Vad händer om man blandar hälften sentida DEATH, en fjärdedel AT THE GATES och en fjärdedel ungdomlig experimentslusta? Antagligen går hela skiten åt helvete. Om man inte reinkarnerar alltihop i fyra unga sundsvallsgossar, förstås. Oerhört tuffa DIABOLICAL från Norrlands metal-metropol har en mini-CD i bagaget, och en fullängdare är på ingång i början av nästa år. Dark Forces tog kontakt med bandets gitarrist Vidar, vilken visade sig ha en hel del att förtälja.

Okej din gamle mört, är du redo för ditt livs intervju?
— Svår fråga. Det beror ju på hur man ser på saken egentligen; utifrån vilket perspektiv man betraktar vad du refererar till som ”intervju”, och vad man menar med ”redo”. Jag avstår därför att svara på frågan, med hänvisning till ”The Real Frank Zappa Book” (Posedion Press, 1989), kapitel 6, stycke 3.

För att tillfredsställa det massiva sug från läsekretsen angående en presentation av de fyra ligisterna i DIABOLICAL är du nu tyvärr så illa tvungen att dra en sådan!
— Man tackar, Lars! Äntligen en tidning som inte inleder med att be mig dra bandets biografi. Det här var väl inte långt ifrån, men ändå lite omväxling på något sätt. På sång har vi Magnus Ödling, som bor i Sundsvall och går femte året på gymnasiet eller vad det nu är. Han är nöjd så länge det strömmar black metal ur högtalarna, och är speciellt svag för skivor inspelade i Grieghallen (jag gjorde t.o.m. en speciell ”Grieghallen-mix” av vår förproduktion till förra skivan, för att göra honom på gott humör). Det är svårt att säga vilka band som är hans absoluta favoriter, eftersom man alltid får höra ”… f.ö. världens bästa skiva” när han pratar om något alster i sin egen skivsamling, men black metal och Hoop är Ödlans lag i alla fall. Hade f.ö. 60 kr med sig till studion när vi spelade in förra skivan nere i Västerås (vilket skulle räcka till åtta dagars mat och dricka). Lead-gitarristen heter Hans Carlsson och gör lumpen för närvarande. Han är bra på att somna snabbt och snarka starkt, och har lovat att han kommer att öva minst 30 minuter i veckan, för att vi ska ta några färre dagar på oss att lägga gitarrer när vi går in i studion nästa gång. Han har f.ö. jävligt bra musiksmak, och lyssnar på all möjlig gitarrbaserad metal (MORBID ANGEL, IRON MAIDEN, DEATH, YNGWIE, OPETH, CARCASS, BOLT THROWER, MERCYFUL FATE, ARCH ENEMY, AT THE GATES osv). Trummisen/basisten heter Lars Söderberg, och är den som hängt med längst i DIABOLICAL, bortsett från mig själv (han har hållit ut sedan våren 1998). Han lyssnar på olika former av metal och fusion (tror jag) och jobbar på Telia. Han är f.ö. den enda i bandet som varken röker, är obotligt alkoholiserad, lyssnar på KING DIAMOND eller kallar sin flickvän för ”köttet” eller någonting annat passande. Själv spelar jag (Vidar) gitarr, och kombinerar min hårdrock (helst death metal, om jag själv får välja) med musikstudier på folkhögskola, alkoholism, låtskrivande, skivsläppande, fanzine-pillande och brevskrivande.

Er debut ”Deserts Of Desolation” släpptes för ett tag sedan. Eftersom jag måste hålla kvoten med hjärndöda frågor så undrar jag vad du tycker om den såhär i efterhand samt vad dina närmast sörjande har bränt av för kommentarer om den?
— Jag tycker att ”Deserts of Desolation” är en bra skiva. Låtarna är helt OK, och även om vissa detaljer förstås inte riktigt blev som det var tänkt från början, tycker jag ändå att inspelningen ligger ganska nära vad vi ville ha när vi gick in i studion. Rent spelmässigt är den väl inte helt 100%-ig. Så här i efterhand kan man tycka att vi kanske höll en något för låg ribba när vi spelade in, men de spelmässiga misstag som finns med på ”Deserts of Desolation” är nog ingenting man lägger märke till om man inte själv var med och spelade in på skivan. Själv tycker jag att de är ganska charmiga. Responsen vi fått har nästan bara varit positiv. Varje inspelning vi gjort tycker jag varit ett stort steg framåt, och det var ju också ”Deserts of Desolation”.

