Emmabodafestivalen är precis så som arrangörerna själva uttrycker det, det vill säga, Absurt Trevlig! Det fanns varken staket eller batongförsedda vakter på området och man möts av en väldigt varm och avspänd attityd. Något kaosartat var det dock. Just detta gör att Emmabodafestivalen är den charmigaste festivalen av dom alla vi känner till för närvarande. Med tanke på publiktillströmningen som rör sig omkring 1000-strecket så känns det hela på en lagom och trevlig nivå.

Efter en lång dags färd från Stockholm med bandet Red Sleeping Beauty så äntrade vi festivalområdet med ett myller av lätt (och i viss mån också tungt…) berusade småländska tonåringar.

Vi lotsades fram till den något simpla incheckningen där vi fann vår festivalguru Håkan Karlsson som glatt välkomnade oss med festivalarmband och matbiljetter. Vår något sena ankomst resulterade i att vi tyvärr missade både Waterbug och Ray Wonder (men vi missade inte Ray Wonders spontana så kallade release-party vid deras turnébuss tidigt på Lördagsmorgonen).

Vi slog upp våra tält bredvid vårt turnéfordon och därefter började det efterlängtade öldrickandet och frotterandet med popstjärnor, fanzinemakare och indiekids.

Vår första konsertupplevelse Salt spelade på festivalens minsta scen (av två). Ingen större succé trots den fulltaliga publiken. Därefter fann vi den något primitiva, men dock väldigt inbjudande och trevliga baren. Baren var inhyst i en gammal, färgflagen och fallfärdig trävilla. Efter ett par välsmakande öl så såg vi Brainpool utföra en riktig fyllespelning på den “stora” scenen (även kallad Ängen). Kvällens höjdpunkt och dragplåster Odd Numbers (från USA) rev av sina karaktäristiska The Jam-doftande och energiska låtar i ett raskt tempo. Gruppens trummis saknades (han drabbades av en bilolycka under bandets Englandsturné) och in hoppade en ökänd fyllepunkare från Landskrona och gjorde sitt bästa av situationen. Hemskt komiskt. Fredagskvällens stora glädjeämne var dock Piteå-bandet Starmarket (se ettnollett Nr. 20) som gjorde ett väldigt homogent intryck på oss i ettnollett-redaktionen. Efter denna tajta och väl genomförda spelning tog vi fart mot baren. Fredag hade hastigt och lustigt hunnit bli Lördag innan baren stängde och vi fortsatte sedan festen vid våra prydligt uppslagna tält och resten kan ni vid det här laget lista ut själva…

Lördagen börjar med ett par snabba koppar svart kaffe (efter en välbehövlig dusch i bygdens badhus) i den lilla baren, diverse dividerande med barpersonalen och konfronterande med diverse popstjärnor. Smash Hit Wonders avverkade en något bakfull spelning på den lilla scenen med sin karaktäristiska lo-fi-influerade pop. The Chariots framträder kort därefter på den “stora” scenen och framstår som ett mindre begåvat band i Cardigans-land. Bandet ser lite stela och svårflörtade ut, men gruppens sångerska gör allt för att charma sin publik i sin flashiga korta, turkosa klänning. Efter ett längre antal minuters sound-check börjar våra medresenärer i Red Sleeping Beauty sin efterlängtade spelning på den lilla scenen. Spelningen startar något nervöst, men deras snälla gitarrpop passar fint in i det ljusstarka solskenet som tydligt har inspirerat stora delar av festivalens publik som har slagit sig ner i gröngräset framför scenen. Betyget var gott med tanke på att bandet inte spelar live så ofta.

Vi bjuds på hembrygd öl från festivalledningen och feststämningen börjar infinna sig trots att klockan endast är runt tre-slaget på dagen. Solen gassar och folk är allmänt på fint humör. Humöret sänktes dock något efter en krasch genom bakrutan på Red Sleeping Beautys hyrda buss av en klumpigt placerad stärkare. Efterhand som Lördagen förflyter spelar grupper som Naked, Honey is Cool, Sindy Kills Me och Yvonne. Hardcorehjältarna i Refused höjde både publik och fart i samband med deras snabba och intensiva tempo.

Med tanke på festivalens gemytliga stämning, det fina vädret, den hembryggda ölen och portionerna av ny intressant svensk musik så var detta en riktigt angenäm tillställning.

Under Söndagen glesnar tälten och återvändande popband med sin trogna publik överger det lilla festivalområdet, majoriteten med en rejäl baksmälla.

(En liten parentes var dock Emmaboda-myggen som var riktigt feta och huggvilliga. Innan alkoholen gjorde sitt med sitt effektiva bedövningsrus var myggen rätt påfrestande.)