HEJ OCH VÄLKOMNA till en ny krönika. Nätt och jämnt har man återhämtat sig från Cronis barnkalas när man får ilskna samtal från redaktionen och det är dags att dyka ner i demohögen igen.
Det har varit lite ebb med de utländska utgåvorna och därför blir det bara inhemskt denna gång. Som vanligt är det kaos här i Malmö och följaktligen presenteras här numrets skörd i ingen speciell ordning.
Betyg: [I] till [X]

FÖRST UT ÄR Göteborgs-duon EVOKED CURSE och deras ”Outburst Of Hell” [IV], en liten sak bestående av fyra låtar och ett intro. Black metal får man väl kalla det som The Fiend och Orgasmatron häver ur sig. De båda herrarna har minsann dammat av mycket gammal klassisk ondska när de sökte inspiration till den här tapen, för övrigt den nionde (!) i ordningen. Låttitlar som ”Evil Sacrifice”, ”Corpsepaint, Leather & Skulls” och ”Impale Heaven’s Virgins” för onekligen tankarna till svunna tider, då ondskans budbärare var tuffingar som SODOM, DESTRUCTION och VENOM. Även musiken ekar åttiotal.
Det är rått och primitivt och fastän EVOKED CURSE inte hör till mina absoluta favoriter gillar jag dem. Det är kul att somliga aldrig ger sig, utan håller fast vid sina rötter. Rösten är schysst, däremot är tightheten och ljudet i största allmänhet inte speciellt kul. Men visst väcks en del sköna minnen till liv. (20:-)
I trakterna kring Göteborg hittar vi även sättningen med det lustiga namnet ROMPELSTILTSKIN och demon ”Ripper” [IV]. De här grabbarna spelar tung metal med gurglande sång och är precis ett sådant band som jag inte gillar att recensera då det är svårt att skriva något om det. Musiken som sådan är väl framförd och ljudet schysst, men mycket mer än så tycker jag inte. Inte bra, men inte heller dåligt. Mediokert är nog ordet jag letar efter. Låtarna är dessutom ganska tråkigt ihopsnickrade. Det mesta tuggar på i halvfart utan att något egentligen händer.
Om gossarna får ihop lite intressantare material och jobbar upp hastigheten kanske de kan bli något, men just nu får det vara. (Tomband + porto)
Det finns tydligen liv även långt uppe i norr. Från den gudsförgätna hålan Holmsund, strax söder om Umeå, har fyraakters-CD:n ”Rift” [VI] inkommit. Ansvariga är kvartetten EMBRACING, som tidigare släppt sin tonkonst på tyska Invasion, men som nu letar nytt kontrakt.
Att förstå vad EMBRACING handlar om efter en genomlyssning är så gott som omöjligt. Detta är ingen lättsmält hissmusik som man har i bakgrunden när man dammsuger. Jag hatar orden ”progressiv hårdrock” och det de oftast representerar, men det är nog ändå den beskrivningen jag måste använda i fallet EMBRACING. Det är mycket meckande och trixande, inget vers-refräng-vers-refräng-solo-refräng här inte. Det påminner lite om MESHUGGAH, RUSH och den senare upplagan av DEATH. Samtidigt smyger det sig in ingredienser från såväl black metal som melodisk hårdrock. Vokalisten växlar också han mellan flera stilar.
Jag för min del tycker att det är på tok för stökigt och komplicerat, om man inte koncentrerar sig hela tiden kan det vara svårt att hänga med i svängarna. Men jag kan inte förneka att det verkar som om killarna vet vad de håller på med. Gillar man progressiv metal är inte det här så dumt. (Tomband + porto)