Själv tycker jag att det är förbannat sunkigt ljud på ”Deserts of Desolation”, vilket inte riktigt passar er musik. Hur kom det sig att ni ändå fullföljde inspelningen i Studio 4 och inte tog ert pick och pack och skyndade er därifrån till en annan studio?
— När vi spelade in ”Deserts of Desolation” hade vi inget skivbolag som kunde bidra med pengar till inspelningen. Vi hade en budget på noll kronor, och fick skrapa ihop pengar på andra sätt för att bekosta studion. Det var väl i och för sig inte så jättebilligt att spela in i Studio 4 (1500:-/dag), men vi spelade in mer än 12 timmar om dagen, så timkostnaden var ju inte så farlig trots allt. Hade vi haft samma budget hos någon mer etablerad tekniker/studio, hade vi varit tvungna att sätta hela skivan på mindre än halva tiden, vilket förstås hade varit omöjligt. Det hade ju nästan blivit en live-skiva. Egentligen förstår jag inte riktigt alla klagomål vi fått angående produktionen på ”Deserts of Desolation”. OK, ljudet hade kunnat varit bättre (i synnerhet gitarrerna och sången), men när Bengt på War Music t.ex. trodde att det var en replokalsinspelning jag skickat honom, då hänger jag inte riktigt med. Ljudet är i och för sig skitigt, men egentligen ska jag nog vara tacksam för att man inte riktigt kan höra kompgitarren alla gånger. Killarna på Studio 4 hade aldrig spelat in death metal förut, och ur den synvinkeln är ljudet inte alls illa pinkat, om du frågar mig. Om du lyssnar på tidiga produktioner från Dan Swanö, Berno Studion osv., tycker du då fortfarande att vi fick ett ”förbannat sunkigt ljud” på ”Deserts of Desolation”? (Ja, eftersom min åsikt i det här fallet inte är relativ. Tycker du att ljudet på ”Deserts Of Desolation” är OK i jämförelse med t.ex. en MORBID ANGEL-skiva? Nej, just det. /red)

Något jag noterat är att ni minsann stulit lite saker från andra band… Inte riff och sånt oförlåtligt, utan snarare låttitlar. Exempelvis ”Guidance Of Sin” som vi ju alla vet är ett band, och ”The Dreaming Dead” som nästan är namnet på UNANIMATED’s debutplatta. Förklaring tack!
— När Ödlan kom med texten till ”Guidance of Sin” påpekade jag förstås att det fanns ett band som hette just så. Detta tyckte jag dock inte var någon orsak till att byta titel på låten — man kan väl se det som en hyllning till deras musik istället, haha. UNANIMATED-referensen har jag faktiskt inte tänkt på förrän du nu nämnde det. Lite långsökt kanske, men UNANIMATED är/var ju ett riktigt bra band, så vi kan väl köra på ”hyllnings-bortförklaringen” igen, eller vad säger du? Vår nästa skiva kommer f.ö. att heta ”Altars of Madness”, och innehålla låtar som ”The Entombed”, ”Dismembered” och ”Edge of Insanity”.

I bookleten till ”Deserts Of Desolation” proklamerar ni stolt att ”no keyboards have been used on this recordning”. Tycker ni att band som använder keyboard är mesiga, eller vad är det frågan om?
— Nej, lång ifrån alla. Jag hoppas själv att vi kommer att kunna smyga in lite klaviaturinstrument på nästa skiva, eller skivan efter det. Att det står ”no keyboards…” är mest en liten hint till folk som lyssnade på ”Deserts of Desolation” innan den kom ut, och tyckte att den lät ”fuskad” och ”digital”, bara för att de visste att vi spelat in på dator istället för A-DAT, eller något annat lagringsmedia. Folk gnäller ofta på att man använt sig av triggade trummor och sådant, men hur många death metal band är det egentligen som spelar in skivor helt utan trigg-modul nuförtiden? Jag kan f.ö. ta chansen att säga att vi inte gjort några redigeringar på ”Deserts of Desolation” i efterhand (även om jag absolut inte har något emot band som ändrar trumslag och dylikt i efterhand).

