Det är mycket Hell On Wheels nu. Gruppen har turnerat Sverige runt under våren, ska spela på nästan varenda festival (kanske inte på Dist 2001 förstås) i sommar och det första singelspåret från bandets purfärska skiva spelas flitigt på radion. Men det har inte alltid varit ett sådant intresse för bandet. I flera år harvade Hell On Wheels i demoträsket med en liten men engagerad publik, innan Emmabodafestivalen medverkade till deras genombrott. Men vänta, nu går jag historien i förväg. Vi måste börja från början för att komma till slutet, eller snarare fortsättningen.

Det var en gång…

1994 började fredssamtalen i Mellanöstern, Sverige tog brons i fotbolls-VM i USA och Kurt Cobain hittades död i Seattle. Men 1994 var också året då Hell On Wheels bildades. Rickard förklarar bildandet av gruppen med att:
— Johan hade en replokal, Åsa en bas, Martin en plan och jag ville bara spela…
Sättningen var Johan Risberg på trummor, Åsa Sohlgren på bas, Rickard Lindgren på gitarr och Martin Nordlöf på sång. Inom kort lämnade dock Martin bandet och Rickard fick ta över mikrofonen. Men Martin är inte helt bortkopplad från Hell On Wheels, han är nämligen numera ansvarig för bandets hemsida.
Medlemmarna hade varit med i flera andra band tidigare, vilka alla verkar ha haft den gemensamma nämnaren att de hade minst sagt märkliga namn. Eller vad sägs om DUCKGARDEN, MISS FANCYFINGERS, KAKTUSBALLARNA och HELLO IN TV LAND? Rickard försöker även lura i mig att han har varit med i band som heter VI ÄR DUMMA BÖGAR SOM GILLAR KONSTIGA SKOR och LENIN DIED OF SYFILIS, men jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Nåja, de lät inte detta stoppa dem utan bildade ännu ett band med ett småmärkligt namn, Hell On Wheels. Den första spelningen gick av stapeln nyårsafton 1994 på en privat fest.
— Vi spelade bara Hell On Wheels-original, varav en var skriven samma dag, berättar Rickard.
Under de följande fyra åren grundlades Hell On Wheels rykte som Sveriges bästa demoband, vilket gav dem stjärnstatus i underground-kretsar. Gruppen spelade in ett flertal demos (sju) och turnerade land och rike runt för att sprida sin musik till massorna. Det gick dock lite trögt med att få tag i ett skivkontrakt, även om bandet släppte några singlar på olika bolag. Gruppen tänkte dock aldrig på att ge upp.
— Vi har aldrig haft några som helst planer på att lägga ned. Det enda som skulle vara ett giltigt skäl är om vi kom på att vi inte längre gör det vi vill, säger Rickard. Vi tackar givetvis för all den underjordiska trovärdighet vi eventuellt fått. Jag personligen har aldrig förstått vad som gör en artist trovärdig. Vi har aldrig strävat efter någonting förutom att göra fantastiska sånger, och att framföra dem till det bästa av vår förmåga. Viii lajk to plej y’know!
Sommaren 1998 spelade Hell On Wheels på Emmabodafestivalen, som är enastående när det gäller att hitta ”nya” bra band. Äntligen hörde en större publik gruppens experimentella och egenartade musik och nu började saker och ting hända. Gruppen fick spela förband till BELLE AND SEBASTIAN i Sverige och ett par spelningar i London genomfördes. Efter ett bejublat framträdande på Hultsfredsfestivalen föll skivbolaget Nons, som vid det här laget hade blivit en del av det stora musikkonglomeratet MNW, som en sten och 1999 undertecknades ett kontrakt med gruppen. Nu var planeringen igång för Hell On Wheels första skiva. There Is a Generation of Handicapped People To Carry On [MNW/Nons] spelades in vintern 2000 och kom till skivaffärerna i februari 2001. Bandet ser inga problem med att vara signade till ett stort skivbolag och samtidigt hålla kvar sin självständighet.
— Vi har sedan kontraktet skrevs haft MNW tatuerat på båda skinkhalvorna, och jag tror vi tycker om det… faktiskt. Det spelar liksom ingen roll vad salongen heter, bara man tycker om tatueraren, menar Rickard samtidigt som han tillägger,
— Bolag som man bör undvika finns i bibeln. 6:e Mose: ”don’t sajn to EehhMi”.
Hmm, jag måste säga att jag aldrig har hört talas om det bibelordet, men det är väl säkrast att följa det…

What is the influence?

