Det har varit skördetider och resultatet inför detta nummer tjugo är lite oväntat. Många demokassetter har dykt upp i postlådan. Det är uppenbart att Sverige numera har pop/rock band som aldrig förr, inte ens 60-talet tycks nå upp till 90-talets mångfald av främst popband på demo-stadiet. Det kan ju vi musikdrogare vara glada för.
Men, och det finns ett men i detta sammanhang, 40 procent av det insända materialet är OK, 50 procent är inte alls i den klass vi kallar godkänt (m a o dåligt) medan de sista procentenheterna (som man säger i valtider!) är det man gärna vill se på platta (dvs bra).
Sannolikt ser vi aldrig grupper som; In Between Days, Cloud Nine, Tamarinds, Jerry Was A Fireman m.fl. på CD, (om inte nån popnörd med stålar tycker om det).
Som alltid så tar ettnollett upp det bästa av materialet som är insänt typ Starmarket, Able, Poprace, The Wellmeant, Leslies, Flakes, Weedstar, Waterwheels, Poultry och t.ex. ett soloprojekt med Karlstadskillen Erik Bergquist.

Först ut är Karlstadsbandet ATTIC DRIVE med delvis förflutet i grupper som Subtitles och Popetree (som läsare av tidigare nummer av ettnollett känner igen).
I det långa medföljande brevet i samband med kassetten så räknar gruppmedlemmen Carl upp låtarna i följd och förklarar vad han vill med texterna (Carl skriver låtarna, sjunger och spelar gitarr i bandet).
— Demons första låt, ”Clever T-shirt” handlar om allt som kännetecknar en inbillad popnörd (popgalen/överentusiastisk individ /red.), Observera refrängens superba gitarrslinga som stänker popskimmer.
Svar: — Bra textrefräng, ”Your clever t-shirt wants to make me cry!”. Annars lite tunt popskval, dock sjyssta gitarrer men ett stelt trumkomp och trevande ansträngande sång.
— ”How could” handlar om att vänta på personer som alltid är försenade men trots tidigare erfarenheter så räknar man med att de kommer i tid. Tamburinen fyller ut verserna på ett sätt som för tankarna till tidiga Go-Betweens.
Svar: Det där med Go-Betweens vet jag inte varför du tar upp tänker snarare på… nåt annat… I övrigt rätt trist grej och fortfarande trevande sång.
— ”Hazy” är demokassettens frågetecken och det var oklart om vi överhuvudtaget skulle ha med den. Den gör sig bättre live.
Svar: — Vid första lyssningen tyckte jag nästan tvärtom, ta väl vara på atmosfären och de lugna partierna kontra manglet i refrängen. Nästan hårdrocksgitarrer, bra riff och jag tror säkert att den gör sig live. Kanske lite trist, men snygga akustiska gitarrer.
— Slutligen, ”Suitable”, en ren och rak popdänga. Jag skrev den för över 3 år sedan och det var också den första låten vi repade in.
Svar: — Njaaa, ren å rak=okey, men ingen hit! Den kan bli bättre om sången snyggas till och körerna går fram bättre. En tolv-strängad akustisk gitarr passar bättre än solo-gitarren som ju är helt störig, fuzzgitarren funkar bra som alltid.
ATTIC DRIVE c/o Micke Grääs, Vikengatan 8, 652 26 KARLSTAD.

POULTRY från Stockholm (tidigare Linköping) är syntnissar och programmerare. Duon (utmärkt i dessa sammanhang) med Henrik Mattsson och Mattias Josefsson platsar i skaran av nya samplingsgrupper ute i landet. Det låter både proffsigt och kommersiellt gångbart. Avvikande är dock att Poultry gärna vill vara knepigare än kollegor som Mobile Homes och Cat Rapes Dog. Föreställ dig en mix av The Residents, Devo och Depeche Mode…
c/o Josefsson, Grindsgatan 56 3tr, 118 57 STOCKHOLM.

FLAKES är balla! Jag trivs skitfint när jag lyssnar på dessa herrar som är tre. Jag som varit med sen den sk. ”nya-vågen”-tiden minns gärna denna tidsepok som var som störst mellan åren 1978-1983. Det är med en klar nostalgikänsla som jag lyssnar på Flakes. Någonstans har de blivit jämförda med musikclownerna i Devo (”Whip it”=jättehit!), men någonstans i mitt huvud så stämmer inte detta. Deras image kan påminna om Devos, men så himla mycket mer har de inte gemensamt. Flakes lirar en mix av hardcore, poppunk och rock. Jag ser faktiskt fler likheter i grupper som Janes Addiction och Porno For Pyros som ledsagas av musikgeniet Perry Farrell. Flakes är dock mycket knasigare än dessa band, lite som They Might Be Giants, om ni minns? Kul med textramsor om elefanter och myror och annat djurlikt och fjantigt.
”Elephant” — ”Ants don’t ever wonder why bumblebees can fly, dogs don’t care that cats don’t share and we don’t understand, understand. Elephant walk the earth with big feets, big ears and he’ll never forget. Rats are caught in traps with cheese, wasps don’t ever talk to bees, parrots never lie, we’re afraid to die and we don’t understand. Monkey wonder what went wrong when man evolved to be king of kong”.
c/o A.Svensson, Kristinag. 16 A, 582 32 LINKÖPING.

