Han åker inte tunnelbana, tycker att nya band som KORN och MACHINE HEAD är skit, är notorisk kepsbärare och vevar flaggan för ”Grande Rock”. Sveriges ende rockare Nick Royale och hans HELLACOPTERS är aktuella med en ny CD. En avspänd sångare och gitarrist samtalar med Close-Up om det enda viktiga i världen — musik.

BJÖRN OCH BENNY, CajsaLisa Ejemyr, Robyn, Thomas Öberg och Bo Kasper Sundström. Det är de fem största pop- och rockstjärnorna vi har här i Sverige, om man får tro Expressens fredagsbilaga. Lite längre ner på listan hittar vi givetvis tuffa rocksnubbar som Dregen, Conny ”Bloom” Blomqvist och Dennis Lyxzén. Vän av ordning undrar bara varför allas vår Yngwie J. Malmsteen finns på en blygsam sjuttioandra plats?
Han är ju allt det en rockstjärna ska vara. Långhårig, miljonär och gift med en barbieliknande bimbo till kvinna.
Det är som bekant tunga kvaliteter när man utnämner folk till rockgud. Kan man dessutom slå sönder hotellrum, vara konstant berusad och allmänt stökig borde man ha förstapriset som i en liten ask. Men icke. På samma sätt är det om man är besjälad av rockmusik. När hela ens liv bara kretsar kring rock’n’roll och inte runt triviala vardagligheter som kvarskatt, studielån och hyra. När ett fett riff är viktigare än mat, husrum och körkort.
Först på trettiosjunde plats över de största rockstjärnorna i vårt avlånga land hamnar Nicke Andersson, eller Nick Royale som han numer vill kalla sig. Visst, Björn och Benny är legendariska och många på listan lever för sin musik. Men i frågan när det gäller att vara besatt av att skapa skramlig rock är troligen Nicke den enda seriösa kandidaten till förstaplatsen.

HELLACOPTERS TREDJE fullängdare, ”Grande Rock” (White Jazz/HOK), ligger färdig för släpp den 17 maj. Det är en skapelse full av överraskningar. Albumet är det första utan BACKYARD BABIES-gitarristen Dregen i sättningen. Men det som får lyssnaren att vrida ett varv extra på huvudet är att tempot inte längre är totalt hysteriskt i samtliga låtar. Att punköset fått ge vika en aning för mer svängigt tunggung à la ROLLING STONES. Några kanske vill kalla det gubbigt, men faktiskt passar den nya kostymen HELLACOPTERS utmärkt. De tolv spåren, tretton om man köper vinylversionen (”en bonus man ska ha därför att vinyl låter mycket bättre”, predikar Nicke), andas bensin, asfalt och storstad.
Detta trots att inspelningen gjordes i Silence-studion i Koppom. En legend-omsusad studio där gamla proggrävar som DAG VAG, KEBNEKAJSE och alla de andra gamla kommunistkämparna någon gång varit och spelat in. Men varför gjorde då HELLACOPTERS det? De har väl inte gått och blivit proggare?
— Vi tänkte att det skulle vara bra med en förändring. Man håller på och super och lever om när man är i Sunlight. Det var dags att skärpa till sig lite. Sedan har Silence all klassisk sjuttiotalsteknik att tillgå. Dessutom valde vi att spela in med Anders Lind, som jobbat där jävligt länge. Missförstå mig rätt, men vi var ute efter ett bra sjuttiotalsljud.
— De bästa ljuden jag hört kommer från den epoken och då tänkte jag som så att Anders har arbetat där hela tiden sedan sjuttiotalet och borde kunna fixa till ett dylikt sound till oss. Vilket jag också tycker att han gjorde. Det var jättekul att jobba med honom. Han fungerade som tekniker på albumet och vi själva stod för producerandet. Ett bra team helt enkelt.
”Grande Rock” har en mer återhållen ljudbild. Det finns en större dynamik och soundet är luftigare. Som skiva betraktat är den mycket mer varierad då det finns flera typer av låtar.
— I Sunlight är alla mätare på mixerbordet uppe på rött hela tiden. Det är de inte nu, utan vi har medvetet försökt att variera oss. Kanske är det lite mindre punk den här gången. Jag tycker i vart fall att detta är det bästa vi gjort. Alla pratar om den svåra tredje plattan. Vet inte om det stämmer, men det är väldigt få band som gjort mer än tre bra album. Men klarar vi det här är det bara att åka sedan. Då kan vi slarva lite på den fjärde.

