Lätträknade är de band i de senaste årens power metal-våg som jag verkligen uppskattar. SINERGY är dock ett band värt all respekt, så när allas våran snälla Lasse-bubbe erbjöd mig en halvtimmes pratstund med frontkvinnan Kimberly Goss var det med en lättare form av glädjetjut jag tackade ja. Resultatet av konversationen finner ni nedan, och det är med viss stolthet Dark Forces Magazine här presenterar den i skrivande stund enda publicerade SINPRGY-intervjun i Sverige nånsin.

Ni som finner det nervöst att telefonera med granntjejen ska enbart hålla käften. Väntan på att kvinnan med Skandinaviens vackraste röst, Kimberly Goss, ska ringa var näst intill outhärdlig, åtminstone för en liten barnslig pojkspoling som mig. Nervositeten visade sig dock vara obefogad, då det var med gladlynt sinnelag och stort intresse den 22-åriga Norden-vagabonden besvarade våra frågor. Det ivriga intresset — som för övrigt fick henne att ringa tillbaka för att fortsätta den alldeles för korta halvtimmen efter att den sista intervjun slutförts — kanske inte enbart berodde på min särdeles inbjudande röst, utan även på att detta är hennes första svenska intervju för SINERGYs räkning.
— Fan, jag är pissed off, talar hon om för den vid det laget vettskrämda utsände. Jag ska kontakta våra promotorer så de får fixa lite intervjuer även i Sverige och Norge! Jag vet att folk i Sverige gillar SINERGY, för jag får massvis med mail därifrån, och jag skulle gladeligen göra en intervju med Close-Up eller Bright Eyes eller någon annan tidning därifrån. Jag kollar på mitt schema just nu, och ni är den enda svenska tidningen! Ni är rentav den första svenska tidningen vi någonsin blivit intervjuade av, och jag har ännu inte gjort någon för Norge.
Artikelförfattaren börjar se ”Exklusiv Intervju”-rubriken framför sig, medan frontkvinnan gormar vidare:
— I övrigt har jag gjort för i stort sett alla länder som finns. Konstiga länder som exempelvis Tyskland, Frankrike, Polen, Rumänien, Bulgarien, Slovenien och Portugal har jag gjort massvis för, jag har gjort intervjuer för länder som ingen ens hört talas om! Så promotion-prylen har varit kanonbra i hela världen, utom i just Norge och Sverige.
Och det är inte enbart inom det mediala som SINERGY lyst med sin frånvaro i Sverige. Även gällande konserter och turnéer har det varit helt tyst om denna numer helfinska konstellation. Under förra turnén kom de aldrig till Skandinavien överhuvudtaget, vilket både undertecknad och intervjuoffret anser beklagligt. Den 5:e oktober ska de dock ut på vägarna igen tillsammans med sina landskamrater i NIGHTWISH och ETERNAL TEARS OF SORROW, och på frågan om de kommer till Sverige får vi klara besked.
— I fucking hope so! Jag vill verkligen spela där, och det var väldigt synd att vi inte gjorde det på vår förra turné. Vi ska i vilket fall som helst göra en Finlandsturné, för metal är helt otroligt stort i Finland! Vi har typ tre TV-program som visar metal-videos, och fem metal-album sålde guld förra året. Det är ett så fruktansvärt coolt land att bo i om man är hårdrockare.
Fans av finsk metal vet förmodligen att CHILDREN OF BODOM — i vilket SINERGY-gitarrist Alexi Laiho är hjärnan — var planerade att ifjol turnera med IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY och ARCH ENEMY, men blev ersatta med vad jag tycker mig minnas vara GARDENIAN. Intet ont om sistnämnda, men beskedet om att Bodoms ungar var avbokade grämde mig djupt. Jag var därav tvungen att fråga Kimberly om hon kände till något om detta, och det verkar som om det råder någon slags omvänd dragningskraft mellan finska grupper och svenska konsertlokaler.
— CHILDREN OF BODOM var med under hela turnén, utom på de sista tre spelningarna varav två var i Sverige och en i Norge. Anledningen var att trummisen i CHILDREN OF BODOM även är skådespelare i en känd finsk TV-serie han var tvungen att återgå till det.
Suck. Någon som vill flytta med mig till Finland?

