Det är mycket på gång för Misdemeanor för tillfället. Förutom att nyligen ha rekryterat en ny trumslagare har de även spelat in sin första fullängdare som lagom till sommaren ska hitta ut på Alex Hellids (ENTOMBED) nystartade etikett Muse Entities. Vi ber gitarristen Jenny Möllberg berätta allt om Misdemeanors förflutna och vad som hända skall.

För nästan tio år sedan bestämde sig Jenny Möllberg och hennes namne Jenny Lindahl för att bilda ett band. Ingen av dem hade spelat förut men det hindrade dem inte från att investera i en gitarr respektive en bas. Tillsammans med Jenny M’s syster Mia på trummor började de till grannarnas förtjusning att repa hemma hos föräldrarna. I december ’91 tog de det första steget mot att bli ett ”riktigt” band — den första replokalen.
— Vi skrev egna låtar och spelade in instrumentala portademos som vi själva tyckte var fantastiskt bra, berättar Jenny.
En andragitarrist rekryterades i form av Cissi, som tidigare hade spelat ihop med Mia. Efter nära två års tragglande och prövande av olika sångare utan större lycka hoppade Cissi av hösten ’93. De tre övriga vägrade att ge upp utan fortsatte själva och ett halvår senare hittade de genom gemensamma kompisar Vera Olofsson som efter lite övertalning gick med på att sjunga med dem.
— Vi hängde på Trash Bar som alla andra vid den tiden och frågade väl lite folk till höger och vänster. Vera har väldigt mörk talröst så då resonerade vi att då kan hon säkert sjunga till vår musik, berättar Jenny.
Vera själv var inte lika övertygad utan hävdade att hon inte kunde sjunga. Snart kom det dock fram att hon hade sjungit på en SVART SNÖ-skiva (och det är ju givna pluspoäng) och efter lite tjatande gick hon med på att komma ner till replokalen och pröva.
— Jag spelade in Thumb med Kyuss på ett band till henne och sa att den här kan vi prova med. Det lät nog inte så lysande men vi hade äntligen en sångerska som lät som vi ville. Vera har dessutom bara blivit bättre och bättre och jag är ett stort fan. Hon är en av mina absoluta favoritsångerskor, så jag är nöjd, deklamerar Jenny stolt.
Så var Misdemeanor en kvartett men det saknades en gitarrist för att laguppställningen skulle bli komplett, den här gången behövdes det inte något större sökningsarbete utan lösningen fanns nära till hands.
— Sara (som lystrar till efternamnet Fredriksson) var chaufför åt oss på vår första spelning men vi saknade att ha två gitarrister så vi promotade henne till gitarrist istället. Fast det är fortfarande alltid hon som får köra, vi andra losers har nämligen inte körkort. Utom Vera men henne vågar vi inte låta köra.
Ett slående namn som passar ett tufft rockband är ju ett måste. När de skulle åka till Norge och spela kände de att det var dags att döpa bandet. Mindre bra namnförslag som Jenny vill tala tyst om figurerade innan hon och Jenny L satte sig och kollade genom alla deras ALICE COOPER-skivor och fastnade för Misdemeanor taget från låten Mr & Misdemeanor.
— Först ville vi inte heta nåt med Mis för att det skulle låta så tjejigt så då hette vi bara Demeanor. Men det var inte så lysande insåg vi, Misdemeanor fick det bli.