Hur ser din topplista över usla keyboard-black metal-band ut?
— Haha, inte en aning! Jag gillar inte s.k. ”atmosfärisk” musik överhuvudtaget (bortsett från ett par enstaka band, men de använder sig inte så mycket av keyboards, och spelar framförallt inte black metal), så när jag av misstag råkar lyssna på sådan musik brukar jag i alla fall inte lägga bandnamnen på minnet. Men alla keyboard-användande black metal-band som spelar in i Studio Abyss skulle nog ligga ganska högt på min lista, eftersom man knappt kan höra någon skillnad mellan dem. Jag gillar musik som har någon form av identitet, inte massproducerad musik som verkar ha till enda syfte att tillfredsställa distributörer och skivbolag. Tyvärr är detta fallet med många band nuförtiden, och det gör mig lite sömnig.

Er musik är mer än lovligt teknisk, vilket jag diggar stenhårt. Hur många timmar/vecka repar ni för att hålla er i trim?
— Innan ”Deserts of Desolation” repade vi fyra eftermiddagar/kvällar samma vecka som inspelningen, samt vid något enstaka tillfälle under hösten. Innan inspelningen av ”Synergy” (som vi spelade in i Augusti) repade vi ett par kvällar i veckan under fem veckor när jag var uppe i Sundsvall, varpå vi repade intensivt varje kväll i en vecka ungefär, när vi spelade in en ”demoversion” av ”Synergy” i min egna studio. Efter förinspelningen tog vi semester, och repade bara två dagar med båda gitarrerna innan vi gick in i studion. Detta är ganska exakt hur mycket vi repat tillsammans under de senaste 15-20 månaderna, och som du ser är vi ju inte världens mest aktiva band. Jag hade gärna spenderat mer tid i replokalen men tyvärr bor vi ganska långt ifrån varandra, och saker som lumpen, jobb och studier förenklar ju som bekant inte heller för fattiga death metal-musikanter. Vi övar och skriver mest ”var för sig”, vilket jag tycker är ett schysst alternativ.

Hur går det till när ni gör en ny låt? Står ni och improvisations-trixar i replokalen i timtal eller brukar alla luriga takt- och riffbyten vara spikade i förväg?
— Det har gått till på olika sätt med olika låtar. Själv försöker jag spika så mycket som möjligt i förväg. Jag har alltid en bild av hur jag vill att rytmerna i riffen ska vara osv., men när vi repar in musiken brukar det för det mesta utvecklas till något bättre än vad min ”originaltanke” var. Några ”improvisations-trix” brukar väl inte förekomma så ofta (även om det har hänt). Däremot är något enstaka arrangemang improviserat, t.ex. till ”Haven” (sista låten på ”Synergy”). Carlsson hade gjort en knippe riff som han visat för Söderberg, och när vi skulle arrangera ihop dem så skrev jag helt på måfå ihop en ”riffordning” på ett papper, utan att pilla på gitarren, och sa till Söderberg att ”vi testar att köra låten så här”. Det funkade, så vi gjorde inga ändringar bortsett från introt till låten. De flesta arrangemangen är dock lite mer genomtänkta.

Var ni lika meck-kåta när ni startade som MISANTROPIC ORCHESTRA, eller var ni mer sansade på den tiden? Ert f.d. bandnamn låter mer som fyra hejdlöst elaka skogstomtar som spelar 6/8-delstakt i fem minuter och skiter i allt vad skalor och tonart heter, nämligen.
— Du verkar ha känsla för sådana här grejer, Lars. Några hejdlöst elaka skogstomtar kan jag väl inte minnas att vi var (hejdlöst alkoholkonsumerande tonåringar möjligen), men den klassiska 6/8-delstakten begagnade vi oss av mer än hejdlöst och några tonarter brydde vi väl oss inte heller om (det gör vi i och för sig fortfarande inte). Har du inte ”Voices Of Death part II”, där vi har med en låt som heter ”Natural Selection”? Den låten är från 1997, och var den första inspelningen vi gjorde. När vi spelade in ”Natural Selection” hette vi faktiskt fortfarande MISANTHROPIC ORCHESTRA, men samlingsskivan blev försenad, så vi hann byta namn innan den kom ut.