Når det gäller låtskrivandet finns det inget givet recept menar Rickard. Det brukar dock gå till så att Rickard kommer med text och melodi, och sedan samarbetar gruppen med att tillföra bas, trummor, kör och arrangemang till låten. Inspirationen till låtarna hämtas från lite olika saker.
— Jag använder inga mallar eller givna versmått. Jag inspireras av saker som händer i mitt liv, lika mycket som jag inspireras av kanelbullen på ett fik, eller klunken med sprit. Jag tycker att förändring är inspirerande.
Låttitlarna på There Is a Generation… är av den märkliga sorten. Eller vad sägs om Having Ones Luggage Labelled, Eagle Wings As Filtered Through Pigeon Shit och Power Bubbles Blown By Big Bitch? Jag ber Rickard förklara vad låtarna på fullängdaren handlar om och det visar sig som jag trodde att det inte finns något tema på skivan.
— Han o hon, det dumma stora företaget, lägg av i tid, inspiration, något vackert som förstörs och det är ditt fel, den stora farbrorns hämnd med mera. Det är inte en konceptplatta med andra ord.
Jag tycker att Hell On Wheels musik påminner mycket om tidiga PAVEMENT eller GUIDED BY VOICES, med sin taggighet, experimentlusta, och egenartade sång. Förvånansvärt nog säger Rickard att han personligen aldrig har lyssnat mycket på Pavement. Däremot har det spisats en hel del Guided By Voices i Hell On Wheels-lägret. När jag ber Rickard att lista några influenser till bandets musik, får jag en hel radda band till svar. Det är nu jag inser varför Hell On Wheels låter som de gör, varför det inte finns något annat band som låter exakt som de. Bandet hämtar nämligen sin inspiration hos alternativrockarna BUILT TO SPILL, skramliga THE PIXIES, synthiga NEW ORDER, finstämt poppiga NEUTRAL MILK HOTEL, bluesrockiga LED ZEPPELIN, gothrockarna JOY DIVISION, experimentella FLAMING LIPS och evergreen-farfar SAMMY DAVIS JR. En salig blandning med andra ord. Samtidigt menar Rickard att det är viktigt att hela tiden hitta ny musik att inspireras av, ett nytt band i veckan är inte för mycket. Vad lyssnar gruppen på just nu då?
— Johan har just gjort en total genomlyssning av sin gigantiska skivsamling, så han är den här veckan i nostalgi-landet för att samla kraft. Åsa är som bortspolad av SILVERBULLIT, och jag av GRANDADDY och BRIGHT EYES.
Ett annat favoritband är DEAD KENNEDYS, vars punkdänga Too Drunk To Fuck tolkas av Hell On Wheels på senaste singeln The Soda.
— Fantastiska sånger, fantastiskt band. Vi hade lite tid över i Koppom och bestämde oss för att leka lite… och där satt den, kommenterar Rickard.
Just det, Koppom i Värmland ja. Där spelades grunderna till There Is a Generation… in under hösten 2000 med Fredrik Norberg (ex-POPSICLE) och Linus Larsson som producenter. Ett perfekt producentteam, då de kompletterar varandra väl, enligt Rickard. Men varför valde gruppen att spela in skivan mitt ute i ”vildmarken”?
— För att Fredrik och Linus tyckte om grundsoundet i den studion. Och att vi trodde att koncentrationen skulle bli högre med tanke på isoleringen.
Sedan bar det av till Stockholm för finputsning med pålägg och mixning i Traxton, Decibel och MVG studios. Där Rickard hävdar att det inte var så mycket lo-fi, så jag får väl äta upp min recension av gruppens skiva ganska omgående.
Den första singeln från skivan, What Is The Influence?, har under våren spelats mycket flitigt på radio och gruppen har även varit med i TV:s ungdomsprogram Vera, men Rickard tar framgångarna med ro.
— De får gärna spela den hur mycket de vill. Vi blir givetvis fantastiskt glada. Fast vardagen är liksom fortfarande just vardagen. Det jag menar är att ingenting egentligen har förändrats.

Feeeeestivaaaal!

Som jag skrev tidigare spenderade Hell On Wheels våren 2001 ute på turné i landet. Turnén inleddes trevligt nog på studentstället Herrgårn i Linköping, där undertecknad fick se en rasande bra spelning. Faktum är att Hell On Wheels har spelat på Herrgårn hela tre gånger sedan hösten 1999. Hur kommer det sig att de återvänder till den vackra staden Linköping så ofta?
— Folk gillar oss där, och arrangörerna är underbara, berömmer Rickard.
Annars är bandet barnsligt förtjusta i att spela på diverse festivaler, vilket de också kommer få tillfälle till under sommaren. De är just nu inbokade på bland annat Hultsfredsfestivalen och Emmabodafestivalen. Bandets favoritställe när det gäller spelningar är Roskildefestivalen. Vad är det då som skiljer en vanlig spelning från en festivalspelning?
— Den är vildare, och folk är mer öppna, säger Rickard.
När gruppen inte är ute och rockar saken som sitter där bak av folk har de vanliga jobb. I alla fall Johan och Åsa som arbetar som museigruppchef respektive brevbärare, Rickard hävdar att han inte förstår frågan. Nåja, det kommer inte bli mycket jobbat i sommar, för Hell On Wheels har ett fullbokat schema inför den, förhoppningsvis, varma årstiden. Vid sidan av detta driver medlemmarna i Hell On Wheels ett eget publicistföretag vid namn Odd Songs, som är skapat för att ta hand om gruppens förehavanden. Bandets tid ägnas också åt den alldeles egna rockklubben Hellmut Jr i Gamla Stan i Stockholm, just nu ligger klubben dock nere.
— Klubben är just nu i flyttartagen. Snart tillbaks med större lokal, nytt namn — Hellmut: city, och ännu gladare ansikte, informerar Rickard.
Annars är det bara att spela mera som gäller för gruppen. De jobbar hela tiden på nya låtar och en ny skiva är redan under inspelning. Platta nummer tre är i planeringsstadiet. Det är också meningen att Hell On Wheels ska lanseras utomlands, men det är inte officiellt ännu. Gruppen har dock genomfört en spelning i vårt grannland Norge under våren. Slutsatsen man kan dra av den här intervjun är att vill du se Hell On Wheels spela finns det en stor chans att de kommer till just dig under sommaren. Så håll korpgluggarna öppna!