varför.
— Vi har aldrig jobbat så grundligt med någon skiva tidigare. Även om vi varit nöjda med alla våra skivor i stort, så finns det alltid saker man inte är fullständigt nöjd med, men den här gången väntade vi istället med att ge ut det tills vi kände att allt var perfekt. Och perfekt blev det. Skivans blandning av vackra, förföriska stråkarrangemang och enkla popmelodier har nog betytt mer för svensk popmusik än allt annat som släppts den senaste tiden. Det här med stråkarna och easy listening-flirtarna är inte något som man hoppat på i kölvattnet av Burt Bacharach-trenden, utan snarare något man alltid fascinerats och influerats av.
— Det finns speciellt en skiva som har betytt väldigt mycket för oss. Den är gjord av en kille som heter Roger Nichols och skivan heter …And His Small Circle Of Friends och är från slutet av sextiotalet. Det är den bästa lättpop som någonsin gjorts och innehåller fantastiska stråkarrangemang, berättar Maurits och tillägger att han hittat skivan i Japan och inte tror att den finns att få tag på i Sverige.
Eggstone tävlar i lag. Men med varsin favoritgren. Gitarristen Patrik Bartosch är arrangemangsgeniet, med ett otroligt musikaliskt kunnande, bland annat när det gäller stråkar. Basisten och sångaren Per Sunding är allmän idéspruta, medan Maurits har texterna som specialitet. Annars har Eggstone den klassiska bakgrunden. Husgudarna heter Beatles, och den första kontakten med replokalen kom när man i mitten av åttiotalet spelade covers av favoritband som The Clash, Sex Pistols och The Jam. Sedan skiljer sig historien lite från mängden.
I takt med att de första demokassetterna började vända upp och ner på tillvaron hos den nyfrälsta redaktionen på poptidningen Sound Affects, så tog en liten studio form i Malmö. Det var också här de spelade in sin första skiva i början av nittiotalet, och det är här de spelat in allt sedan dess. Studion heter Tambourine och är i musikkretsar långt mer känd än gruppen själv. Det är ju här som The Cardigans fått sitt kännetecknande sound, och nyligen hade man besök av engelska Saint Etienne. Som om inte en egen studio vore nog startade de för ett par år sedan också sitt eget skivbolag, Vibrafon Records. Och efter att Eggstones kontrakt med MNW löpte ut efter andra albumet så gick man helt sonika till sitt nystartade bolag.
Är det då meningen att vi ska behöva vrida oss i väntan i ytterligare tre år innan vi får höra Eggstone på skiva igen? Nej då, det ska gå snabbare den här gången lovar de.
Nytt material är redan under produktion i hemmastudion.