GLUEBELLIES från Lund har fått oväntat bra kritik i både tidningen POP och Sound Affects. I ettnollett väntar inte lika goda vitsord även om deras manager tycker att bandet är ”Sveriges bästa popgrupp utan skivkontrakt”.
”Kicking the moon around” är Gluebellies första bidrag till ettnollett (deras 4:e demo i ordningen). Jag blir inte alls lika fascinerad som Terry Ericksson på POP som anser att de har ”stor popkänsla”, min åsikt går isär redan vid första lyssningen. Det känns ofärdigt, orepat och passé. Att de dessutom har repat ihop sen 1992 förklarar bara att de inte har speciellt mycket att tillföra musikhistorien.
De jämförs med både The Auteurs och Elastica och jag hör inga likheter alls, möjligen en viss likhet med Auteurs i låten, ”Too trivial to mention”. Okey, de kanske får en ny chans i samband med året som stundar och kanske främst om de förnyar sig åtminstone lite till. Och, är gruppens två unga damer verkligen riot grrrls Terry? Knappast!
c/o Ronny Sander, Vildandsv. 14 (L 202), 227 34 LUND.

Vidare i Skåne, närmare bestämt i Åhus, hittar vi ”snuttepop”-bandet POPRACE som tidigare släppt en tretums-CD på det tyska skivbolaget Mars Marigold. På den här demokassetten så presenterar bandet fem nya låtar under titeln, ”Sunbright”. De förklarar att de mest lyssnar på anorak/wimppop-grupper som Field Mice, Blueboy, The Orchids och Another Sunny Day. De sympatiserar då med andra ord med armén av grupper som återfinns på det skotska skivbolaget Sarah records, ett skivbolag som numera blivit ett uttrycksmedel för en musikstil som jag själv kallar för ”snuttepop”.
Poprace låter gulliga så det förslår, det är ett skört ljud i produktionen och det är i det närmaste bräckligt… man kan tro att bandspelaren, kanske om det vill sig illa, ”kan skada” ljudet på kassetten… hmmm… Jag hyllar tredje låten, ”All i wanted”, som bjussar på alla sliskiga ingredienser som man önskar av ett ”snuttepop”-band. Låten har fantastisk vacker körsång (snäll å fin!), retfullt snäll sologitarr, fjäderlätta trummor och en mysig tamburin. På, ”Driftinaway” kan jag inte undgå att tänka på bandet Ultra Vivid Scenes andra album, ”Joy 1967-1990” (4 AD) av något skäl, det måste ha med sången att göra (och gitarren). Avslutningen, ”Dumb” sjungs vackert av sångerskan Karolina Komstedt och den är kassettens mest ”normala” låt. Skulle gärna se denna låt utgiven på CD tillsammans med ett par till i ett snyggt papperskonvolut utan hårdplast och gärna med ögonstickande färger i orange, gult, rött, grönt, blått, beige och brunt, snuttefint!

MY FAVOURITE MARTIANS presenterar en ovanligare variant på ny svensk musik med sin kassett, ”Eurovision song contest”. Bandet sympatiserar med 60-talets psykedelia och exponerar det mer än gärna. De gör det kanske lite svårt för sig, de håller sig inte i den poppsykedeliska zon som moderna band gör, typ Jellyfish eller Merrymakers. Detta bands koncept är betydligt mer komplicerat, men det funkar ändå.
De har varit fyndiga och delat upp kassettens låtar i länder (som på melodifestivalerna) som Malta, Luxembourg, Ryssland och Italien. Musiken känns dock mycket retroframkallande, hade jag fått kassetten i min hand under ettnolletts storhetstid som ”garagerockfanzine” för 6-7 år sedan så hade jag nog med all sannolikhet jublat över materialet och låtar som; ”She comes in the summer” och ”Ashley St. Ives”. Nu såhär ett antal år senare känns det okey, varken jublande bra eller jublande dåligt…