MORA-KOLLEKTIVET TWIN EARTH har medverkat tidigare i Jorden Runt, men ger sig inte utan sänder nu in sitt tredje och senaste verk. ”Eroticon VI” [VI] är en inte alls dum liten sak bestående av fyra fuzz-stinna och tunggungande stoner rockkompositioner. Många akter i den här skolan försöker låta så mycket som sina idoler — KYUSS och FU MANCHU — som möjligt. Det kan man på sätt och vis även säga om dessa dalmasar, men de gör prylen så bra att det faktiskt håller.
Normalt hade jag börjat gäspa efter fyra takter, men TWIN EARTH lyckas hålla mig vaken kassetten igenom. (30:-)
PSYCHOHOLIC OVERLOAD heter kvintetten bakom ”Freak Of Nature” [V]. Övertorneå-combon bjuder här på gapig och tung rock’n’metal med en sångare som får mig tro att han rymt från en gammal sleaze-grupp.
Rätt coolt ös faktiskt. Även om kassetten inte imponerar nämnvärt på mig funkar den säkert om man är rejält packad och på partyhumör. (20:-)
Nej, snälla inte en rehearsal. Det var min första tanke när ”King Of Truth”, öppningsspåret på i Henån stationerade STORMDEMONS premiärsläpp ”Ancient Wind” [III], ljöd ur mina högtalare. Gitarrerna är knappt urskiljbara, liksom basen, då trummor och gapvrål totalt dominerar ljudbilden. Efter viss ansträngning räknar jag ut att det nog ska föreställa primitiv black/death.
Döm sedan min förvåning när det visar sig att det inte är en rehearsal. Speciellt tight är det inte heller… Missförstå mig inte, hemskare bröt har jag varit med om, men att bara höra två instrument av fyra försvårar lyssnandet avsevärt. Dock ändrar sig ljudnivåerna aningen mellan låtarna, så en del kompositioner är lättare än andra att förstå sig på. Men det låter mest amatörmässigt och tråkigt. Inget jag tänker spela fler gånger. (25:-)
I Helsingborg stannar jag till för att låna ut mitt proffstyckaröra till SEPTIC BREED och ”Patterns Of Delusive Design” [VII]. Denna skånska kvintett harvar här ur sig en ganska aptitlig dödsröra med smak av bland andra AT THE GATES och EUCHARIST-era ”A Velvet Creation”. Sången är av den skrikigare varianten och musiken rör sig in och ut ur de melodiska lägren utan att göra några större övertramp.
Musiken är schysst, speciellt när medlemmarna grindar loss lite och när baskaggarna mullrar. Balansen mellan mangel och melodier är väl avvägd. Detta borde tilltala de flesta som gillar death metal. (25:-)

I JÖNKÖPING hör nästa combo hemma. Fyra man starka SO DIVINE står på tur med ”City Park Demo” [III]. Sådant här kan jag väldigt lite om, men jag tycker mig höra FIRESIDE och tidiga DANZIG i SO DIVINEs sound. Även en gnutta MONSTER MAGNET, speciellt sången, och KYUSS har letat sig in i melodi-skapandet. Mest är det dock FIRESIDE som spökar. Detta faller inte mig i smaken alls. Jag blir snabbt trött på det melankoliska och sövande riffandet. Visst, det är bra spelat och ljudet är toppen, men inte roligt för det.
Det rockar liksom inte. (30:-)
MEANINGSLESS EXISTENCE ligger bakom kassetten ”Minro” [IV]. Uppsala-duon spelar metal med inslag av MACHINE HEAD och liknande namn. Jag tycker mig även höra lite av gamla SEPULTURA. Låtarna är flata och stannar inte kvar i minnet länge. Vad jag förstår är detta ett rätt ungt band och rutin är något som kommer med tiden.
För det mesta är det tyngd som gäller för MEANINGSLESS EXISTENCE och det är lika bra det, när de försöker mangla blir det bara stökigt. Vi får se hur det hela utvecklar sig i framtiden.
(Tomband + porto)
I Vadstena bor inte bara Cronis svärföräldrar utan även HELLBOUNDS, som på sin självbetitlade demo-CD [V] bjuder på fem stycken av ganska tidstypisk hårdrockande sleaze’n’roll. Jag hör HANOI ROCKS, gamla Kiss och även stänk av dagens stora konstellation inom genren (läs: BACKYARD BABIES).
Personligen tycker jag det är svårt att tillföra detta stuk något nytt och tröttnar därför lätt på alla försök. Detta gäller även HELLBOUNDS. Östgötarna är inte helt oävna. De rockar på rätt friskt, men lyckas inte vinna min uppmärksamhet. Killarna gör prylen enligt konstens alla regler, men jag har hört det förr. Fans av den här typen av musik torde finna HELLBOUNDS betydligt intressantare än vad jag gör. (40:-)
I Växjö hittar jag duon WASTESCAPE och ”The Beginning Of The End” [III]. Det de båda herrarna presterar kan närmast beskrivas som goth och som förväntat är det släpigt, dystert och — just det — tråkigt. Tråkigt inte bara för att jag ogillar stilen utan för att det händer på tok för lite. Musiken bara plinkar på utan överraskningar eller något annat som kan fånga mitt intresse medan sångaren väser fram texterna.
Fullständigt ointressant. (30:-)