KOPPOM LIGGER I VÄRMLAND, nära den norska gränsen. Ett ställe som inte är direkt förknippat med hålligång dygnet runt och en pub i varje gathörn. Något som blev en smått traumatisk upplevelse för asfaltbarnet Nicke.
— Jag tänkte att om det skiter sig under inspelningen kan man alltid gå och ta en öl, kolla på lite skivor och så dra i gång igen. Men det vara bara att fetglömma. Vi var mitt ute på landet. Fan, jag kommer inte ens ihåg när jag var i en skog senast och nu var jag omgiven av den. Skulle man till en affär fick man ta bil och jag har inte ens något körkort. Man kände sig väldigt urban i den omgivningen.
— Vi hade bokat tre veckor i studion. De första dagarna var det kul med all skog, sedan blev det nästan en lite klaustrofobisk känsla. Vi spelade visserligen in hela tiden under perioden vi var där. Det hade dock varit kul att prova på att fiska. Det har jag aldrig gjort, så det hade varit spännande att få testa. Hur som helst, jag är väldigt nöjd med resultatet, men jag tror inte vi åker till Silence någon mer gång. Anders Lind jobbar jag gärna med fler gånger och studion var jättebra. Men när man är mitt i ingenstans blir det väldigt svårt att hålla distansen till det man gör.
Vart skulle du vilja åka nästa gång ?
— Vet inte. Men vi satte en singel med Daniel Ray (ENTOMBED, RAMONES, CIRCUS OF POWER) i Baby Monster-studion på Manhattan i New York. Den är belägen precis vid Empire State Building och har en skön atmosfär som är helt den motsatta mot Silence. Eftersom den ligger ganska högt upp i byggnaden var det en fantastisk utsikt med skyskrapor och allt.

”GRANDE ROCK” ÄR ALLTSÅ den första plattan som Andreas ”Dregen” Svensson inte medverkar på. I stället har det huvudsakliga ansvaret lagts på Nicke. Men även keyboardisten Anders ”Bobba Fett” Lindström hjälper till och lägger kompgitarr. Nicke delade dessutom generöst ut några solon till sin kamrat. När inspelningen påbörjades hade de det mesta klart och det kändes onödigt att ta in ytterligare en ny gitarrist.
Vad gäller Dregen och hans avhopp skedde det i största vänskaplighet. Det var mer frågan om att lösa ett problem smidigt än att vara osams. Ett val var tvunget att göras och Nicke tycker att Dregen valde fel. Men det var nog svårare för honom än för grabbarna i HELLACOPTERS.
Sedan har en räcka av strängbändare följt.
— Vi har avverkat tre sedan sist. Först hade vi Danne Andersson, eller Chuck Pounder som han kallar sig. I hans fall kom vi överens om att det var nog bättre för alla parter att han fortsatte med A-BOMBS, som ju är hans skötebarn. Sedan var Mattias Hellberg från NYMPHET NOODLERS med ett tag och det gick inte heller som vi hoppats på. Så nu provar vi en kille som också heter Robert (Dahlqvist). Vi kallar honom ”Lill-Robban”. (Som bekant heter trumslagaren i HELLACOPTERS Robban ”Hellacopter” Eriksson. Förf anm.) Han spelar just nu med SILVER MACHINE, för övrigt ett jävligt bra Stockholms-band. Det var faktiskt första gången jag var med och repade med honom i dag. De andra har kört några pass med honom förut, men jag har varit bortrest, så detta var debuten. Den här gången vill vi inte gå ut och säga att detta är vår nye gitarrist och sedan funkar det inte. Du vet, det är så mycket annat som ska fungera än det rent musikaliska.

