På sistone, eller sedan i våras egentligen, har jag varit insnöad på Jan Myrdals ”Skriftställning” — en serie pocketböcker på PAN/Norstedts som i första hand samlar hans söndagssidor i Aftonbladet, från hösten 1966 och några år framåt. Vad som sägs är förstås varierande, ämnena allt från militärbudget över klasskamp till Strindberg, men något han ständigt återkommer till är hur formen för skrivande måste renodlas och avskalas, för att det som sägs ska framgå klart. Trots sin redaktionella plats på Aftonbladets kultursidor menar han, med all rätt, att det i den journalistiska nomenklaturen som kan sägas vara estetiskt eller konst (och av det finner han mycket vid granskning av sina samtida), bör bekämpas.

Huruvida Calle och Oskar, som engagerar sig i skivetiketten och fanzineförlaget Edwin in Mono och sedan 2001 utgör det kustöverlöpande svenska bandet Bolywool, läst Jan Myrdal vet jag ärligt talat inte — även om det inte vore otroligt — men helt klart står att Myrdal, om han hörde Bolywool, skulle avfärda dess musik som konst. Detta med anledning av att det budskap som bandet framför på sin debut-EP ”Modulation Underground” ständigt snirklas och vävs in i abstrakta, skeva och ofta underliga ljudsammanhang. Om än riktigt tilltalande sådana. Risken med ett okonventionellt uttryckssätt är förstås att lyssnaren missförstår. Via mail såg jag till att med hjälp av Calle Thoor och Oskar Erlandsson tydliggöra Bolywools olika aspekter.

Ni verkar gilla att inte begränsa er inom standardramen (tänk: Sarah och de sju epigonerna) för indiemusik. Tycker du att det finns ett egenvärde i att vara skev och bryta mot konventionella uttryckssätt?
— Med risk för att kasta sten i glashus så är det in i helvete tråkigt med band som håller sig till recept hela tiden. Att det är skevt, vilket det faktiskt skall erkännas att det är, det är ingen medveten reaktion mot något, men vi råds inte att blanda hejvilt från egna saker, från andra band. Vi har ett brett inspirationsspektra, till skillnad från många andra kanske. Jag och Oskar lyssnar på olika grejer, men har ändå några gemensamma nämnare. Vi inspireras av allt från Oasis, St Christopher, Spiritualized och Primal Scream till sextiotalsprylar. Vi försöker att inte samla på oss coola och ”indiekorrekta” referenser som ser bra ut på papper, utan låter oss inspireras av det vi faktiskt tycker är riktigt bra. Sedan har vi en massa egna sjuka idéer om hur saker och ting skall låta. Vi inspireras nog mer av produktionsidéer och ljudbilder; instrumentval, arrangemang, effekter; än själva låtskrivandet från artister. Det viktiga är ju hur man får slutresultatet att låta.

”The Walk” är en riktig hit — men sen dess har du överhuvudtaget inte skrivit någon ordentlig refräng, såg jag. Är det att se som ett ställningstagande, eller beror det helt enkelt på att du inte känner för att skriva refräng?
— Grejen är egentligen att vi inte kan skriva låtar. Men sedan kan ju texten ha en genomgående lika viktig innebörd; då är det fel att betona det med en klatschig refräng. Sedan har det väl aldrig varit något mål vi haft att bli något slagdänge-band. Men på de nya grejerna har vi, hör och häpna, ett mellanspel på en utav låtarna, ”A thousand memories”.

Era texter är ofta rätt dystra historier. Hur kommer det sig? Är allt du skriver lika ledsamt?
— Mja, de ”modulistiska” texterna är ändå ganska glada ifall man jämför med vad som komma skall. Det kommer från en tragedi rakt in i portastudion…

Vad?
— Det är kort och gott att det tog slut mellan mig och min flickvän. Och det är mitt livs största sorg… Men det är väldigt viktigt att poängtera att det inte rör sig om något självändamål, eller att man tycker synd om sig själv. Och det finns faktiskt en kärlekslåt på skivan, fast den spelades in i förra året.

Ja, ni har ju just spelat in er andra EP. Har det gått bra? Kommer ni någonvart?
— Vi spelade in under ett par veckor (ineffektiv tid) i juli och är nu i slutskedet utav inspelningsmomentet. Fast nu skall vi ju mixa och dona, kanske slakta en låt eller två? Jag kommer i alla fall att lägga sista handen på skivan innan augusti månads slut och sen ska vi börja skicka runt den. Soundet är mer nyanserat nu, fler influenser, vissa tydligare än andra kanske. Men det finns några godbitar får man väl säga. Vi har varit mer experimentlystna och lite mer perfektionistiska, ifall man nu kan kalla oss det, den här gången; inte nöjt oss med första tagning — som faktiskt var fallet med hela förra skivan!

Ni spelade ju in den EP:n för ganska länge sen nu har jag förstått, även om den inte släpptes förrän i år. Känns de låtarna trista att höra nu?
— Vi har ju aldrig spelat live (!), så på så sätt har vi ju inte tröttnat på dem; vi omarrangerar dem snarare för att de ska bli mer spännande. Men de gånger vi lyssnar på den är den ju faktiskt riktigt trevlig. Sett såhär i efterhand så kunde man kanske ha tänkt bättre produktionsmässigt, men det är ju lätt att vara efterklok.

”Modulation Underground EP” utgav ni själva, och läser man på Edwin in Monos hemsida så verkar ni ganska inne i do it yourself-mentaliteten. Så varför ger ni inte ut på eget bolag även i framtiden? Är det ekonomiska skäl till det?
— Dessvärre är det ur en helt ekonomisk synvinkel vi inte kan släppa, åtminstone nästa EP med Bolywool, på Edwin in Mono. Vi har grejer som vi skall ge ut själva; lite electronica/postrock, fanzines och kepsar… men att släppa en sjua i dagsläget vore lite mustigt. Men hade vi haft råd hade vi nog alltid släppt oss själva. Det svåra är att få karusellen att rulla.

Men ni hade kontakt med Service? Har ni fått någon respons?
— Jo, vi skickade EP:n till Ola på Service, och han verkade gilla det… han beskrev det också som skevt. Sen träffade jag honom på en Franke-spelning på Pustervik för ett tag sedan och tryckte en Bolywool-badge i handen på honom — det är lobbying på jävligt hög nivå det, haha.

I skrivande stund är det, trots den småskaliga korrespondensen med Service, lite oklart på vilken etikett och under vilka omständigheter nästa Bolywool-EP, ”By day I met midnight”, kommer att släppas. Det är i vilket fall som helst troligt att kusinerna Calle och Oskar oavsett vilket kommer att fortsätta göra musik under olika alias och uttryckssätt; om inte annat så därför att de gjort så i sju års tid: under höst, vinter och vår insamlat spridda låtidéer för att på somrarna ägna sig åt repetition och sedermera inspelning.

Herrarna bakom Bolywool är i och med sin visserligen tidsmässigt segdragna men ändå idémässigt ohämmade produktionsprocess, och sin övriga verksamhet inom Edwin in Monos ramar, goda söner av det klimat som råder. Sedan är deras musik också bland det mer oortodoxt intresseväckande som härrört ur svenska portastudior på senare tid. De är alltså värda att uppmärksammas ur var synvinkel. Se alltså upp för Bolywool i vinter.

Adressen till Edwin in Monos (och Bolywools) hemsida är www.bolywool.cjb.net.