Mitt i Sveriges bibelbälte, Jönköping, finner man intressanta Dialog Cet. Som tur är hade vi mycket mer spännande saker än religion att prata om, till exempel om då Dialog Cet öppnade för heliga kon FUGAZI hösten 2000 och Dialog Cets hemliga karriär som körsångare i Cheiron-studion.

I förra numret av Chrome recenserade jag Dialog Cets debutalbum The Crocodile Hunt [Tripoli Records]. Jag hade uppenbara problem att förklara hur de egentligen låter och det har jag ännu idag. Myskorock kallade jag det för, rockklubben Accelerator kallade dem för instrumental postrock i sin annonsering inför spelningen i Stockholm i slutet av mars. Att stämpla dem efter senaste indietrenden kan tyckas vara att göra det lite väl lätt för sig. Varför inte låta Dialog Cet själva reda ut vilken sorts musik de spelar tänkte jag. Till min hjälp fick jag unge herr Pontus med det politiskt klingande efternamnet Stalin (bas, gitarr, orgel, röst och He-man hår). Nu visade det sig att han inte heller har svaret på den frågan och inte heller vill ha svaret på den.
— Jag skulle inte vilja beskriva vår musik. Vi har exakt lika mycket problem som alla andra. Men det finns två passande namn som vi mer än gärna blir kallade, labyrintpunk och postgrunge.
En farligt bra skiva är det i alla fall. Titeln är vald med tanke på den berömda krokodiljägaren Steve Irwin som har kunnat beskådas på naturprogram på TV. En australiensare med ett gott öga till att rulla runt med livsfarliga krokodiler inför kameran. Han får inte bara pryda omslaget utan vi kan även höra honom inleda skivan med en berättelse om en krokodiljägares hårda vardag. If she starts death rolling, her teeth are gonna pick up on my skin and I’m gonna be bleeding from every part of my body. Vilken kille.
— Steve Irwin, hur kan man inte fascineras av en kille som älskar det han gör så mycket som han gör. Sedan att skivan kom att “inspireras” så mycket av honom var mest för att jävlas med folk, förklarar Pontus.
Däremot varken bekräftar eller dementerar Pontus om kommande Dialog Cet-släpp kommer att följa Bo Landin på bäverjakt, ett tema som jag tycker skulle kunna vara nog så intressant.
Ett annat problem som debuten gav mig var vilka som egentligen var medlemmar i Dialog Cet. Jag kunde inte hitta några uppgifter om manskap på konvolutet. Av den anledningen anklagade jag Pontus för att vara hemlighetsfull, något som han inte vill gå med på.
— På skivan står det klart och tydligt vilka som gjort den. Du får kolla igen.
Självklart plockar jag fram vinylen igen och där står faktiskt i svart på vitt product manufactured by Robin Watkins (gitarr, orgel, röst och radioaktiv hud) and Pontus Stalin. Att det även innefattade själva hanteringen av instrumenten var jag för trög för att fatta.
Så med de två problemen undanröjda är det fritt fram för Pontus att berätta Dialog Cets historia för mig, något som han mer än gärna gör.
— Vi (Pontus och Robin) träffades när vi började gymnasiet. Vi började spela ihop ganska snart. Det var typ 1996. Vi blev en del av den vitala grunge-scenen men kom senare på att vi ville spela lite annan musik så vi lämnade bandet och skrev låtar och fixade lite. Våra första tankar om Dialog Cet kom när PEARL JAM släppte plattan No Code, som är en ganska fri platta i den meningen att alla låtar är jävligt olika, det influerade oss på ett bra sätt. Snart efter det köpte vi våra första Fugazi-skivor. Efter det förstod vi att man kunde göra som man ville. Vi försökte förgäves hitta en trummis.
Det hela slutade med att de spelade in The Crocodile Hunt själva istället. Sedan dess har trumslagarproblemen löst sig, vackert krullhårige Patrik Cedercrona har tagit den platsen och sättningen kan därmed ses som fulltalig.

Sång är för suckers

Något av det mest okonventionella man kan göra inom musik idag är tydligen att utesluta sången. På något sätt verkar det inte vara riktigt rumsrent och de som väljer att inte inkludera sång i sin musik måste det vara något konstigt med. Hur kan man med avsikt välja att göra sin musik svår att ta till sig för den stora massan? Ungefär så kan jag tänka mig att resonemanget går. Sen finns det ju de som har den enkla förklaringen: De kan ju inte sjunga! Vilket är det då som gäller för Dialog Cet? Enligt Pontus ska det i alla fall inte vara några som helst problem med stämbanden som ligger bakom.
— Att vi inte skulle kunna sjunga stämmer inte alls. Vi jobbar alla som körsångare åt bland annat Cheiron-studion. Vi sjunger som änglar alla tre. Att vi inte har så mycket sång i Dialog Cet beror mest på att Max blir arg på oss om vi sliter på stämbanden.
Klart är i alla fall att Dialog Cet klarar sig alldeles utmärkt utan den vokala biten, det är även skönt att som lyssnare kunna koncentrera sig på något annat än att tyda texter. Musiken i fokus helt enkelt. Var plockar man då inspirationen till att skapa? Vilka band står högt i kurs hos Jönköpingskillarna?
— I början var det mest band som Pearl Jam, Fugazi, UNWOUND, CHAVEZ och TRANS AM som inspirerade oss. Men under åren har man självklart blivit inspirerad av massor med annan musik. Cedde har ju en helt annan bakgrund med band som LED ZEPPELIN, RIDE, STONE ROSES och en jävla massa reggae som musikaliska rötter. Men man skulle kunna säga att vi hittar inspiration i band som gör något eget och vågar utvecklas mot nåt som de själva vill.