I HELLACOPTERS ÄR DET NICKE som står för det mesta av låtskrivandet. Han gör även de flesta av texterna, även om basisten Kenny Håkansson hjälpt till med några i vanlig ordning. Även när Nicke trummade i ENTOMBED skötte han mycket av låtskrivandet, så sitsen är varken ny eller obekant för honom på något vis.
— Beträffande texterna på denna utgåva, och på de andra två också för den delen, tycker jag det är väldigt svårt att prata om dem. Det blir lätt att man analyserar sönder dem och jag tror inte att rockmusik ska utsättas alltför mycket av den varan. Men precis som jag sa när jag svarade på frågor om ENTOMBEDS lyrik; för mig betyder de något och förhoppningsvis gör de det för lyssnaren också.
— Men visst är det skillnad på HELLACOPTERS texter kontra ENTOMBEDS. Det säger sig självt. Man är fortfarande irriterad på en massa skit. Det kan till exempel vara sådana saker som att direktörer har bra lägenheter i stan fast de bara är där en gång om året när de knullar en hora, till att jag är sur på alla idioter i tunnelbanan. För övrigt åker jag inte tunnelbana längre.
Du har inget körkort och åker inte tunnelbana. Hur tar du dig fram?
— Jag går. Om det är långt försöker jag skramla ihop till en taxi eller också kanske någon kan skjutsa mig. Jag tycker att tunnelbanan är helt sjuk. Trycka ihop en massa människor under mark så där. Personligen klarar jag inte av det.
Nicke säger att en bra text kan lyfta en bra låt ytterligare ett snäpp. Det behöver inte vara något djupsinnigt eller storartad poesi. Bara ord som fungerar bra ihop.
— Ta Kiss till exempel. Man kan inte beskylla dem för att skriva stor rockprosa. Texterna är rätt ruttna, de fungerar mer som en sammanhållande länk med musiken. Men ändå går det inte att klaga på dem, för de passar alldeles utmärkt ihop. Frasering är minst lika viktigt som innehållet. Paul Stanley kan rimma lite hipp som happ, men det låter hur fett som helst.
I fallet med Kiss har vi nästan likartade upplevelser från vår ungdom. För både Nicke och jag minns då vi inte fattade vad de sjöng, men tyckte att det lät hur tufft som helst.
— Jag kommer ihåg att morsan sa att de sjöng ”möt mig i damrummet”. Finns inte en chans sa jag till mamma. Han spottar ju blod för fan. Då kan han för fan inte sjunga något sådant. Det var bara att förneka direkt.
— Men vad man kan lära av det är att det är viktigt att en text har en bra rytm och sedan kanske inte innehållet är det absolut viktigaste.