Lagom till inspelningarna av aktuella ”To Hell And Back” förändrades gruppens sättning väsentligt. Jesper Strömblad, Sharlee D’Angelo och Ronny Milianowicz hoppade efter Japanturnén av, och är nu ersatta med tre finska gossar som enligt Kimberly ska vara minst lika duktiga.
— Vi är så otroligt, fullständigt totalt nöjda med de nya killarna, säger hon smått lyriskt. Det är absolut en dröm som slagit in! Till att börja med är det ett mirakel att vi bor i samma land, och till och med i samma stad. Sedan är de dessutom så otroligt talangfulla! De är kanske inte lika berömda som Sharlee och Jesper, men definitivt lika talangfulla, vilket var huvudsaken när vi sökte nya medlemmar. Jag brydde mig inte om kändisskap, jag brydde mig om talang, om de kunde spela. Jag säger inte att de är bättre än Sharlee och Jesper — för de är jävligt skickliga grabbar — men de nya är kanske rentav mer tekniska, de har en mer teknisk spelstil vilket passar oss utmärkt. Nu har vi duellsolon överallt, och vi kan köra alla harmonier i våra solon på ett bra sätt. Vår nya basist är dessutom en väldigt duktig sångare, så han kör sångharmonierna, och när vi spelar live tror jag att vi nu kan låta mer som på skiva än vi tidigare kunnat.
Forne trumslagare Ronny talas det tyst om. Han var för de övriga medlemmarna tidigare okänd innan han började spela i bandet, och de lärde aldrig känna varandra riktigt ordentligt. Ingen av parterna verkar dock aktivt försöka motarbeta den andra, även om stämningen mellan dom är ganska tillknäppt. De håller inte kontakten längre, och verkar inte heller bry sig nämnvärt om vad den andra håller på med. Med Jesper och Sharlee är det dock något annorlunda, även om de inte längre umgås av förklarliga skäl.
— Om vi bodde på samma ställe skulle vi definitivt umgås än, men nu bor vi ju en bra bit från varandra. Och dessutom är alla så upptagna, jag har SINERGY och de har sina band. Men vi kommer förhoppningsvis ses på framtida festivaler och spelningar, och då kommer det inte vara några som helst problem.
Om någon av våra läsare skulle vara nyfiken på vad Ronny i dagsläget gör kan jag informera om att han nyligen spelat in en demo där idel välkända musiker medverkar. Jag får i skrivandets stund inte namnge dom, men diggar ni heavy/power metal med viss touch av Malmsteen bör ni definitivt hålla utkik efter detta.
Enda kvarvarande originalmedlemmarna i SINERGY är alltså Kimberly och Alexi, och de är för ett metal-band något så ovanligt som kärlekspartners (visserligen ryktas det om att både MORIFADE, CRYSTAL EYES och INSANIA har interna sexuella orgier, men det är ännu inte officiellt). Det kan kanske tänkas att det medför viss problematik, men Kimberly hävdar att varken de gamla eller nya medlemmarna upplevt det som otympligt. Och för turturduvorna själva är det enbart positivt att de bor och tillbringar större delen av sin tid tillsammans.
— Vi ger varandra ovärderlig inspiration.
Undertecknad undrar stillsamt för sig själv om Alexi måhända skrev låten ”The Bitch Is Back” efter något praktgräl de haft, men som den obarmhärtigt trevliga tjej Kimberly verkar vara är det knappast troligt. Jag vågar dock inte fråga, utan låter intervjuoffret förklara vidare.
— Vi kan göra musik när helst vi vill, om någon av oss vaknar en morgon med ett riff i huvudet gör vi omedelbart något av det. Och gällande de övriga medlemmarna har de aldrig lidit, för när vi spelar är vi tillräckligt professionella för att inte klänga på varandra och pussas och kramas hela tiden. Och om vi har personliga problem — vilket vi visserligen aldrig har — undviker vi att dra in det i bandet. På så sätt är faktiskt SINERGY bra terapi, för om vi någon gång haft smågräl, precis som alla andra par i världen har, så har vi gått till en repning, spelat och agerat helt normalt, och har efter repringen glömt bort vad vi överhuvudtaget bråkat om. Så det har aldrig uppstått några komplikationer på grund av vår relation. Vi pratade innan vi drog igång SINERGY huruvida det skulle fungera att ha ett förhållande vid sidan av bandet, och det enda potentiella hindret vi så var de övriga medlemmarnas reaktioner. Men som jag tidigare nämnt har ingen uttryckt något missnöje, och det hela fungerar utmärkt.