Att vara förband

Ni har säkert redan listat ut att Kyuss är en av de grundläggande influenserna för Misdemeanor men nyfiken som jag är vill jag veta vad mer som har hjälpt till att forma Misdemeanors musik. Jenny nämner då tre skivor som kom i samma veva som hon började skriva egna låtar och som hon tycker var viktiga för henne. De tre är SOUNDGARDENS Badmotorfinger, Kyuss Blues for the Red Sun och slutligen CORROSION OF CONFORMITYS Blind, onekligen tre höjdarskivor som med säkerhet har format mer än en ung musiker under nittiotalet.
— När jag hörde dem så var det litegrann ”aha, är det så här det ska låta!?”.
Det är Jenny som hittills har varit den som skrivit den mesta musiken, men hon säger att Sara har börjat komma igång också och har gjort en skitbra låt som heter Knowing som kommer att finnas med på nya skivan. Vidare talar hon om att det är Vera som skriver i stort sett alla texter.
— Man kan väl säga att alla har ett återkommande tema: henne själv. Det blir inga bilar, fester eller rymden i våra texter i alla fall, vilket antagligen skiljer oss från de flesta andra banden. Efter ett tag när hon kom igång med textskrivandet så började hon skriva om sånt som var aktuellt för tillfället, kan vara besvärliga killar eller nåt sånt. Såna ämnen kan vi ju alla relatera till och de är ju aktuella ganska ofta.
Den som varit i Stockholm på någon stonerkonsert har väl knappast kunnat undgå Misdemeanor. De har agerat förband ett flertal gånger till bland andra FU MANCHU, QUEENS OF THE STONE AGE, EARTHLINGS? och NEBULA. Och om de inte spelar själva så kan man vara säker på att de i alla fall är där och tittar. Hur kommer det sig att just de har fått chansen så många gånger och tror de inte att andra band tycker att det är deras tur nu?
— Första gången med Fu var nog för att vi var det enda svenska band de kände till, de gillade vår första singel och behövde låna lite utrustning eftersom de inte hade med sig nån egen, så de lånade våra grejer. Vi ville spela med QOTSA och Earthlings? för att det är lite folk där vi känner sen förr, de hade aldrig sett oss spela heller. Nebula-spelningen kom av att vi har samma bokningsbolag, Goatbridge, som de. Jag tror säkert att andra band vill ha chansen och det känns kanske som att vi har gjort vårt när det gäller att vara förband just i Stockholm, folk tycker säkert att de har sett oss en gång för mycket, säger Jenny skämtsamt.
Misdemeanors popularitet hos utländska akter har också fatt följden att de mer eller mindre alltid far något omnämnande från de som står på scenen, Fu Manchu lät dem välja avslutningslåt när de var här senast (även om de inte spelade den sen) och Josh Homme i QOTSA kläckte ur sig ”thanks to Misdemeanor for the sex backstage”. Vad tycker ni själva om att bli namedroppade?
— Tycker faktiskt inte att jag märkt det så mycket, det är ju självklart alltid kul att bli nämnd och att folk känner till en. Jag tror att det beror på att vi har hållit på så länge, många andra band i den här genren är ju ganska nya. Vi spelade in vår första singel för fyra år sen, förklarar Jenny.

Första fullängdaren

Misdemeanor har under början av året jobbat hårt med inspelningen av sin första fullängdare som de hoppas ska komma ut innan sommaren. Inspelningen har skett i Das Boot-studion med George Bravo från ROACHPOWDER och Alex Hellid har producerat. Det är även Alex Hellid som på sitt nystartade bolag Muse Entities släpper plattan, enligt Jenny av den enkla anledningen att han frågade om de ville släppa där. Andra skivor att vänta på från Muse Entities är stockholmspunkarna WRECKS och slow-motion lirarna ZEN
— Det kändes som en bra idé att jobba med någon man känner som vi vet är inne på samma spår som oss, och det har varit otroligt bra för oss att jobba med en producent. Han har kommit med väldigt bra idéer och infallsvinklar som vi inte skulle ha tänkt på själva, det känns som om vi har hoppat upp en pinne på stegen.
Misdemeanor är ju inga nybörjare i inspelningsstudion men det här är första gången de spelar in mer än en handfull låtar på en gång, hur tycker Jenny att inspelningen har skiljt sig från tidigare studiobesök, har det flutit på bra eller har det varit något som har strulat?
— Vi har jobbat väldigt hårt känns det som, för att få ihop en så bra skiva som möjligt. Alla låtar känns helt rätt. Det blir ju en helt annan sak än tidigare inspelningar, det är mycket fler låtar att spela in, förut har man haft tre eller fyra och då har man tagit de som kändes bäst för tillfället.
Den här gången var det elva stycken och några av dem var gamla som vi kanske inte var helt nöjda med men inte ville kassera för det fanns bra saker i dem, men som vi inte riktigt visste vad vi skulle göra med. Det var där Alex klev in och kom med lite nya arrangemangsidéer och sånt.
Hur vill Jenny beskriva resultatet då?
— Under hösten spelade vi först in en demo på alla låtar. Vi provade rätt mycket olika saker med sången, så att den kanske är lite mer varierad än förut. Så i princip borde vi ha varit bra förberedda när vi kom ner i studion, jag trodde jag var det. Men nu skulle det ju bli extra bra så nu fick man kämpa så att Mr. Producer och Mr. Engineer blev nöjda. Men det känns som om slutresultatet är grymt bra så det var det värt.