Karlstadsbandet, WEEDSTAR välkomnar en med en vackert svenskfärgad kassett som spelats in i en liten röd stuga i Molkom ca. 1 mil från Karlstad. De inleder sin snygga demokassett med den inte fullt så snygga låttiteln, ”Bitch”. Det framkommer snabbt var de har hämtat sina influenser, svenska grupper som Popsicle och Green är snarlika referenser. Jag vet också att bandet är yngre än kollegor som Crush från samma stad som är yngre än Singer från samma stad som är yngre än The Days (numera Naked) från samma stad. Detta innebär att (och det gör det om jag tänker efter lite) Weedstar har en tid framför sig av både repande i lokalen och spelande ute på klubbar i sin hemstad innan de beger sig till Stockholm som alla ovannämnda grupper har gjort (osäker dock vad gäller Crush).
En sjysst avslutning på deras trelåtarskassett är trots allt deras låt, ”Edmonton” som känns sådär studentikos och glättig som flera studentlåtar ska göra, flåt poplåtar…
c/o Danne Fornell, Gylleniusgatan 6, 654 60 KARLSTAD.

Från Karlstad kommer också solomusikern ERIK BERGQUIST. Han inleder stämningsfullt på akustisk gitarr med den utsökta balladen, ”Postcard”. Avståndet till herrar som ex. Saints-medlemmen, Chris Bailey och Grant Lee Buffalo är inte alltför långt. Det låter kanske nog så snarlikt, men Erik kan nog på ett eller annat sätt komma en bit på vägen med en proffsigare produktion och en bra producent. I ”Scatter something” får man smak av Eriks mollstämda och känslofulla röst, gitarren och denna gång ett avslutande munspel.
Munspelet inleder också den efterföljande låten, ”Human”, som berättar i starka ord om vår gestaltning som människoras och de många gånger avskyvärda handlingar vi kan utföra. Av kassettens sex låtar visar Erik upp en väl musikaliskt utvecklad sida, hans röst når inte alltid fram pga. den relativt ljusa stämman. Erik får assistans av ”den lille teknikern”, Christian (som vi inte har något efternamn på), men han skulle säkert må ännu bättre av att få en riktig producent i ryggen och en bra studio. Jag lyssnar gärna på fler låtar Erik.
Erik Bergquist, Snartadtorp, Hagen, 655 90 KARLSTAD.

LESLIES skriver i sitt brev — ”Hör gärna av er om ni tycker vi verkar trevliga!”. Jättetrevligt är det! Leslies spelar slätstruken, gullig och romantisk gitarrpop. ”Mer romantisk kan musik inte bli” är ett slarvigt saxat urklipp som finns med tillsammans med kassetten. Dessutom en bild på en kvinna som hänger över en leende man i fåtölj med en tjock bok i sin hand (från ett alster typ Årets Strunt…).
Kassettomslaget är också trevligt i sin gröna skimrande ton där en gammal trevlig Skoda (eller?) syns fint med en kvinna bakom ratten som uppehålls av en trevlig herre i kostym vid den öppna dörren till bilen. Kassettens fyra låtar smälter som isterfett och försvinner snabbt, trevligheten blir m a o alltför påfrestande, trevligt!
c/o Fältman, Milnergatan 10 B, 291 53 KRISTIANSTAD.

Favoriter inför detta nummer är Piteåbandet STARMARKET. Inte bara för att de kommer från mina hemtrakter och att de har en sjysst inställning. Starmarket har intressanta influenser. Medlemmarna lyssnar på hardcore och Beatles! Beatles var, enligt Fredrik i bandet den sammankopplande länken till att de bildade ett band eftersom samtliga i bandet tycker om just Beatles.
Likheter finns i andra svenska band som Bear Quartet och exempelvis A Shrine, och eftersom de kommer från Öjebyn utanför Piteå som vissa personer i Popsicle så drar man lätt en parallell där också…
Starmarkets båda demokassetter sitter bra i hjärnloben och jag fattar direkt ett samtycke med bandet. Gitarr är en huvudrollsinnehavare i ljudbilden, smarta lättnynnade poprefränger en annan. Det känns nästan självklart på något sätt att de låter norrländska eftersom de uppenbarligen är från just norra Sverige. Utan tvekan hör man likheter med många av A West Sides grupper, men det döljer sig en del annat på deras senaste kassett (Starmarket 2). Mjukare och bitvis hårdare toner ploppar fram. Bandet är duktiga på direkta låtar och påminner även om likasinnade grupper som brittiska Swerwedriver och amerikas hjältar Dinosaur Jr. Mjukheten kommer fram i ett par låtar och där tycker jag att de är som bäst, kasten mellan lugnet och röjet är intressanta. Starmarket har redan refuserats av A West Side, Polygram har tackat nej och Umeåbolaget North Of No South funderar… dom där guldfiskarna i Solna gillaret…
c/o Fredrik Brändström, Orgelgatan 6, 943 33 ÖJEBYN.

