En ensam skiva, ingen mer info än en mailadress. Rickard Westman gav mig mycket bra svar.

— Jag har väl gömt ut (utan affärers vetskap) ett femtal skivor i olika skivbutiker i innerstan. Vet inte om det är någon som har hittat någon utav dem, ingen har hört av sig i alla fall. Du påpekade att jag borde skaffa en hemsida. Jag hade faktiskt planer på att skaffa en hemsida en gång i tiden men det blev aldrig av. Jag och min vän Niklas (som för övrigt spelar fiolgitarr i slutet på “Celui Qui A Créé A Fait De Nous Tous De Monsters”) hade planer på att starta ett skivbolag som kunde släppa “I’m Not Afraid Of The Dark, In Fact We Have A Pact” och lite andra musikprojekt men på grund av tidsbrist hann vi aldrig.
Jag har än idag inte kommit underfund med om tidspressen var bra eller dåligt för slutprodukten. Å ena sidan finns det vissa partier i några av låtarna som jag gärna hade velat ha mer tid att fila på, å andra sidan så bidrog mina många sömnlösa nätter till en viss känsla som jag ändå tycker att skivan fick.
Egentligen är det ju inget mer än en enkel demo som jag har snickrat ihop i ett sunkigt musikprogram och på min högst otympliga kassettporta, och jag har i nuläget inga planer på att börja peta på låtarna igen. Jag har en hel del nya idéer på gång men har svårt att hitta tiden och det skulle nog inte låta särskilt likt “I’m Not Afraid Of The Dark…”. Jag drivs ganska mycket av nya utmaningar och att försöka hitta ett lite eget sound. När jag gjorde “I’m Not Afraid Of The Dark…” så influerades jag mycket, vare sig det hörs eller ej, av gamla emoband som Mineral, The Appleseed Cast, Sunny Day Real Estate och Pop Unknown m.fl. Vilket jag tycker i och för sig kan höras i all musik jag gör, oavsett om jag gör blipmusik på datorn eller spelar gitarr eller synt eller blåspiano eller vad för instrument jag än har i händerna. Sen lyssnade jag mycket på Bright Eyes just då, speciellt “Fevers and Mirrors” och “Holy Fools”. Och så blev det ju en del postrock också typ Explosions In The Sky, Fridge.
Jag hade först tänkt att göra en elektronisk postskiva tillsammans med R.C.K.R.D. men det blev aldrig riktigt som jag ville och så var det ju det där med tiden igen.
Just nu är jag mest inne på europeisk screamo typ Raein, La Quiete, Daitro, Suis La Lune. Har lite planer på att göra något halvelektroniskt screamo-indieprojekt. Får se hur det blir med den saken också, det får ta den tid det tar.

Var kommer dom elektroniska influenserna ifrån? Tv-spel står ju inräknat på atombomb vs. adambomb, men i övrigt?
— Skulle nog kunna säga att tv-spel har varit den största influensen, har alltid fascinerats av begränsningarna, att inte ha tillgång till världens bästa orkesterljud men ändå kunna göra underbar musik. Sen tror jag att tv-spelssoundet, i alla fall hos mig, har mycket nostalgi i sig. Nostalgi är en skön känsla.
Annars lyssnar jag i stort sätt inte alls på elektronisk musik. Drog precis ett öga genom min skivsamling och upptäckte att det typ är kraftwerk, postal service och kanske xiu xiu som får stå för de mer elektroniska, eller semielektroniska, influenserna inom ramarna av min skivsamling.
På ett sätt så är det lite det som var själva grejen när jag började göra musik på datorn, att få utforsk något som jag inte visste särskilt mycket om. Och känslan av att jag, i alla fall inom min egna musiksfär, inte skulle låta direkt som ett halvtaskigt plagiat av något annat. Har ännu inte hört någon säga att jag låter precis som något annat, men å andra sidan är det inte så många som hört min musik heller.
En annan anledning till att jag började göra elektronisk musik är nog att jag spelar i ett band som gör melodiös och ganska snabb hardcore. Av någon anledning så kändes det ganska naturligt att göra något som låg väldigt långt ifrån det. På något vis vill man ju inte trampa sig själv på tårna.
Jag tror att avsaknaden av elektronisk musik i mina hörlurar är anledningen till att jag fortfarande tycker att det är intressant att göra elektronisk musik.

