NÄR STJÄRNOR SLOCKNAR blir det mörkt. John L. Byström — med noggrant utkarvad mop top-frisyr, mörka glasögon och stramt åtsittande sixties outfit på den trådsmala kroppen — såg mer ut som en klassisk popstjärna än merparten av de grupper/artister han gav plats åt i Sound Affects. En karismatisk karaktär, ett av de sista originalen i en alltmer utslätad och likriktad musikbransch.

DET VAR INTE ALLTID LÄTT att jobba åt och med John L. Byström. Men ofta var det roligt. Inspirerande. Lärorikt. De stora stunderna var i regel de små. Och när man — motvilligt eller frivilligt — blickar tillbaka är det inte sällan de små ögonblicken av glädje eller samhörighet som ges ett extra starkt sken.
Våren 1999 var stressig och stökig, men jag minns tydligt hur John L., under en i övrigt jobbig dag vid arbetet med SA #42, kom utspringande från sitt rum på redaktionen till mig. Med ett barns glädje, för att inte säga stolthet, hade han något att förtälja.
— Fan va’ bra! ropade han, och stod och stirrade på mig (förmodade jag i alla fall, det var inte så lätt att säkert veta då han jämt bar de där brillorna med mörka glas) från bakom en hylla.
Jag undrade vad han menade, men trodde väl att det var en annons han krängt eller en sällsynt stilsäker Beatles-pastisch han hört.
Men nej, inte denna gång. I stället höll han upp en pappersutskrift och läste högt.
— ”De är alltid smala. De är alltid snygga. Och när de sitter i en taxi eller röker en cigarett (här höjde han ett finger som för att ge tecken åt mig att vara särskilt uppmärksam), vilket de gör mest hela tiden (fingret togs ner igen), utstrålar de aldrig något annat än oemotståndlig stil.”
Han citerade ett stycke ur SA-medarbetaren Henrik Lyngåkers artikel om Suede.
— ”Vilket de gör mest hela tiden”, fan så bra skrivet! nära på tjöt han av förtjusning. Det är det bästa i hela numret. Bara den raden: ”Vilket de gör mest hela tiden.”
Sporrad av hans uppenbara lycka hastade jag vidare med mina sysslor. John kvickade med raska steg i väg mot sitt rum. Någonstans borta i korridoren hörde jag så med lika uppspelt stämma.
— Det, och så att du använde ordet ”amusant” i din Pavement-recension. De två grejerna ensamma lyfter hela nummer fyrtiotvå!

VARFÖR JAG TÄNKER PÅ DET HÄR nu vet jag inte. Och det är kanske mindre viktigt. Viktigt, och djupt ledsamt och tragiskt, är däremot att John L. Byström inte längre finns bland oss. ”The dream is over”, som en av hans verkligt stora hjältar, John Lennon, en gång sjöng.
Och utan drömmar, och drömmare, blir det alldeles för tomt.

Pierre Hellqvist, SA/CU-redaktionen