Angående SINERGYs nya material tycker jag personligen att både musiken och lyriken är aggressivare, och det hela känns mer ”rakt på”. Vårt intervjuoffer håller med, men fyller i:
— Även om det överlag är ett tyngre album så är det mycket mer tekniskt. Hela tiden är det miniatyrsolon inbakade, typ tre sekunders-solon som avslutar alla riff.
Och anledningen till att ”To Hell And Back” har argare attityd är ungefär vad jag anade.
— I’ve been in a bad mode!, säger hon och skrattar.
Och det är väl förståeligt, för sin ringa ålder till trots har Kimberly en livserfarenhet som få. Uppväxt i USA med en kristen mamma från Tyskland och en pappa — som hon aldrig träffat — från Korea har hon, enligt sig själv, ”växt upp en konstig familj i ett konstigt land”. Med avsmak berättar hon om det ständiga hyckleri som pågår i USA, där alla skriker ut hur religiösa de är och att de går till kyrkan varje söndag och att de tillber Gud och så vidare, men där ett ytterst fåtal verkligen lever upp till sina predikningar. I princip ingen agerar som kristna förväntas göra, men hon drar en lustig historia om sin morbror som är en fullständigt fanatisk kristendomsanhängare, och knappt kan gå till McDonalds utan att predika om Jesus Kristus. Och hennes moster orsakade familjärt kaos när hon gifte sig med en judisk man, som i sin tur gjorde sitt bästa för att pracka på Kimberly sin religion. När hon sedan började i ett sataniskt black metal-band var rebellismen på topp, och nämnda morbror — som hon inte längre pratar med — var övertygad om att han såg onda demoner kring sin systerdotter. Kimberly själv försöker att inte bry sig om alla cirkulerande religioner, utan grundar sitt liv helt och hållet på sina egna tankar och funderingar, vilket jag personligen tycker är det enda en normal människa med tillräcklig intelligens kan göra.
Och allt kringflyttande hon de senaste åren genomgått har tärt på unga fru Goss. Redan i tonåren flyttade hon på egen hand till Norge, men begav sig för bara ett par år sedan till Göteborg i samband med SINERGYs födelse. Där bodde hon i brist på annat till en början ihop med Jesper Strömblad, men hittade efter en inte alltför långt gången tid en egen lya. Strax därefter flyttade Jesper till en lägenhet på samma gata som Kimberlys, vars vicevärd snart sparkade ut henne. Hon blev alltså tvungen att flytta igen, och hamnade denna gång i samma hus som en av medlemmarna i LORD BELIAL, och det är med glädje hon minns tillbaka till denna tid.
— Jag hade så många människor som jag tyckte om så förbannat mycket, jag trivdes med allt där. Jag hade typ två grupper av kompisar, den ena bestod av IN FLAMES-killarna och kanske även DARK TRANQUILLITY-medlemmarna, och i den andra hade jag de där black metal-snubbarna, som LORD BELIAL och DISSECTION’s ex-medlemmar. Det var en mycket rolig tid, och jag saknar den verkligen. Av alla städer i Skandinavien jag bott i är Göteborg den i särklass bästa.
Efter Göteborgsvistelsen bar det sedermera av till Finland, där hon fortfarande bor. Hon berättar att hon där har känt sig ganska ensam, till stor del på grund av att hon inte förstår ett ord finska. I Norge och Sverige var det aldrig några större problem att förstå och delta i konversationer, men i Finland har hon haft det betydligt knivigare. Hon har även haft svårt att hitta nya vänner, men spenderar majoriteten av sin fritid tillsammans med sina bandmedlemmar. Hon verkar nu ha rotat sig och funnit sin plats i Finland, men hade i början en ’bad low’ i sitt liv. Därav den påfallande sorgsna känslan som vissa av låtarna har, och hon avslöjar en intressant anekdot från inspelningen.
— När vi spelade in balladen ”Laid To Rest” stod jag, helt seriöst, i studion och grät under inspelningen. I andra versen, som börjar med ”Lay Me Down…”, står jag faktiskt och gråter samtidigt som jag sjunger. Så där har du ett scoop för din tidning, du är den första jag talar om det för.
