När Ace of Base för några år sedan rusade upp på popbergets topp, så var det många som trodde att bandet inte skulle bli långvariga där.
Men Ace of Base blev något helt annat än ett ”One-hit-wonder”-band. Idag betraktar Jenny, Jonas, Linn och Ulf utsikten från ett berg av 27 miljoner sålda album och nästan lika många miljoner singlar.
Fram till nu alltså, och mer är på väg. Den nya singeln ”Life is a flower” pluggas intensivt världen över och i mitten av juni släpps det nya albumet ”Flowers”.
Det är inte mycket att snacka om. De fyra göteborgarna i Ace of Base är Sveriges största popstjärnor. De säljer mest. Men jag lovar de två intervjuoffren och musikanterna Ulf Ekberg och Jonas Berggren att inte skriva i rubriken ”Vi har sålt 27 miljoner skivor”. Fakta är visserligen fakta men i en orättvis värld som den massmediala blir det ändå lätt fel.
”Vi går ju inte omkring och skryter med försäljningssiffror”, säger Ulf Ekberg.
”Vi förstår ju knappt själva hur många skivor vi har sålt. Men när får vi frågan så svarar vi naturligtvis. När det sedan lyfts fram i rubriker så framstår det som om vi är skrytsamma. Det är inte så kul.”
Ace of Base har som bekant haft sina bataljer med medierna. När till och med en brygga kan erövra löpsedlarna så inser man att det är vanskligt ibland. Ulf Ekberg säger att han vid ett par tillfällen har försökt att kriga för sin rätt men att det är fullkomligt meningslöst.
”Det är bättre att hålla käften. Man kan aldrig vinna mot medierna. Man får bara igen det tiodubbelt. Det spelar ingen roll om det som publiceras är felaktigheter, och kommer det en rättelse så göms den undan på två rader någonstans i annonsröran.”
Då är det roligare att prata om den nya plattan. Även om vägen fram till att den snurrar i din CD-spelare också har sina vanskligheter. 1 ½ år tog det att spela in det tredje albumet.
”Det tycks så mycket från många olika håll”, berättar Jonas Berggren. ”Någon säger kanon om en viss grej, någon annan tycker tvärtom. Själv sitter man mittemellan och undrar om det är bra eller dåligt. Om det är jobbigt? Ja, det är inte så kul. Allt tar så mycket längre tid. Vi får mecka och trixa och kompromissa för att både vi och andra inblandade ska bli nöjda.”
Bedömer exempelvis skivbolaget i Frankrike att det försäljningsmässigt vore bra med en specialmix, så har de förmodligen rätt. Problemet är bara att det finns några länder till…
Både Jonas och Ulf är emellertid mycket nöjda med ”Flowers”. Tack vare bättre utrustning i studion, några demonproducenter och mer tid så är soundet minst ett snäpp läckrare än tidigare. Lägg därtill att Jonas och Ulf som vanligt har snickrat ihop några melodier som sätter sig direkt i hjärnans nynncentrum.
”Det ska bli spännande att få ut plattan, och se hur det fungerar”, säger Ulf och kliar sig förstrött i skägget. ”När man har gjort sitt bästa så kan man inte göra mer.”
Jonas håller med och stärker sig med lite vatten.
Ulf sträcker på sig. Han är småtrött och förkyld.
Jag kommer på mig själv med att tänka att detta är två alldeles vanliga göteborgskillar. Inte det minsta diviga, utan tvärtom mycket snälla mot en lätt förvirrad intervjuare. Det enda som avslöjar deras plats på stjärnhimmelen är Jonas överdimensionerade guldkedja och Ulfs kläder som troligen inte är inköpta på Hisingen.
Men sedan har de ändå något speciellt som gör dem ovanliga, och det är en näst intill måttlös iver. Luften vibrerar av deras ambitioner. Ett slags självklar lust att slå sig fram, att skriva slagdängor, att göra en världsturné…
Jonas har en mer jordnära och måttfull förklaring till framgångarna.
”Jag tror på de tre T:na. Tur, Timing och Talang. Dessutom i den ordningen också.”
Ulf fyller i: ”Hela vår karriär i början var slumpmässig. Hade vi skrivit kontrakt med Telegram eller Swemix (svenska skivbolag) så hade det troligtvis inte hänt någonting, eller i alla fall inte lika mycket. Men inför första plattan ville vi absolut inte vänta till sommaren, som de ville, och därför hamnade vi på Mega i Danmark.”
Resten är historia som det brukar heta.