Hur är det att samarbeta med ett estländskt bolag förresten? Har ni råkat ut för några typiska öststats-lurendrejare ännu?
— Det är absolut inget fel på Guano Records. De har varit schyssta och Lennart (label-managern) har hållit de få saker han lovat, vilket ju tyvärr är snarare undantag än regel nuförtiden. Tyvärr har Guano Records gått jävligt dåligt ända sedan starten, vilket resulterat i att Lennart förmodligen kommer att lägga ner verksamheten inom en snar framtid. Det är jävligt synd — kanske fungerar det inte att driva ett ärligt skivbolag på seriös nivå nuförtiden?

På er kommande fullängdare ”Synergy” drar ni allt mer åt AT THE GATES och Göteborg tycker jag det låter som, även fast ni behållit den över-tekniska ”approachen”. Hur tycker du själv att ”Synergy” skiljer sig från tidigare bedrifter?
— I jämförelse med ”Deserts of Desolation” är ”Synergy” några promille rakare och några promille snabbare, men framför allt mer välspelad och välproducerad. Det är nog lätt att dra paralleller till Göteborgs-soundet om man först hört ”Deserts of Desolation” och sedan lyssnar på ”Synergy”, men det tror jag till viss del beror på att vi har ett renare och mer kraftfullt ljud på ”Synergy”, vilket — i kombination med att skivan är ganska melodiös och inte särskilt nedstämd — nog har göra med att man snabbt tänker på Göteborgs-banden. Rent låtmässigt är det väl egentligen inte så stor skillnad mellan ”Deserts of Desolation” och ”Synergy”, utan skillnaden är väl som sagt att vi spelar bättre och att P.O. Saether rattar bättre än teknikerna gjorde när vi spelade in ”Deserts of Desolation”. P.O. Saether agerade ju egentligen både tekniker och producent eftersom det ju var han som ställde in ljuden på alla instrument. Visserligen var det vi som sa hur vi ville att det skulle låta, men ofta kom nog de ljudmässiga kompromisserna att hamna lite närmare hans vilja än min. Han har ju snart tio års erfarenhet av att ratta skivor, medan jag knappt har ett par års erfarenhet av att ratta demos, så när man hade så pass kort tid på sig att spela in en hel fullängdare var det ju bara att lita på P.O.’s erfarenhet. Vi fick i alla fall ihop åtta låtar till sist (36 minuters speltid — garanterat många riff för pengarna), varav en (”Guidance of Sin”) är en nyinspelning av en gammal låt.

Det för mig skapligt okända bolaget Scarlet kommer släppa ”Synergy”, hur kommer det sig att ni drar från Cadla? När kommer plattan ut till försäljning?
— Cadla Communications gör, till skillnad från Scarlet Records, inget anspråk på att vara ett ”professionellt” skivbolag, utan handlar bara om att släppa coola underground-prylar och sådant. Hos Scarlet får vi en budget att spela in skivor med, och de har ju dessutom pengar att göra reklam för, så ”Deserts of Desolation” var nog den första och sista DIABOLICAL-skivan på Cadla, om vi inte blir kickade från Scarlet snart (de gillade i och för sig ”Synergy”, så risken är nog ganska liten att de gör sig av med oss under den närmaste tiden). ”Synergy” skulle egentligen ha kommit ut i december, men tack vare lite strul med omslaget osv (du vet de vanliga problemen som alltid uppstår), ser det nu ut som att den kommer att ges ut i februari 2001, vilket f.ö. är samma månad vi förmodligen går in i studion och spelar in en ny fullängdare.