Go West

När jag, helt fast i min glorifierade syn på rocklivet, ber Jenny berätta om allt roligt som har hänt under inspelningen tar hon varsamt ner mig på jorden:
— Det finns inte så mycket roliga stories. Vi var i studion från halv tio på morgonen till elva-halv tolv på kvällen nästan varje dag så man var lite trött när det var klart och just nu känns det bra med ett litet break.
Så är det, jag måste försöka slå ur mig den här bilden av paraplydrinkar och jacuzzibad som av någon anledning har fastnat i mig. Däremot tror jag att det var mer fart och fläkt på nöjesfronten när de spelade in mini-CD:n Five Wheel Drive i början av ’98. Misdemeanor tog helt sonika sina flitigt sparade pengar och åkte över till Fred Drake och Rancho de la Luna-studion i Kaliforniska öknen. Tufft eller vad? Jag vill givetvis veta allt.
— Vi var i USA i nästan tre veckor i februari ’98, så det var ett tag sedan. Vi åkte dit både för att spela in och åka runt, man måste ju kombinera lite, man har ju inte råd att åka dit så ofta. Vi ville spela in några nya låtar, hade sparat lite pengar till själva inspelningen från gager, och så har ju Dave (Catching, reds anm.) och Fred den här studion, Rancho dela Luna, i södra Kalifornien. Det var ett otroligt coolt ställe, ett litet hus mitt ute i ingenting. Man åker från Palm Desert och genom några dalar, och det är bara ökenlandskap runt omkring. Sen är Freds hus där, mixerbordet är i vardagsrummet, trumsetet i ett sovrum, basförstärkaren i det andra och gitarrstärkarna bredvid tvättmaskinen. Musiken spelade vi in live, vi stod i ena sovrummet allihop. Vi hade pratat med Brant (Bjork från Fu Manchu) om att hjälpa till och producera lite, så han kom dit. John Garcia kom dit, Sara skulle blanda en drink till honom och gjorde en ganska stark, men den dög inte, det skulle vara 3/4 sprit för att det skulle duga. Och sen kör de hem, galna amerikanare, det är rätt mycket drinking and driving där. Vera fick en shot tequila efter varje låt hon lagt sång på, det har aldrig gått så fort att lägga sången.
Förutom ”slitet” i studion var de även runt på lite andra ställen för att se sig om i det stora landet i väst. San Diego, Las Vegas och Los Angeles avverkades. Mycket tid tillbringades också i Palm Desert på den lokala puben The Beerhunter där de lärde känna nya roliga människor, bland andra Tony Tornay, trumplågare i tungviktarna FATSO JETSON som utfrågades bland dessa sidor i nummer ett.
— Han tog oss på sightseeing och vi åkte till nationalparken som finns där. Eftersom han också är en väldigt duktig fotograf tog han lite bandfoton på oss och det är de som blev omslaget på ep:n sen.
Den intresserade kan för övrigt även kolla in Tony’s hantering av kameran på Kyuss skiva …And the Circus Leaves Town där han har tagit ett gäng riktigt snygga bilder. Det var även på tal att Misdemeanor och Fatso Jetson skulle göra gemensamt slag i saken och dela utrymme på en vinylsjua, Misdemeanor började till och med att spela in en låt, men den blev aldrig klar och för tillfället är projektet lagt på is. Själv hoppas jag i alla fall att det blir av någon gång i framtiden. Det blev i alla fall skivbolaget Meteorcity som släppte resultatet av vistelsen i Rancho de la Luna, fyraspårs CD:n Five Wheel Drive, hur kommer det sig att det blev just de som fick äran?
— Vi skickade runt några demos och kollade om det var någon som var intresserad av att släppa det, Meteorcity nappade. Vi fick mixa om det, mixen vi gjorde i USA blev väldigt slarvig för vi hade lite bråttom. Vi fick bestämma omslag och så vidare själva så det blev precis som vi ville. Förutom att den är lite dyr här eftersom det är USA-import.
Efter denna mini-CD har Misdemeanor hunnit med ytterligare släpp, sjutummaren You’re Nothing på Stockholmsfabeln Freak Scene som, vilket ni säkert kan lista ut, hör samman med skivaffären Freak Scene. Från det att man hörde talas om den dröjde det både länge och väl innan man kunde lägga vantarna på den. Boven i dramat visade sig vara ingen mindre än Frank Kozik som hade anlitats till att göra omslaget.
— Det var Juan (på Freak Scene /red.) som fick Kozik att göra omslaget, han var skyldig honom en tjänst, förklarar Jenny. Den skulle ha kommit ut i september ’98 så vi hade himla bråttom att spela in den, sen hade Kozik väldigt mycket att göra, plus datastrul för vi fick skicka texten till skivan två gånger på grund av raderade datafiler. Så den kom ut i juni ’99, ganska exakt ett år efter att vi spelade in den. Men den blev väldigt snygg och planscherna var ju en stor bonus.
Just det, de hundra första som köpte skivan hos Freak Scene fick en stor plansch på omslaget på köpet, något som jag kan tänka mig gjorde många skivköpare glada ett bra tag framöver. Dock inte mig för jag var inte snabb nog för att få någon bonus, men så blir det ju när man bor tjugo mil från händelsernas centrum.