NÄSTA OFFERLAMM är VEIL OF SORROW, som vi känner igen från #26. Borås-kvartetten visar på CD:n ”Nightshade” [VI] upp fyra bitar melankolisk och melodisk death metal. VEIL OF SORROW får mig mer än en gång att tänka på svunna tiders PARADISE LOST, de har ett schysst driv samt låtar som fastnar ganska lätt. Även produktionen och framförandet är klart godkänt.
Det enda som jag möjligen skulle kunna gnälla lite på är sången, som gärna kunde varit lite mörkare. Då hade det varit kanon. Men som sagt, inte alls illa pinkat. (50:-)
Från Tranås kommer goth metal-sällskapet MORDANCY, som skickat in CD:n ”Times Of Mourning” [III]. Om jag förstår biografin rätt är det mer ett soloprojekt med fasta återkommande sessionmedlemmar.
Precis som så många andra band i genren blir MORDANCY dryga i längden. Inledande ”Like A Withering Rose” är stämningsfull och vacker med kvinnosång och svävande keyboardspelande, men bara i ungefär femtio sekunder — och då återstår nästan åtta minuter av låten. Andra spåret, ”Mourning The Love Of Thee”, är ännu segare. I tre och en halv minut får jag lyssna till sövande manlig sång och akustisk gitarr innan resten av instrumenten dyker upp och inte gör det hela mycket roligare. Avslutande ”As It All Ends” orkar jag knappt kommentera, och då är det ändå den låt som öser bäst och är mest metal.
Nej, detta var i sömnigaste laget och inget jag någonsin tänker stoppa i stereon igen.
(Tomband + porto)
Det tar ungefär femton sekunder för mig att inse att ECTOMIAs ”Feasting On Human Skulls” [VIII] är en tape jag kommer avnjuta mer än en gång. Det som slår mot mig är fem makabra stycken äkta zombie metal.
CANNIBAL CORPSE, speciellt ”Tomb Of The Mutilated”, gör sig konstant påminda och Fredriksbergs-borna sköter sig utmärkt hela tiden. Välspelat, schysst ljud, mysigt rapande gurgelsång och ett helvetes rens med rejäl tyngd, behöver jag fortsätta? Trodde inte det. Kolla in ECTOMIA illa kvickt! (Tomband + porto)

ETT ANNAT GÄNG som trivs bra med att arslemangla sig svettiga är Finspångs CAPTAIN KILLER. Åttalåtarsbomben ”Virgin Sacrifice” [VII] slår utan pardon ner i mitt öra och försöker så gott det går att ta sönder det. Nedstämt och mullrande gitarr- och basharv och en trombliknande trummassaker kombineras med gurgel och gapvrål i denna death/grind-kompott.
Just manglet är tveklöst den dominerande delen i CAPTAIN KILLERs musik. Det grindas järnet nittionio procent av tiden och saker som nyansering och uppfinningsrikt låtskrivande får snällt sitta i baksätet när trion ger sig ut på mangelmotorvägen. Jag diggar det här som fan och spelar ihärdigt på mina lufttrummor, men på samma gång skulle det inte skada med lite snillrikare låtsnickrande och mer framträdande personlighet. Det kunde möjligen kunna göra östgötarna till lite mer än bara en imponerande oväsensprojektil att skrämma mormor med. Med ett mer urskiljbart eget sound kan de definitivt bli något att räkna med.
”Virgin Sacrifice” är faktiskt deras förstlingsverk och som sådant inte alls illa. (20:-)
Jag stannar kvar i Finspång och lånar nu ut öronen till skojarna i KENIWARZ, som skickat mig ”Locomotive” [III].
Hela prylen genomsyras av knäpp humor. Enligt gossarna själva bildades de efter påtryckningar från den lokala gangsterligan Wallataz — vars tre budord är hata fotgängare, respekt för de äldre gängmedlemmarna samt umgås ej med tjackhoror — som behövde ett husband som spelade stenhård, men dansvänlig musik.
Black metal-sång, rock’n’metal-riffande och fånig humor kombinerat med en ljudbild som distar på tok för mycket är den närmaste beskrivning jag kan ge. Att kombinera humor och mangel är en svår balansgång och KENIWARZ lyckas inte speciellt väl. Ganska lustigt, men inte speciellt bra.
Som en lite skojig detalj kan jag tillägga att på kassetten är demoprylarna inspelade över den hopplöst fåniga Alice Cooper-plattan ”Trash”, som ljuder så fort det egna materialet är över. Avsiktligt? Ingen aning, men lite kul var det allt. (20:-)
”Recensera det här om du törs!” Så skriver Älvsby-herrarna WHITE TRASH (se Sörlings Svinstia i #30) i följebrevet till ”Waste Of Bullets” [V]. Nog fan törs jag! På CD:n finner jag sex bitar högoktanig sleaze’n’roll, som precis som sig bör behandlar viktiga ämnen som brännvin, brudar och allt annat som hör rock’n’roll-livsstilen till.
Mycket klichéer blir det och det hela känns ibland lite för mycket eftersom musiken inte riktigt håller måttet. WHITE TRASH är inte nästa MOTÖRHEAD, även om snubbarna nog gärna vill tro det. Fast dåligt är det inte. De borde bara lägga i ett par växlar extra, så att musiken matchar imagen. (30:-)