En sak som slog mig när jag läste det lilla häftet som följde med skivan var att du inte verkade alltför nöjd med resultatet. Är det så enkelt som att det bara har att göra med att du inte tog och arbetade mer på vissa låtar? Hade du svårt för att ge ut skivan?
— Ja, helt nöjd är jag kanske inte, inte med helheten. Vissa saker är helt klockrent bra och jag kan fortfarande förundras lite över hur jag kom på vissa melodier och hur jag löste vissa problem. Men det finns också saker jag kan störa mig på, mestadels sångpartier som jag velat ha mer tid till. Men över lag så är jag faktiskt nöjd och glad att jag fick ihop allt.
Såhär i efterhand, när man fått lite perspektiv på låtarna, så kulle jag nog ha slopat några av dem och gjort skivan till en riktigt bra typ fyra/fem låtars ep, istället för en lite haltande niolåtars skiva. Jag hade ju i och för sig material till ungefär tretton låtar och en av dem sållade jag bort bara dagarna innan jag tryckte upp omslaget.
Sen har ju madtracker, som jag gjorde låtarna i, en tendens att gröta ihop ljuden lite. Själv har jag ju alla melodier och små ljud i huvudet, men jag kan tänka mig att vissa låtar kan vara väldigt svårlyssnade när man hör dem för första gången. En massa ljud, huller om buller och kors och tvärs.
Alla låtarna gjordes under fem väldigt intensiva månader. Jag praktiskt taget levde musik och satt uppe hela nätterna. Jag antar att man kan bli lite hemmablind efter att ha suttit och jobbat på samma låt i flera timmar när man egentligen är för trött för att hålla både ögon och öron öppna. Men mycket av det bästa jag gjort dök upp i just det stadiet när man är på gränsen till att somna.
Jag måste i alla fall säga att “I’m Not Afraid Of The Dark, In Fact We Have A Pact” blev bättre än jag trott när jag, i början av januari 05, började på de första låtarna.

Dom fem exemplaren som du spred ut, är det det enda sättet att få tag på ett exemplar nuförtiden? (Om man nu skulle lyckas hitta ett dvs.)
— Att hitta något av dem, är nog svårt, svårare än svårast. Skulle gissa på att någon som jobbar i butiken hittat skivan och slängt den. Ha ha, det skulle kunna bli värsta skattjakten. Jag har i och för sig ett antal, ett tiotal kanske, omslag kvar. Man borde kanske spara dem så får folk ge sig ut och leta efter de resterande “gömda” exemplaren. Det vore en rätt skön grej. Annars får man väl maila mig så kan jag skicka ett ex, fast det är ju egentligen ingen som vet att min musik ens finns, utom mina vänner förstås.
Det slog mig precis att jag lämnade in ett exemplar på demoteket också, fast jag är lite osäker på om demoteket över huvud taget finns kvar, men där har man ju en chans att lyssna på den i alla fall. Jag har en vän som hänger mycket på internet också, jag tror han har skickat runt några av mina låtar till folk som jag inte känner. Gissar på att det är runt fyrtio personer av hela jordens befolkning som hört min musik.

Har du planer på att försöka nå ut lite mer med din musik?
— R.C.K.R.D är för mig egentligen bara ett hobbyprojekt. Skulle nästan kunna kalla det ett avlastningsmedel för att bli av med musikidéer som jag inte skulle kunna förverkliga med hjälp av något annat. Visst skulle jag kunna promota mig bättre och säkert få många fler att lyssna på min musik. Men känner mig inte helt säker i i’m not afraid of the dark… inte som den ser ut idag. Tanken har ju förstås slagit mig ett antal gånger att kanske göra om skivan till en ep och skicka ut fler exemplar.
Fast som det är just nu så finns det ju lite mystik i det hela, det finns inte så många exemplar och det är i princip slumpen som avgör huruvida någon upptäcker mig eller inte. Det skulle i och för sig kännas konstigt att satsa stenhårt på något som man inte är helt hundra på heller.
Och när jag tänker efter så är låtarna till stor del ett kvitto till mig själv, ett bevis på att jag kan göra det jag vill göra, att jag inte behöver vara fast i begränsningar. Att jag fortfarande till stor del följer de drömmar som jag haft de senaste åren. Även om det i slutändan inte blir precis som man först tänkt sig så lär man sig så otroligt mycket på vägen dit. Så länge jag känner att jag kan prestera bättre så är det bara att köra på.
Jag tycker själv att kreativa personer är intressanta personer och helt oavsett om de är kreativa inför hundratals människor eller bara sig själva. Sen vill man ju kunna sitta där på ålderdomshemmet och veta att man gjort något här i livet. Och så måste man ju visa sina barn (har dock inga i skrivande stund, som tur är, inga som jag vet om i alla fall, haha) vad man gjorde när man själv var ung. Vem vet, kanske gömmer jag ut fem skivor till om sisådär tio år.