Tilläggas kan att Kimberly sjöng hela denna vers i luren, och yours truly var då löjligt nära att ta första bästa flygplan till Finland för evig dyrkan av kvinnan jag hade på tråden. Mina planer lade jag dock åt sidan när jag åter blev påmind om att Alexi sedan två år tillbaka är hennes pojkvän, och att de varit sambor i cirka ett år. Någon detaljerad inblick i deras nattliga aktiviteter fick jag inte, förutom att Playstation-spelande är en av deras vanligaste sysselsättningar.
— Jag och Alexi är helt hängivna åt Playstation! Vi köpte ett för bara något år sedan, och nu är det Playstation-krig varenda natt mellan oss. Jag vinner oftast. Mitt absoluta favoritspel är ”Silent Hill”, så sjukt! Och ”Resident Evil” är suveränt också, alla delarna. Visste du förresten att ”Last Escape” är baserad på det spelet? Jag ville kalla den för ”Resident Evil”, men Alexi avrådde mig.

På ”Beware The Heavens” använde sig Helsingfors-combon av Fredrik Nordström och dennes Studio Fredman, men ”To Hell And Back” spelades av praktiska skäl in i Finland, i samma studio som CHILDREN OF BODOM vanligtvis spelar in sina alster. Mixning och mastring sköttes med hjälp av Timo Tolkki i den studio som STRATOVARIUS brukar besöka när det vankas CD-slöjd. Och visst är de nöjda med resultatet. Jag ger Kimberly fria händer och låter henne med några få ord beskriva varje låt på nya skivan.
— Första låten (”The Bitch Is Back”); very fuck off! Vi har berört det tidigare i intervjun, och den här låten är ett typexempel för det aggressiva SINERGY.
— Andra låten (”Midnight Madness”) är även den ganska arg — speciellt texterna — men är aggressiv på ett lite mer catchy sätt. HELLOWEEN möter SLAYER kanske man skulle kunna säga.
— Tredje låten (”Lead Us To War”) har även den en ganska arg, eller snarare sinnessjuk, text. Har några riktigt bra, tunga riff.
— Fjärde låten (”Laid To Rest”) handlar om hopplöshet, misär, ensamhet, inget livshopp, bla, bla, bla.
— Femte låten (”Gallowmere”) kan väl beskrivas som IRON MAIDEN möter OZZY OSBOURNE. En riktigt bra heavy metal-låt.
— Sjätte låten (”Return To The Fourth World”) är en väldigt teknisk låt, gitarr-riffandet är alldeles fenomenalt. Den är teknisk på ett catchy sätt, och det är det jag gillar med SINERGY! Vi försöker inte vara något progressivt show-off-band, men vi är ändå tekniska och folk förstår vad det hela handlar om. Möjligtvis är inte det nya albumet lika catchy som det första, men vi är fortfarande inte ett progressivt band.
— Sjunde låten (”Last Escape”) är nog en ganska annorlunda låt, och det av anledningen att det var vår nya gitarrist som skrev hela låten. Väldigt cool, väldigt tung men väldigt annorlunda mot vad vi brukar göra. Den här låten kan nog kräva några lyssningar innan den sätter sig, men den är så tung och så tuff och den rockar så mycket.
— Åttonde låten (”Wake Up In Hell”) är även det en ganska annorlunda låt, det är nog snarare en rocklåt än en metallåt. Vi kallar den faktiskt för WHITESNAKE-låten när vi repar. Även den här är ganska lik balladen rent textmässigt, typ ”Fan, vad gör jag här?”. Sådant som folk verkligen kan relatera till, för alla människor har bra stunder och dåliga stunder i livet.
— Och slutligen den nionde låten, ”Hanging On The Telephone”, som är en cover av en gammal BLONDIE-låt.
Som ni kan läsa i min recension av ”To Hell And Back” anser jag personligen att ”Last Escape” har en av de bästa refränger som hörts på både en och två dagar. Även balladen håller överraskande hög klass, och är en av de få ballader som jag kan säga att jag faktiskt gillar. Dock är det ingen av dessa två låtar som ligger Kimberly allra varmast om hjärtat även om hon har svårt att välja ut en favorit från nya albumet.