FÖRUTOM ATT NICKE ständigt skriver musik är HELLACOPTERS väldigt produktivt vad gäller att komma ut med skivor i olika format. Nu är de uppe i sjutton olika vinysinglar med spår som inte är med på någon av deras tre fullängdare, ”Supershitty To The Max!”, ”Payin’ The Dues” och stundande ”Grande Rock”.
— Det börjar bli lite mycket nu. Det är till och med så att även de mest hängivna fansen tycker det är svårt att hänga med.
Ett tag pratades det om att varje medlem i HELLACOPTERS skulle ge ut en egen solosingel. Ungefär på samma sätt som Kiss gjorde på sjuttiotalet, när de gjorde var sitt soloalbum med likartad design, men med medlemmens personliga touch på varje enskild vinylsjua.
— Vi har lagt ner de planerna. Dregen slutade och på något sätt gick luften ur projektet. Dessutom var det bara jag och Robban som hade spelat in våra grejer. Jag släpper min singel som ett annat band i stället. Jag minns inte vad vi ska heta, men den kommer vid ett senare tillfälle. Robbans har jag inte fått höra än. Han är för tillfället bostadslös och har alla sina prylar i ett förråd någonstans. Visst, det var en kul pryl, men skaka liv i den igen är enbart fånigt.
Den här intervjun har föregåtts av en liten jakt på Nicke, eftersom han inte befann sig hemma i Stockholm, utan i Amsterdam. Vid ett par tillfällen ringde jag ner till Holland och försökte få tala med honom, men varje gång var han ute. Lämna meddelande gick inte, ty puckot i receptionen förstod inte engelska och kunde inte utföra en så pass enkel uppgift.
— Att åka ner dit var en jävligt stor grej för mig. Jag och SONIC’s RENDEZVOUS BANDS Scott Morgan, som HELLACOPTERS träffade och lärde känna i USA, har snackat av och till om att göra något ihop. Och nu föll alla bitar på plats, så vi har spelat in tillsammans. Vi kallar oss HYDROMATICS och det är meningen att den plattan ska komma ut på White Jazz i augusti. Jag skrev två av låtarna, sedan har Scott fått till ett par också. Vi klämde förresten av ett gäng gig också. Jag lirade trummor, vilket jag är rätt ovan att göra nu för tiden. Men det var skitkul, även om jag var lite rostig. Man har inte så mycket kondition kvar.
Nicke öser beröm över femtioårige Scott Morgan, som också har kultförklarade RATIONALS på sin meritlista. Han menar att amerikanen är en av världens bästa sångare och en legend i sin genre. Och att Scott inte alls är bitter trots utebliven framgång och allehanda motgångar genom sin karriär.
SONIC’S RENDEZVOUS BAND innehöll för övrigt folk som tidigare varit med i Detroit-rockarna STOOGES.
— En otroligt cool snubbe som bara älskar att spela rockmusik. Förresten måste jag passa på att säga att SONIC’S RENDEZVOUS BAND kom med en liveskiva förra året. Den är något av det bästa jag hört. Att deras karriär kom av sig tror jag berodde på att det var för stökigt för hårdrockarna och för mycket rock och soul för att punkarna skulle gilla det. De bildas 1976 och lade ner 1979. Det var nog helt fel tid för den typen av musik.
— Det var likadant för grupper som STOOGES och DICTATORS. De är mer populära nu än vad de var när de kom.

OM INTE NÅGON AV Close-Ups hårda läsare varit utomlands det senaste åren, varit avskuren från omvärlden eller konverterat till islam kan denne inte ha undgått att Nicke Andersson har lämnat trumstolen i ENTOMBED. Ett beslut som var ganska lätt att ta, men som var desto svårare att göra verklighet av.
— Det var jättejobbigt att säga det till de andra killarna. Men vi är nästan bättre kompisar nu än när vi lirade ihop. Synd bara att jag inte fått se dem live än, det vore väldigt kul.
Varför slutade du?
— Jag kände att jag var färdig med hela metalprylen. Det hände någonting när KORN, MACHINE HEAD och hela den svängen kom. Jag förstod ingenting av det. Helt plötsligt skulle man vara en del av den ”nya” hårdrocken. Och jag hatar alla sådana grupper, eller rättare sagt, de är helt enkelt inte något bra. Mycket har att göra med att alla de här gängen ska vara så jävla tuffa hela tiden, med piercing, stora brallor och sådant. Jag är skittrött på det. Sedan är det så att metalpubliken till stor del består av testosteronstinna killar som inte vet om att de är bögar. Man ska väl inte generalisera, men så upplever jag det. Nej, jag var klar med den biten.
— Jag älskar fortfarande ENTOMBED och är otroligt stolt över det vi gjorde tillsammans. Jag tycker att ingen riktigt förstod vad vi handlade om. När det kommer fram folk och tycker att vi är lika bra som KORN förstår jag ingenting. Jag kanske är petig och fånig. Men det var en bidragande orsak till att jag hoppade av.
Sedan måste de vara roligare att HELLACOPTERS har en avsevärt större procent brudar i publiken?
— Javisst är det. Sedan blir det en trevligare stämning när det är mera kvinnor i lokalen.
Där hör ni tjejer. Vi killar saknar er på hårdrockkonserterna. Det är bara att komma dit, för det vet väl alla kvinnor att det är endast på sådana tillställningar man kan hitta riktiga män.