Ni ska medverka med gamla goa ”No Remorse” på ”Metal Militia vol 3”, men i er biografi står det att ni inte hann göra riktigt vad ni tänkt med låten p.g.a. deadlines och annat larv. Vad var det som inte riktigt blev som ni ville?
— Har du lyssnat på låten? Det tror jag inte, för om du hade hört vår version hade du kunnat räkna ut själv vad som gick snett. I och för sig gillar jag att lyssna på den ibland (en gång i halvåret är lagom), eftersom den (som allt annat) är en cool dokumentering av hur vi ju faktiskt lät då. Men det är ju ingen bra inspelning precis. Grejen var den att veckan efter att vi spelat in ”Northern Triumphators”-demon, ringde jag Rolf på Black Sun Records och frågade vad han tyckte om advance-kassetten jag skickat honom (han tyckte att den sög apkuk, men det hör väl inte hit). Han berättade då att de höll på att färdigställa tredje volymen av ”Metal Militia”-samlingen, och att den skulle komma ut om bara ett par månader (observera att detta var i Oktober 1998). Eftersom jag lyssnade mycket på METALLICA, MEGADETH osv när jag gick på mellanstadiet, frågade jag förstås ifall de ville att DIABOLICAL skulle bidra med en låt. ”Nej, det hinner vi inte — samlingen ska skickas på tryck redan på måndag i nästa vecka”, säger Rolf då. ”Inga problem — jag skickar vår version av ’No Remorse’ senast på söndag”. Vi hade då fem dagar på oss att repa, spela in och mixa en cover av ”No Remorse”, samt hinna gå i skolan och sova dessutom. Ingen av oss hade ”Kill ’Em All”-skivan, så jag fick ta ut låten utifrån en bootleg-kassett, inspelad någon gång 1984-85 genom mixerbordet på någon USA-spelning. Man kunde nästan höra vad de spelade, så sedan var det bara att paja riffen så mycket som möjligt, tuta och köra. Agilma (som sjöng i DIABOLICAL på den tiden) var måttligt road, eftersom han nog aldrig gillat METALLICA överhuvudtaget. Söderberg var nog inte heller så pigg på projektet — det var nog bara jag som tyckte att det var coolt. När vi kom till studion på fredagen hade vi repat en kväll. Efter 10-15 omtagningar på trummorna sa ljudteknikern åt oss att ”dra hem och repa, så ses vi imorgon”. Så vi repade på lördagsförmiddagen, spelade in trummor och bas på kvällen, lade på gitarrer och sång på söndagen och mixade samma natt. På måndagsmorgonen åkte mastern iväg ner till Black Sun, och sedan dess har det inte hänt ett endaste dugg på två år. Black Sun har hela tiden sagt att skivan ska komma ut ”om ett par månader”, men nu är det ju för fan 24 månader sedan vi spelade in den där covern, så om plattan kommer ut överhuvudtaget, kommer folk nog att få en lite skev bild av DIABOLICAL. Inspelningen kommer ju att vara över två år gammal, och vi har sedan dess spelat in en MCD, en fullängdare, och är för närvarande i full gång med att trixa ihop en andra fullängdare. Ljudmässigt får ”No Remorse”-inspelningen ”Deserts of Desolation” att framstå som ett mästerverk, och spelmässigt ligger inspelningen en bra bit under vad vi accepterar på repningar nuförtiden. Jag tycker fortfarande att ”Kill ’Em All” är en bra skiva, och att ”No Remorse” är bra låt men som du nog förstår så ledde inspelningsförhållandena inte till att vi gjorde vårt bästa när vi spelade in vår version, och jag ser nog hellre vårt medverkande på ”Metal Militia III” som en ”rolig grej” snarare än en ”hyllning”, tack vare Black Suns agerande i det här fallet. Jag kan f.ö. tillägga att Black Sun inte betalade våra studiokostnader (vilket de gjort till alla andra band), utan skulle skicka 25 ex av den färdiga skivan istället (skivor som vi fortfarande inte sett röken av förstås, eftersom ”Metal Militia III” uppenbarligen inte varit högsta prioritet hos dem…).

Enligt min engelska ordlista betyder diabolical förfärlig, avskyvärd och jävla. Vilket av dessa tre adjektiv passar bäst in på er som band? Var god motivera ditt svar (som det jämt står på proven i skolan).
— Enligt min engelska ordlista betyder diabolical djävulsk. Men måste jag välja mellan de tre adjektiv din värdelösa pocket-ordlista (Min ordlista är fan ingen pocket-skit, den är så fet att den inte får plats i bokhyllan. Kom inte här och snacka ordlista med mig, pysen. /red) ger mig som alternativ, måste nog svaret bli avskyvärd. Motivering? Att vi är värda all den avsky som folk riktar mot oss, eftersom vi spelar in skivor utan hits! Varje bra skiva måste ju ha minst två radiovänliga hit-låtar — våra låtar duger ju inte ens till att spela på rysk internet-radio. Dessutom har vi ingen cool image. Jag kan ju förstå om folk avskyr ett band som de först tror är jävligt grymma, men som sedan visar sig vara image-lösa. Sådant håller ju inte i längden. Jag ger DIABOLICAL högst 12 månader till i musikindustrin. That’s it.