Alingsåsbandet SOMERSAULT kan måhända dra paralleller till Eggstone och deras album, men detta band vill inte vara nåt annat än vårt lands svar på engelska Slowdive.
Detta är direkt märkbart. Bandets 4-spårs kassett inleds med låten ”Squealer” som inte låter annat än Slowdive. Det bjuds på svävande drömska gitarrer som tycks flyga runt i luften, flummig basgång, fluffig tamburin och sensuell kvinnosång uppbackad av en manlig dito (och tvärtom).
Somersault spelar otajt, trögt och segt, men det hela är på alla sätt charmigt Efter demons fyra låtar tröttnar man efter den första låten och kan likna detta vid ett utmärkt ”susse-piller”…
c/o Martin Aamot, Jungmansgatan 1 D, 441 39 ALINGSÅS.

THE DID är snåla med information till sin kassett och ger ett telefonnummer och ett par skojiga hemmagjorda vykort med kossor på som hänvisning till vad de står för.
Bra är dom i alla fall på att lämna ifrån sig popmusik, det är bättre än mycket man hör på platta idag från svenska grupper. Det är stor gitarrbaserad pop med storartade sångrefränger. Låten, ”How funny you are” är en popschlager som sitter bra. Tvålåtarskassetten bjuder också på den något suggestivt inledande låten, ”Forever smile”, där fraserna går i samma tongångar som man är van vid från urtypiskt brittiska band. Det roligaste och mest avvikande med detta band är gitarristen som faller in med småknäppa och lekfulla ljud lite varstans i låtarna, det gillar vi!
0515 – 811 57.

THE WELLMEANT låter väldigt engelska, på gränsen till mega-engelska, på sin kassett; ”5/3”.
Bandet är från Huskvarna och de använder lite udda grejer till instrument i sin sättning på fyra killar.
Orgel och flöjt är inte alltför vanliga instrument idag bland sk. ”indieband”. Idéerna är bra och dominansen av flöjten sätter extra krydda på materialet.
De berättar kort om sina låtar;
— ”Superhero” = Livet som hjälte och en låt i samma tidsomfång som den ultimata Pixieslåten (vilken? /Red.).
— ”John Nguli” = En låt om en gammal vän döpt efter den Kenyanske löparen. Vem minns inte när John Nguli skuttar fram i leran vid terräng-VM 1990.
— ”Surfer” = 15 personer på konsert med Bear Quartet.
— ”Sleep” = Den ultimata spacepop-låten!
c/o Mattias Karlsson, Gillesgatan 1A, 561 31 HUSKVARNA.

Uppsalabandet ABLE känns roligare än tidigare nämnda band. På gruppens demokassett, ”Strolling for olives” (mums!) har de kommit med nåt sjysst. ”Regressing to sixteen” är en sprudlande och vackert komponerad poplåt med allt det där man önskar sig av ett svenskt popband. Bra studiojobb med fläskigt sound och bra sångpålägg. Tätt åtföljande ”Spring morning” sätter sprätt på de något förslappade låren och lusten att ta ett par skuttande danssteg är tilltalande.
Johan Gille och Lotta Nyblad sjunger bra och kombinationen dom emellan i låten ”Happy as can be” är mitt i prick bra. Här ser man genast differensen bland nya (unga) svenska gitarrpopband, när Able är som bäst har de tagit till sig de klassiska gitarrackorden och på så sätt piffat upp det till någonting nytt och fräscht. Majoriteten av våra nya (unga) gäng fattar inte att man kan utvecklas om man inte gör som ”alla andra”, och ”alla andra” i det här fallet är vad som gäller för tillfället på musikscenen.
Able avslutar sin 6-låtars-demo med de oefterhärmliga och vackra fraserna i den ljuvliga låten, ”Phosphoressence”. Visst vill vi ha det så här?!
c/o Pimiento Rec. Inc. Väderkvarnsg, 8B, 753 29 UPPSALA.

WATERWHEELS låter väldigt unga, 15-16 kanske? Knappast en dag äldre… okej det är väl ingen ursäkt säger ni, men visst är det det. Det handlar om erfarenheter och detta verkar inte existera i detta band, inte musikaliskt utvecklade erfarenheter i alla fall. Eskilstunabandet är klart influerade av brittisk pop med distade gitarrer och släpig sång. Deras tvålåtars-demo med låtarna, ”Monday” och ”No. 7” känns nog så tråkig, lite obegåvad… men jag skymtar en ljusare framtid i deras andra låt som har en chans till utveckling och förbättring.
c/o Niklas Åström, Rosenbergsg. 27E, 633 52 ESKILSTUNA.