Katt bland hermelinerna

Så var det ju det där med den nya trummisen. Efter åtta års repande bestämde sig Mia för att sluta efter deras Åbo-spelning i juni. Precis efter att hon hoppat av kom skivinspelningen upp och de andra, som inte hade lust att ta ett break, började helt enkelt att leta trummis. Resultatet blev att de släppte in en katt bland hermelinerna, eller en tupp bland hönorna om ni hellre vill.
— Vi kände att det var viktigast att ha en trummis med rätt stil, som gillade vår musik hellre än att det skulle vara just en tjej. Så vi frågade Rickard, berättar Jenny. Han har spelat i ett band som hette SUPERBEE, som vi sett, hört och spelat med, så vi visste att han var en bra trummis. Dessutom brukade han nästan alltid gå på våra spelningar och gillade bandet. Han kom ner till replokalen och kunde nästan alla låtar bara efter att ha hört dem live förut så det var inga större problem. Det funkar väldigt bra med honom i bandet.
Nu kan inte folk kalla er för tjejband längre hur känns det?
— Det känns inget speciellt faktiskt, klart att folk kallar en tjejband när man bara är tjejer, jag har inga problem med det men det känns inte som nåt vi strävat efter heller. Vi spelar ihop för att vi vill samma saker och man startar ju band med sina kompisar så det blev bara så. Ens killkompisar hade ju oftast redan band om de var intresserade av att ha det.
Innan det är dags att avsluta intervjun måste jag få klarhet i en annan rockkliché som bekymrar/intresserar mig lite, nämligen groupies. Misdemeanor som antingen spelar eller står i publiken på de flesta konserterna känns som de rätta personerna att fråga om det finns några groupies i stonerscenen eller om utländska stjärnor får trösta sig med en öl efter spelningarna.
— Det finns det säkert men jag kan inte komma på just nu att jag sett någon verkligen gå iväg med nån stonerrockstjärna för att utöva groupieaktiviteter.
Däremot avslöjar Jenny att det var en tjej som skulle intervjua Scott Hill från Fu Manchu för Sveriges största tidning för hård musik, men hon var dyngrak och började ta honom mellan benen. Men han var tydligen inte så intresserad så det blev inget där heller.
— Ibland har vi lite beundrare efter spelningarna, det är ju alltid kul, fast man kan nog inte kalla dem för groupies.
Som avslutning ber jag Jenny tipsa oss om saker man bör ta del av och hon ger oss i hemläxa att lyssna på Alice Cooper mellan Love it to Death och Muscle of Love, köpa ROKY ERIKSON-samlingen You’re gonna miss me, se filmen Clerks och läsa böcker av James Ellroy, John Irving och Charles Bukowski. Jag skriver under på samtliga och uppmanar er att göra läxan ordentligt.
— Sen måste ni köpa både vår och Wrecks platta så att vårt skivbolag blir rikt och har råd att skicka oss på långa världsturnéer, vi vill gärna åka till Australien. Kolla gärna vår hemsida för latest news: HTTP://HEM2.PASSAGEN.SE/SHEVIL.
Gör det säger vi på Chrome, det är bra för Sverige!