Mig veterligen finns det ett par andra band med ordet diabolical inbakat tex. DIABOLI, DIABOLICUM, DIABOLIQUE och DIABOLICAL MASQUERADE. Ta nu ett djupt andetag och vädra sedan i tur och ordning din personliga åsikt om dessa fyra orkestrar!
— OK, DIABOLI har jag faktiskt aldrig hört. Däremot har jag lyssnat lite på ett band från Staterna som heter DIABOLIC, och de var helt OK faktiskt. Ingenting speciellt, men klart lyssningsbar death metal. DIABOLICUM blev jag inte alls särskilt imponerad av när de släppte sin debutskiva för något år sedan, men det beror väl på att jag inte är särskilt inne på deras typ av trummaskins-black metal. Folk som gillar sådan musik tycker säkert att de är bra. DIABOLIQUE är grymt tråkiga (är det där verkligen samma snubbe som manglade i LIARS IN WAIT för 10 år sedan!?). DIABOLICAL MASQUERADE gillar jag stenhårt. Jag hoppas att de kommer med en ny platta snart (vilket i och för sig verkar lite osannolikt) för den senaste rullade i min stereo åtskilliga dagar.

Vad jag förstått verkar det finnas band i varenda buske däruppe i Sundsvall, samt ett gäng bolag och tidningar. Vad tror du det beror på? Är Sundsvall en sån förbannat tråkig stad att det inte finns mycket annat vettigt att göra än att lira i band, eller?
— Jag tror att Norrland i allmänhet (Sundsvall, Luleå/Piteå, Umeå…) har haft ”fler signade band per capita” än övriga Sverige ända sedan början av nittiotalet bortsett från Göteborg möjligen. Vad det beror på är väl antagligen att det är lite mer avslappnad stämning där uppe, och en mer utpräglad ”starta band med vem som helst och lira metal”-känsla än i t.ex. Stockholm, där folk verkar hålla hårdare på ”sitt”. Att Sundsvall är en förbannat tråkig stad är ju helt sant — det var väl delvis därför jag flyttade därifrån — men det lär ju inte vara därför det finns många band där, utan det beror nog mycket på att det är utbredd inavel där. F.ö. tycker jag inte att det finns så många bra band i Sundsvall. Ett par-tre stycken möjligen, så många fler är det inte.

Nu är det tyvärr slut för den här gången, avsluta nu detta genom att dra åtminstone en fyllehistoria från verkliga livet för alla övermogna tråkmånsar där ute som inte tycker att sånt hör hemma här.
— Den senaste fyllehistorian är väl lite tråkig, men utspelar sig för åtta-tio dagar sedan och består i att jag upptäcker att alla pubar i centrala Prag har stängt just vid fel tillfälle, p.g.a. av pågående upplopp. Jag tvingas därför springa in i en gränd för att uträtta mina behov, varpå jag åker på bögspö av tre tjeckiska civilpoliser utrustade med piskor/skärp. Det är verkliga livet, Lars.

Tack för en mysig liten pratstund!
— Tack för intervjun, Lars. Jag hoppas att det ska flyta på smidigt med nästa nummer av Dark Forces, och att det blir många fler nummer framöver. Sverige behöver fler oberoende pappersfanzines — de har betydligt mer själ än all digital information man översköljs med i dessa dagar. Om det är någon som läser dessa som inte skaffat sig ett ex av ”Deserts of Desolation”, föreslår jag att de kollar in http://listen.to/cadla eller skriver till Cadla Communications för mer information om hur man beställer skivan. Och när ”Synergy” är utgiven, hoppas jag att vi ska kunna åka runt och spela lite i Sverige, så att man träffar lite likasinnat folk. Om någon mot förmodan skulle vara intresserad av DIABOLICAL, våra skivor, T-shirts eller något annat, kan jag rekommendera vår officiella hemsida på http://come.to/diabolical eller helt enkelt ett email till diabolical666@yahoo.com. Keep up the good work och fortsätt stödja undergrounden.