— Jag har nog inte en favoritlåt jag har nog två… Tredje låten, ”Lead Us To War”, är en bra låt. Det finns några riktigt bra riff i den, några riktigt tunga partier, och jag gillar även kombinationen mellan min röst och basistens röst. Och det finns några konstiga partier i den låten, exempelvis finns det inga riktiga gitarrsolon i den. Visst finns det smågrejer här och där, men inget riktigt gitarrsolo vilket är ganska intressant. Det här är ett band med två riktigt duktiga solo-gitarrister, så det är coolt att vi kan göra riktigt bra låtar utan ett enda riktigt solo. Men jag tycker även att andra låten (”Midnight Madness”) är riktigt cool, det finns mycket tunga partier i den. Och även nummer fem, ”Gallowmere”, är jävligt häftig, låter som sagt ungefär som om IRON MAIDEN möter OZZY.

Jag var inte den enda som i fjol blev överraskad när Sharlee D’Angelos, Jesper Strömblads, Kimberly Goss och Alexi Laihos nya projekt visade sig vara power metal. Bandet själva var även de ganska chockade över det slutgiltiga resultatet, men anser att ”melodic heavy metal” är en korrektare benämning på SINERGYs musik. Min förkärlek till Kimberly växer sig kopiös när hon talar om att hon har lika svala känslor för blöjband i HAMMERFALLs kölvatten som jag har.
— Speciellt på andra skivan ville jag hålla mig borta från det där, för det blev helt enkelt för mycket av det. Det kom hela tiden nya band som sjöng om ”warriors, swords and steel” och sån skit, non-stop, från överallt och ingenstans. Det var samma grej med black metal för några år sedan. Men det är samma sak med alla trender, i slutändan är det alltid bara de starkaste som står kvar.
SINERGY är garanterat ett av banden som fortfarande kommer härja när stormen lagt sig. Så tror även Kimberly, och passar på att utse ”Beware The Heavens” till 1999 års bästa album. ”To Hell And Back” tror hon kommer placera sig högt på 2000-listan, men skjuter in att även de nya alstren från DESTRUCTION och NIGHTWISH är riktigt bra. Och så BRITNEY SPEARS förstås.
— Jag älskar hennes senaste album!
Även RICKY MARTIN, ENYA och BLACKMORE’S NIGHT brukar spisas hemma i Finland, och KOOL AND THE GANG är överraskande nog ett band som Goss/Laiho-paret avgudar.
— Vi är faktiskt riktiga KOOL AND THE GANG-fans. De spelar någon slags funk/soul, whatever… vi planerar att se dom live nu i sommar.
Well, man slutar aldrig att överraskas. Jag tycker dock det är underbart när kända metal-musiker, som i sina band spelar och sjunger med en rejäl portion attityd, står upp för att de faktiskt är lite mesiga. Till skillnad från många andra kycklingband drar sig SINERGY inte heller för att kasta gödsel på sådant de ogillar, och värsta mockan går till PEGAZUS.
— De är ju helt ofattbara! De kan ju inte ens spela!
Men de har en duktig sångare (eller hade, hårfagra Danny Cecati har enligt uppgift på något sätt avlägsnats från bandet).
— Ja, han är duktig. Men musikerna är usla, trummisen och gitarristen är förskräckliga.
Men ”Wings Of Steel” är bra.
— Ja, det är deras enda låt som håller måttet. Varken jag eller Alexi förstår hur de någonsin fick skivkontrakt.
Jag kan inte annat än hålla med, men australierna är inte ensamma om att inneha ett oförtjänt skivkontrakt. Alldeles för många hobbygrupper blir idag signade (och oftast även rejält överreklamerade), och man kan sannerligen förundras över musikbranschen när Kimberly berättar hur henne skötebarn fick sin deal.
— Vi spelade in en demo av låten ”Beware The Heavens”, det var allt. Nuclear Blast resonerade inte längre än ”Sharlee, Jesper, Kimberly, Alexi; let’s sign them for sure!”. Vi kunde ha fisit i mikrofonen eller vad som helst, de tog en stor risk när de signade oss.
Säkert är dock att det var en lyckad satsning. ”To Hell And Back” är ett album jag varmt rekommenderar, och det är nog korrekt att det kommer bli en av årets bästa skivor år 2000. Kan det vara annat än bra när ett intro (till ”Return To The Fourth World”) avslutas av följande dialog, tagen från Peter Jacksons film ”Heavenly Creatures”?:
”— We’re all going to heaven.
— I’m not. I’m going to the fourth world… It’s sort of like heaven. Only better, because there aren’t any christians.”