Metalfestivalen i Motala Folkets Park i början på mars visade sig vara en riktigt lyckad historia. Kombinationen av uppträdande från åtta band med dragplåster som STRATOVARIUS och HEAVENS GATE i samband med skivmässa visade att intresset för den här typen av metalfestival verkligen finns i vårt avlånga land. Runt 800 personer kom och det fanns alltid något som intresserade var och en. Helt enkelt en heldag i metallens tecken!

Under skivsigneringen och skivmässan på för- och eftermiddagen togs även scenen i besittning.
Först ut var VOYAGER från Insjön. Vi bjöds på gammal hederlig hårdrock med 70- och 80-talsinfluenser. Tyvärr såg jag inte mycket av denna spelning för att kunna ge en ordentligt bedömning. Kändes dock lite halvsegt. Å andra sidan kan det inte vara det lättaste att spela vid den här tiden och inför en publik som knappt hört talas om bandet. Dock ett tillfälle att få visa upp sig.

Nästa band var “hårdingarna” i WYVERN. Här snackar vi metal för hela slanten. Musiken är helrätt som för tankarna till MANOWAR. Så långt är det bra. MEN, sången är en katastrof. Visserligen är man delvis ursäktade av att sångaren var ny inför denna spelningen. Men en mer ointresserad och oengagerad sångare får man leta efter. Intrycket man fick var att han kände “å f-n, är det min tur att sjunga”, “är det inte slut snart”. Att han dessutom sjöng “mindre bra”… ja ni förstår. Helt klart märktes det på folk man pratade med efteråt. Det som först kom på tal var just sångaren.

Desto bättre var nästkommande band, ZONATA. Man kunde tro att “halva Borås” rusade fram mot scenen när bandet skulle börja spela. Med en keyboardist på sång blev det lite annorlunda men alldeles utmärkt. Neoklassisk power metal som bevisade klass. Refrängerna, solona, låtarna, allt satt där! Kanske lite svårt att bli ett riktigt bra live-band eftersom sångaren har en mer fast plats. Men så länge musiken är den rätta så nöjer man sig med det. Trots att många inte hade hört bandet tidigare så var de flesta överens: Imponerande! Helt klart ett lyckat framträdande är väl det minsta man kan säga. Vi bjöds också på en låt från den kommande fullängdaren och så mycket kan man säga att det lovar gott.

Kumla bandet MEMORY GARDEN hade svårt att fängsla! publiken med sin tunga metal i gränslandet mellan power och doom. Bandet i sig var dock inte dåligt. Stefan Berglund bevisade att han tillhör Sveriges metal sångarelit. Senaste tillskottet i bandet, gitarristen Simon Johansson, hade nog ordentligt ont i nacken dagen efter på grund av allt ös. Basisten Ken Johansson måste ha Ian Hill som stor favorit — båda rör sig ungefär inom en 30 centimeters omkrets på scen. Jag hade förväntat mig att bandet skulle koncentrera låtmaterialet till senaste alstret “Verdict of posterity”, men vi bjöds även på äldre låtar som höjdaren “Warlord” och “Genesis”. Problemet var nog att det är svårt att ta till sig musiken första gången man hör den. Jag ser med spänning fram emot deras framträdande på Wacken Open Air i sommar.

TUNGT men svårt att ta till sig — MEMORY GARDEN

När det var dags för dödsmetallarna i EDGE OF SANITY var det dags att ägna sig åt något annat. Dööööö, det här var inte det minsta roligt. Ett enda mangel där man undrar var melodierna finns. Nej tack, de imponerade inte på något sätt. Att man dessutom har en “sångaren” som röker på scen tycker jag bara känns fånigt. Det ska dock konstateras att det var ett lyckat drag att ta med ett dödsmetallband till festivalen. Publiken kom och det var ett ordentligt gung och ös. Alltid något!

“They came, they saw and they concured”. Tyskarna i HEAVENS GATE, med sin första spelning i norden, visade att de inte bara håller på skiva utan även är ett underhållande liveband. När man hörde de första tonerna på öppningslåten “Under Fire” var det gåshud på hela kroppen som gällde. Jag var lite kluven inför hur bandet skulle låta live, särskilt Thomas Rettkes sång, för live skivan “Live for sale” var inte något som imponerade på mig när den kom. I Motala däremot — OJ! OJ! OJ! Herr Rettke sjöng som en gud och tog varenda ton som på studioalbumen.
Man ska inte säga att gitarristen Sascha Paeth och basisten Robert Hunecke var de som öste mest på festivalen, men de gjorde vad de skulle. Att se mannen med världens häftigaste (?) frisyr, Bonny B, stå och banga var dock en syn för ögat — TUNGT!
Låtmaterialet koncentrerades på “Planet E” skivan med “Noas dream” som höjdpunkt. Vi bjöds på två av de bästa melodiska “tyska” power speed låtarna som någonsin gjorts av något band, “Livin’ in hysteria” och “Gate of heaven”. Då pumpade adrenalinet hos mig ska ni veta.
Tycker att det hade räckt med två låtar från det då kommande albumet “Menergy” istället för de tre som nu levererades men det var kul att det spelades två låtar från debutplattan, “In control” och “Turn it down”.

Från Danmark kom BEHIND THE CURTAIN och stod för det progressiva inslaget på festivalen. Psykadelisk progressiv metal kan man väl kalla musiken där de stora förebilderna verkar heta PSYCHOTIC WALTZ, DREAM THEATER men även vissa inslag av SYMPHONY X går att finna. Live var inte bara gruppen otroligt tajt och välspelad, de var även ett roligt band att titta på. Sångaren levde verkligen in sig i musiken och hans min framträdande passade verkligen in i den underliga musiken och de övriga musikerna rörde sig bra.
Problemet för gruppen var att deras debutskiva “Til death do us part” inte släpps förrän i slutet av sommaren så det var ingen som hade hört dem innan. Trots svårlyssnad musik är jag övertygad om att de fick en del skivspekulanter genom sitt utmärkta uppträdande.

Så var det då dags för den stora attraktionen STRATOVARIUS att äntra scenen. Strax efter midnatt kom de äntligen ut och bjöd oss på en alldeles lysande spelning. Man kan väl säga att de gjorde vad som behövdes, varken mer eller mindre. Nöjd var jag i alla fall eftersom det var första gången som jag fick se bandet spela live. Sångaren Timo Kotipelto är inte stor till växten. Speciellt inte om man jämför med hans storväxta landsmän. Men på scen visar han sin storhet med utmärkt sång och ett aktivt uppträdande. Man kan tro att han har något förflutet som hejaklacksledare efter att ideligen gestikulera med armarna och få igång publiken som han hela tiden ville ha mer aktiv. Jens Johansson såg också ut att trivas vid sin keyboard. Cool och avslappnad och ser ut att ha det jäkligt kul på scen. Det är en fröjd för både ögat och örat att se och höra hans spel. Låtmässigt handlade det annars mest om “Destiny” och “Visions”. Hade mer än gärna sett lite mer från “Episode”. Största överraskning var annars lugna och sköna balladen “Forever” från nämnda skiva där Timo Tolkki även fick användning för sin akustiska gitarr.

Hejarklacksledaren Timo Kotipelto — STRATOVARIUS