Ny Metall

Band bildas, det repas i garage och källarlokaler. Demo-kassetter spelas in på fyrkanalig porta och sprids bland kompisarna. Efter ett tag avläggs visit i Studiefrämjandets studio och ett gäng låtar hamnar på en CD som skickas till fanzines, tidningar och skivbolag for granskning. Bekräftelse från en högre makt verkar vara det som driver många unga band, och i förlängningen av detta hägrar ett skivkontrakt. Ett scenario som stämmer på vissa, men inte Dialog Cet. De verkar ha en mer avslappnad attityd till det hela, och som jag misstänkte ser Pontus inte ett skivkontrakt som ett mål längs vägen.
— Om man spelar i ett band för att få ett skivkontrakt borde man ställa sig framför ett tåg. De första man ska söka bekräftelse hos är självklart sig själva. Sen kommer allt det andra efter det, eller inte. Det funkar säkert att släppa sina skivor själv om man är redo att lägga ner en sjukt massa jobb.
Ni ska veta att Pontus vet vad han pratar om. Under några år har han drivit det lilla skivbolaget Beauty Resources som ligger bakom trevliga släpp med SEAMONSTER1, BRICK och Dialog Cet’s split med LOG CABIN som släpptes i samarbete med Her Magic Field under förra året. För tillfället verkar dock Beauty Resources ligga på is, vi far väl se vad framtiden har i beredskap. Istället kommer nästa Dialog Cet-skiva att ges ut av Värnersborgs finaste, Carcrash Records som ni kan kolla in närmre på annat håll i detta nummer. Förhoppningsvis finns den redan ute när ni läser det här och jag ljuger inte när jag säger att jag ser fram emot den, riktigt mycket.
— Vi ska släppa en fullängdare på Carcrash. Den kommer nog i maj. Vi spelade med DIVISION OF LAURA LEE någon gång för längesen och det är deras trummis (Håkan) som är Carcrash. När vi släppte vår förra sjua i augusti förra året fick han tag på den och ringde oss och sa att han ville släppa en platta. Vi spelade in den mestadels i slutet av förra året och början av detta. Den kommer bara att komma ut på CD om inte någon med mycket pengar har lust att kasta upp för en dubbel-LP.
Det har enligt Pontus inte varit några problem med att skriva och spela in låtar till den nya skivan som har givits den något udda och väldigt okommersiella titeln Ny Metall.
— Man kan väl säga att vi alltid lyckas göra låtar när vi känner att vi måste. Många av låtarna har gjorts i samband med inspelningen. Annars sitter vi mest på skilda håll och gör riff och tänker ut idéer.
Den fysiska inspelningen av musiken bereder inte heller den några större problem, Pontus farsa har en egen studio som heter Matchtown och ligger i Huskvarna. Studion fungerar även som bandets replokal. Där har all inspelning hittills skötts av Pontus med hjälp från resten av bandet och lite teknisk hjälp från pappa Conny. Man kan tänka sig att det hela även sker till ett kraftigt rabatterat pris.
— Oftast spelar vi in en låt i taget och mixar den innan vi går på nästa. Vi känner att detta är ett sätt att jobba på som vi gillar och det kommer vi nog fortsätta med.

Brilliant, Fucking Brilliant!

Under hösten 2000 kom amerikanska legenderna Fugazi till Sverige för en rad spelningar. En av dem tog plats på Kulturhuset i Jönköping. Självklart befann jag mig på plats, inte bara för att se Fugazi, jag var även nyfiken på Dialog Cet som jag hade läst och hört om men inte fått äran att lyssna på. Det blev inte bara en chans för Dialog Cet att träffa sina förebilder utan även en tillfälle att få dela scen med dem. Hur går det till när man snor åt sig en sådan merit frågar jag Pontus som säger sig inte vara helt nöjd med sin insats samt påstår att de inte var nervösa innan.
— En kille vi känner tog hit dem och Fugazi ville ha lokala förband så… Men vi gjorde en ganska rutten spelning och det var lite tråkigt. Men det var ju förbannat kul att träffa Fugazi. Bara det hade räckt. Sen att de lyssnade på både soundcheck och spelningen var ju jävligt kul det med. Men det sjukaste med hela skiten var att efter spelningen kom Ian fram till oss och sa: Brilliant, fucking brilliant! Sedan fick vi sköna komplimanger från alla i bandet. Vi fick även ett e-mail från Guy ett tag efter spelningen där han tackade oss för att vi spelat med dem och sa att vi var ett av de bästa banden han spelat med, nånsin.
Ja, om inte det värmer ett rockande hjärta så vet jag inte vad som skulle krävas.
Nu är det bara att se fram emot att nya skivan släpps och att Dialog Cet får en chans att komma ut på vägarna för att visa upp sig. Mitt råd till er är att införskaffa skivan omedelbums för en garanterat intressant lyssningsstund. Därmed inte sagt att ni kommer att tycka det är bra, men ni borde det.