FRÅN CLOSE-UPS HEMSTAD Norrköping kommer nästa bidrag. ”Demo 1” [V] heter det och är FORGOTTEN WORDS förstlingsverk. Det hela är inspelat på en fyrakanalersporta och jag måste säga att det är helt OK. Värre har jag definitivt hört.
Trion beskriver sin musik som melodiös death metal med inslag av black och jag håller nästan med, även om jag hellre skulle kalla det melodiös black metal med inslag av döds. Influenserna uppges vara bland andra DARK TRANQUILLITY och AMORPHIS, men trevligt nog hörs det inte speciellt mycket. Det är ett schysst driv på låtarna och även om de inte fastnar speciellt mycket är det inte jobbigt att lyssna på. Bra styr på melodierna och hyfsat spelat är det också. Sången hade gärna fått vara en aning tydligare i mixen dock. Annars helt godkänt.
(Tomband + porto)
Västkustens PROVENANCE har varit med tidigare i denna krönika, men då som ASMODEUS. De är tillbaka under en ny benämning och med en färsk demo, fyraspårs-CD:n ”Fervent Regression” [VI].
Nu är det ännu mer orkestralt och med ökade körer. Dödsgurglet från förra släppet har fått ge vika för ”vanlig” sång och DIMMU BORGIR-aktiga väsanden. Kvinnosången består dock, liksom flöjten. Ljudbilden arbetar i utmärkt symbios med musiken, tightheten är fullgod och alltihop funkar väl. PROVENANCE lyckas även denna gång väva ihop schysst och pampig progressiv death/doom. (Tomband + porto)
Jösses, vad mycket brutal death metal det blev i det här numret! Inte för att jag klagar… Här kommer ytterligare en gurglande grizzlycombo. Ansvariga för ”Pestilence Of The Undead” [VIII] är trion som går under den schyssta benämningen RELENTLESS. Fråga inte varför, men jag störtdiggar det namnet.
Nåväl, hur manglar de då? Mycket väl faktiskt. Med rötterna i den amerikanska blodindränkta musikmyllan, makabra texter, köttiga riff, godstågs-liknande trummande och de redan nämnda gutturala lätena tätt sammansvetsade till tungt zombie-mangel gör RELENTLESS undertecknad helnöjd. Att de kunde mangla så här i Lindesberg hade jag ingen aning om. (30:-)

ETT ANNAT BAND som även det medverkat tidigare och under annan beteckning är Huskvarnas FIREBUG, tidigare BELOW. Inte så värst mycket har ändrats sedan sist, bortsett från namnbytet. De fyra grabbarna lirar fortfarande fläskig och gungande heavy metal, kryddad med lite sleaze och aggression. De börjar dock närma sig ett mer eget sound på ”Promotion CD Vol. II” [VI], vilket är positivt.
Ljudet är bra, fast sången är lite väl hög ibland. Annars inget speciellt att klaga på. Klart godkänt även denna gång. (30:-)
Paketerad i vad som mest ser ut som resterna av ett par gamla mamelucker anländer ”Everfresh” [II] från den för mig fullständigt okända hålan Odeshög. Bakom de fyra bidragen gömmer sig PORTNOY’S.
Bubblandes ur mina högtalare kommer en poppig indie/grunge-stinkande sörja och jag får medge att det gör mig aningen ilsken. Band som dyker upp i mitt huvud är SONIC YOUTH (urk!) och SMASHING PUMPKINS (dubbel-urk!). Jag hyser en stor avsky för denna sorts musik och har därför svårt för att se huruvida östgötarna har något att erbjuda eller inte. Men efter lite ansträngning kan jag nog säga att PORTNOY’S absolut kan lira och låtsnickrandet är helt OK.
Endast för vänner av mesig rock, själv ser jag nästan rött. (40:-)
Ytterligare ett gäng Jorden Runt-veteraner får vi oss till livs i form av MONOSTHEUS från Munka Ljungby. Den aktuella och namnlösa trelåtarsdemon [VI] är klart bättre än deras tidigare bidrag. Det förvirrade sound som presenterades på förra utgåvan har fått ge vika för melodisk och manglig black/ death. Välspelat och frän produktion är det också. Sedan gillar jag förresten kvinnosången som de lagt sig till med. (30:-)
Sist ut denna gång är WRECKS OF SPEED med ”Demo 99” [V]. Dessa fuzzande nollåttor lirar ösig ökenrock i KYUSS fotspår och visst gör det sin pryl väl, bortsett sångaren som förefaller ganska mesig när han försöker härma nämnda bands vokalist.
Stockholmarna tillför inget nytt utan kommer förmodligen att försvinna i mängden. Tråkigt måhända, men sant. (30:-)

DÅ VAR ÅTER EN KRÖNIKA till ända. Jag har inte mycket mer att tillägga än på återseende i trettiofemman och ”If you’re not into metal/You are not my friend!/Heavy Metal!”